Utbildning

Universitetet rör sig i skilda riktningar men står samtidigt kvar

Universitetets idé – Sexton nyckeltexter
Thomas Karlsohn (red.)

Daidalos
536 sidor
ISBN 9789171734679

| Respons 4/2017 | 15 min läsning

Att de värsta farhågorna om universitetets framtid inte har besannats innebär inte att det saknas problem som är värda att begrunda. I antologin Universitetets idé har idéhistorikern Thomas Karlsohn samlat centrala texter som ger ett idéhistoriskt underlag för den som vill förstå den samtida universitetsdebatten. Urvalet har en slagsida mot humaniora, men representerar ett brett spektrum av uppfattningar och intressen. Den som vill få inblick i svenska universitetsförhållanden i modern tid kan med fördel vända sig till företagsekonomen Lars Engwalls bok Universitet under uppsikt. Han intresserar sig främst för universitetet som faktisk organisation och hur det har hanterat högskolepolitiska trender och blivit en del av granskningssamhället.

I en essä från 2011, ”Sökandet efter Utopia”, konstaterar den amerikanska idéhistorikern och universitetsledaren Hanna Holborn Gray att debatten om universitetets tillstånd på senare tid inte har varit särskilt munter. ”Att läsa den litteratur om universitetet som producerats de senaste femtio åren är att möta en oavbruten alarmistisk klagosång och otaliga varningar för en kommande katastrof.” Talet om universitetets kris har gällt både generella utvecklingstendenser – sektorns väldiga expansion, en alltmer anslagsslukande infrastruktur, en försämrad gemenskap bland de anställda och en känsla av söndervittrad intellektuell grund – och mer specifika teman rörande högskolepolitiken och universitetets inre liv. ”Under varje decennium har framstående och allvarligt syftande universitetsledare och kommentatorer framträtt och vittnat om att just denna kris förmodligen är den djupaste någonsin.”

Men, konstaterar Gray, även om kriserna i sin samtid framstått som närmast förödande så har universitetssystemet ändå överlevt. Trots allt har nya generationer av välutbildade studenter examinerats, nya generationer av framstående forskare har utbildats och nya forskningsresultat har uppnåtts. Med sina drygt tusen år på nacken är universitetet en seg institution som inte förgås så lätt. Däremot är denna institution genom tryck från många olika håll stadd i förändring, som en del av samhällsutvecklingen i stort. Den har, som en annan känd universitetsledare uttryckt det, förmågan att röra sig i vitt skilda riktningar och samtidigt stå kvar på samma plats. Att de värsta profetiorna om universitetets framtid inte har besannats och att de utmålade konsekvenserna av somliga av förändringarna varit överdrivna innebär förvisso inte att flera av de i litteraturen åberopade problemen inte skulle ha varit eller ännu är reella. Universitetet, liksom samhället i stort, har sannerligen gott om problem som det finns skäl att på allvar begrunda och åtgärda. Lärosäten över hela Europa kämpar just nu med att försöka hantera det monster av styr-, effektivitets- och granskningsmekanismer som införandet av New Public Management har skapat, bara för att ta ett exempel. Men vilket är det tänkta ideal som det utpekat problematiska eller hotade universitetet ställs emot? Har det någon gång existerat ett för alla inblandade parter föredömligt universitet eller är det i själva verket en social utopi som vi söker efter?

Hanna Holborn Grays essä är en av sexton texter om universitet som översatts och sammanställts av idéhistorikern Thomas Karlsohn i boken Universitetets idé. Liknande antologier med universitetshistoriska ”nyckeltexter” har tidigare utgivits internationellt, men detta är den första på svenska språket. Avsikten med boken är kort sagt att bidra med ett rikt idéhistoriskt underlag för den som bättre önskar förstå, reflektera kring och kanske själv delta i den samtida universitetsdebatten. Med det lyckas den väl. Källtexterna representerar ett tämligen brett spektrum av uppfattningar, bedömningar och intressen.

