Universitetsdebatt präglas ofta av kulturkrigsretorik

Diskussionen om statsvetaren Erik Ringmars kurs i Lund är typisk för vår