Det urval som Karlsohn har gjort är dock inte självklart. Till att börja med kan man konstatera att alla texter är skrivna av forskare som varit eller är verksamma inom de humanvetenskapliga områdena. Vissa har dessutom haft universitetets historia och filosofi som sina studieobjekt. Det rör sig med andra ord om professionella och vetenskapligt grundade analyser av universitetet, oavsett om de haft påverkan på universitetets utveckling eller inte. Samtidigt blir det onekligen en slagsida mot humaniora. Samtliga texter är vidare hämtade från tiden efter sekelskiftet 1800 och med ett undantag – ett tal som den palestinsk-amerikanske litteraturvetaren Edward Said höll vid universitetet i Kairo 1999 – från västvärlden.

Idéer om universitetet har rimligen funnits lika länge som det funnits universitet och de har naturligtvis funnits även utanför västvärlden, men en utgångspunkt för boken är att det som i litteraturen kallas ”universitetets idé” uppstod i 1800-talets Europa. Grunden till denna så att säga genomtänkta idé förknippas främst med den preussiske ämbetsmannen Wilhelm von Humboldt och dennes plan för det nya universitetet i Berlin 1810. Under detta värv författade Humboldt en liten text med rubriken ”Om den inre och yttre organisationen av de högre läroanstalterna i Berlin” och det är den som utgör samlingens första bidrag.

I sin av tysk idealistisk filosofi präglade promemoria skiljer Humboldt ut universitetet som en särskild institution, över skolväsendet och vid sidan av, men ändå i nära förbindelse med akademierna och forskningsinstituten. På universitetet ska elever och lärare tillsammans ”i ensamhet och frihet” ägna sig åt att ”förbinda den objektiva vetenskapen med den subjektiva bildningen”. Universitetet ska alltså inte bara förvalta och förmedla kunskap utan också ägna sig åt vetenskap, vackert beskrivet som ”ett ännu icke löst problem vilket alltid kräver förnyad forskning”. Humboldt föreslår att det är staten som ska sörja för universitetets yttre ramar och medel och samtidigt hålla det under uppsikt, men, som Kant och Schelling redan tidigare hade framhållit, ska staten däremot aldrig lägga sig i och styra själva verksamheten. Utom på en punkt: det är intressant nog staten – inte det av ”antagonism och rivalitet” präglade kollegiet – som ska välja vilka män som ska få verka vid universitetet, anser Humboldt. Denna text blev visserligen inte särskild känd förrän i början av 1900-talet, då den återupptäcktes och fick spridning. Idéerna om det fria ”forskningsuniversitetet” fick emellertid utomordentligt stort inflytande på tänkandet i den tyskspråkiga världen, liksom i Nordamerika och med tiden även i Norden. De principer som sammanfattar uttrycket ”akademisk frihet” står ännu inpräntade i den svenska högskolelagens sjätte paragraf.

John Henry Newman (1801–1890). Målning av Sir John Everett Millais (1829–1896) / Wikimedia Commons

Den andra klassiska texten i Karlsohns volym är hämtad från den brittiske teologen och kardinalen John Henry Newman, som liksom Humboldt var involverad i grundandet av ett nytt lärosäte. I Newmans fall handlade det om det katolska universitet som i dag går under namnet University College Dublin. Med anledning av detta arbete höll Newman 1852 en föreläsningsserie som resulterade i en skrift, vilken sedermera döptes till just The Idea of a University. Även Newman uppehåller sig vid förhållandet mellan universitetet och diverse lärda sällskap. Men hans ärende är att lyfta fram det förras betydelse som en plats som kompletterar kyrkans uppgift med att dana unga män. Medan kyrkan fokuserar på moralen ska universitetet genom att bedriva undervisning i ”den universella kunskapen” utveckla intellektet så att studenterna blir ”mer intelligenta, kapabla och aktiva deltagare i samhällslivet”. Till skillnad från Humboldt menade Newman att ansvaret för forskningen med fördel kunde läggas på akademierna. ”Att göra upptäckter och att undervisa är två olika funktioner; det rör sig också om två olika slags begåvningar, endast sällan förenade i en och samma person”, motiverar han arbetsfördelningen. Denna plädering för behovet av grundläggande och intellektuellt danande undervisning och fostran, snarare än yrkes- eller forskningsinriktad utbildning, har haft stort genomslag. Inte minst finns en idémässig förbindelse till nordamerikanska universitet och colleges, där man länge odlat det inledande utbildningsinslag som går under beteckningen liberal education, låt vara att det funnits stora skillnader i praktiken. Liknande idéer har också prövats vid svenska lärosäten om än under skilda namn. Ett exempel är den ”vetenskapliga baskurs” som lanserades vid Umeå universitet under 1990-talet.

De övriga källtexterna i Universitetets idé är yngre och ursprungligen publicerade från mellankrigstiden och framåt. Fokus ligger nästan uteslutande på de tyska och angloamerikanska universitetstraditionerna och flera av författarna förhåller sig uttryckligen på ett eller annat sätt till de idéer om universitetets värden och ideal som Humboldt och Newman på var sitt vis gav uttryck för. Universitetsidéns historia, så som den framstår i denna volym, blir på det viset i hög grad en historia om återkommande tolkningar och omtolkningar. Till exempel tar den kände amerikanske pedagogen Abraham Flexner i sitt bidrag, ”Idén om ett modernt universitet” (1930), direkt avstamp i Newmans idéer, men landar i en uppfattning som påminner om Humboldts. Men mycket har förstås hänt sedan 1810. Enligt Flexner har universitetet fyra uppgifter: att bevara kunskaper och idéer, att tolka kunskaper och idéer, att söka efter sanningen samt att utbilda studenter som vidareförmedlar det de lärt sig till den övriga mänskligheten. Till uppdraget ryms också att söka efter lösningar på verkliga sociala och politiska problem i samhället. Universitet ska inte själv göra något åt sådana problem, det får andra instanser göra, men det får heller inte ”isolera sig” från omvärlden, menar Flexner. Även filosofen Karl Jaspers, en av de mest aktiva uttolkarna av det tyska universitetets idé under 1900-talet, bottnar i Humboldts tänkande om forskning, bildning och vikten av akademisk frihet, när han i ett försök att återvinna universitetets förlorade heder efter Tredje rikets uppgång och fall, liksom Humboldt betonar vetenskapens enhet och alla forskares gemensamma uppdrag att söka och förmedla sanningen.

Som framgår av de senare bidragen i boken blev det i takt med universitetssektorns expansion och demokratisering från 1960-talet och framåt allt svårare att förena 1800-talets idé om universitetet med universitetets verkliga praktik. Det gäller inte minst idén om universitetet som en enhetlig och sammanhållen autonom verksamhet. Både filosofen Hans-Georg Gadamer och sociologen Jürgen Habermas diskuterar i sina texter från 1986 Humboldts idéer och utreder hur illa de passar det tyska industrisamhällets komplexa och differentierade massuniversitet och deras byråkratiska system. Samtidigt ger de också vägledning för att trots allt upprätthålla aspekter av den tyska bildningstraditionen, värna vetenskapens kritiska potential och stärka universitetets självförståelse. Skillnader under tidens gång tydliggörs också i ekonomen och universitetsledaren Clark Kerrs text ”Idén om ett multiversitet” från 1963, där Kerr använder en rad liknelser för att beskriva den förändring som under de senaste decennierna ägt rum. Om de tidiga universiteten fungerade som en tät sammanslutning av lärare och studenter, närmast som ett isolerat kloster eller en liten by, är efterkrigstidens växande amerikanska universitet snarare att likna vid en storstad med oändliga variationer. I denna stad finns många möjligheter, men ingen tydlig sammanhållning. Mulitiversitetet, skriver Kerr till synes utan nostalgi, är som ”en hop individuella fakultetsentreprenörer vilka förenas endast av sitt missnöje över de bristande parkeringsmöjligheterna”. Det mest pregnanta försöket att konceptualisera universitetets (men kanske framför allt ”kunskapsproduktionens”) förändrade villkor och praktiker görs dock i det bidrag som hämtats från Helga Nowotnys, Peter Scotts och Michael Gibbons bok Re-Thinking Science från 2001. Här driver författarna tesen att det samtida universitetets inåtriktade vetenskapliga och utåtriktade sociala roller nu är i färd med att helt integreras, en företeelse som i svensk högskolepolitik kan sägas sammanfattas i begreppet ”samverkan”.

Vissa av författarna till de texter som ingår i Universitetets idé ställer sig djupt kritiska till universitetets efterkrigstida tillstånd och stämmer in i den klagosång som Hanna Holborn Gray talar om i sin ovannämnda text. Hit hör den konservative amerikanske filosofen Allan Bloom, vars tänkande om universitetets förfall och i synnerhet förflackningen av liberal education representeras genom ett utdrag från dennes bästsäljande litania The Closing of the American Mind från 1987. Hit hör också – men från ett helt annat perspektiv – den kanadensiske litteraturvetaren Bill Readings, som i sin postumt utgivna text ”Universitetet i ruiner” (1996) skildrar hur universitetet påverkas av globala marknadskrafter och excellensretorik och i sig själv är på väg att transformeras till ett multinationellt företag, där studenterna framstår som varukonsumenter snarare än nationella subjekt. I texten ”Det oälskade universitetet” (2009) skriver den tyske litteratur- och medievetaren Jochen Hörisch med bitter nostalgi vidare att (det tyska) universitetet har drabbats av formalisering, förskolning och averotisering och därför blivit oälskat, oattraktivt, administrerat, underfinansierat och således ointressant som arbetsplats för unga begåvningar, samtidigt som medelmåttorna glider igenom systemet tack vare den förbannade Bolognaprocessen.

Andra tänkare, som nämnde Edward Said och även den amerikanska filosofen Martha Nussbaum, framstår i sina texter som mer positiva och tror på möjligheten att även inom det samtida universitetet skapa utrymme för både fritt sanningssökande och medborgerlig bildning. Visst noterar även Nussbaum problem, men hon ägnar sig inte åt självspäkning utan menar att den amerikanska högre utbildningen på det hela taget ändå är vid god vigör. Den är mer jämlik och inkluderande än tidigare och undervisningen är i hög grad relevant. ”Aldrig tidigare har det funnits så många unga, begåvade och hängivna lärare, brett spridda inom allehanda institutioner – lärare som försöker tänka kring de svåra frågeställningar vilka förbinder den högre utbildningen med medborgarskapet.” Rimligen går det också att tänka bortom tidigare versioner av universitetets idéer. Detta föreslås på ett uppfriskande sätt av den brittiske utbildningsfilosofen Ronald Barnett i bokens sista text, ”Universitetets idé i det tjugoförsta århundradet” (2011). Kanske är det trots allt mer och inte mindre av utopiskt tänkande som vi behöver?

Förutom korta presentationer av källtexterna och deras respektive författare innehåller Universitetets idé även ett av redaktören skrivet introducerande kapitel om universitetets idéhistoria och samtida utmaningar. Kapitlet motsvarar faktiskt en mindre bok och saknar så vitt jag vet motstycke för svenskt vidkommande. Det är en lärd och tankeväckande sammanfattning där Karlsohn, i linje med den tyske vetenskapsfilosofen Jürgen Mittelstraß (vars text ”Det klassiska universitetets modernitet” också finns med i boken), framhåller universitetet som en specifik ”livsform”, grundad i värden, normer och känslor. Eller annorlunda uttryckt: i en akademisk professionalitet, som måste slås vakt om. Till skillnad från källtexterna kommenteras här också situationen i Sverige, om än bara kort.

Den som önskar ytterligare inblickar i de svenska universitetsförhållandena i modern tid kan dock med fördel vända sig till boken Universitetet under uppsikt, där den i universitetsdebatten alerte företagsekonomen Lars Engwall har samlat en serie artiklar i ämnet från 1993, året för Per Unckels högskolereform, och framåt, samt även kort diskuterar hur väl slutsatserna i respektive artikel hållit streck. Även Engwall slår inledningsvis an ett historiskt perspektiv och tecknar några av de förändringar som satt sin prägel på högre utbildning och forskning i Sverige. Men han intresserar sig inte främst för idéer om universitetet utan om universitetet som faktisk organisation och hur det har hanterat den senaste tidens högskolepolitiska trender samt konsekvenserna av att det, liksom politiken och näringslivet, blivit en del av det så kallade granskningssamhället. Uppsatserna analyserar företeelser som direkt och indirekt styrning, utvärdering, kontroll, ledarskap, effektivisering, strategier och resursfördelning, därigenom några av de ingredienser som ingår i New Public Management och i myndighetens byråkratiska system. Resonemanget bygger delvis på egna erfarenheter av att delta som granskare i diverse utvärderingsprocesser, både lokalt, nationellt och internationellt, men också på egen och andras forskning.

Det handlar också om att utvärderingar är dyra, tidsödande för alla inblandade och sällan främjare av forskares och lärares motivation.

Engwall är inte emot att universiteten ägnar sig åt vad som brukar benämnas ”kvalitetsarbete”, tvärtom. Att utvärdera en verksamhet kan leda till betydande insikter och bidra till att problem upptäcks och åtgärdas. Tänk Macchiarini. Men han sätter fingret på en rad svårigheter och dilemman. Det handlar till exempel om den spänning som finns mellan kraven på extern kvalitetskontroll och de förväntningar som samtidigt finns på nytänkande och kreativitet. Det handlar också om att utvärderingar är dyra, tidsödande för alla inblandade och sällan främjare av forskares och lärares motivation. Svårigheten att tolka utvärderingar och att använda resultaten på ett för lärosätet som helhet klokt sätt uppmärksammas också. Det faktum att alla vi som verkar inom universitetet ständigt utsätter varandra för kritisk granskning – vid seminarier, konferenser, manusgranskningar, anställnings- och befordringsärenden och så vidare – borde dessutom ges ett betydligt större värde än vad som nu är fallet. Ytterligare en viktig aspekt som blir belyst i boken är det djupt problematiska med att universiteten på olika vis tenderar att ta intryck av de stora börsnoterade företagens sätt att fungera, trots att verksamheternas karaktär och syften är så fundamentalt olika. Liksom Karlsohn ställer Engwall här sitt hopp till den akademiska professionens omdöme och kraft att värna universitetets grundläggande värden och normer.


Christer Nordlund

Christer Nordlund är professor i idéhistoria vid Institutionen för idé- och samhällsstudier vid Umeå universitet. Han undervisar, forskar och skriver om modern vetenskaps-, teknik-, medicin- och miljöhistoria. Nordlund har tidigare verkat vid bland andra University of Cambridge, Max Planck Institute for the History of Science och Kollegiet för avancerade studier (SCAS) i Uppsala. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Filosofi & psykologi
    Frälser de redan frälsta och irriterar de redan irriterade
    12 livsregler – Ett motgift mot kaos Jordan B. Peterson
  2. Ekonomi
    Ikea marknadsför det svenska folkhemmet
    Design by IKEA – A Cultural History Sara Kristoffersson
  3. Utbildning
    Problem i dagens skola har äldre rötter än postmodernismen
    Kunskapssynen och pedagogiken – Varför skolan slutade leverera och hur det kan åtgärdas Inger Enkvist, Magnus Henrekson, Martin Ingvar & Ingrid Wållgren (red.)
  4. Utbildning
    Tesdrivande om det svenska kunskapsfallet
    De svenska skolreformerna 1962–1985 och personerna bakom dem Inger Enkvist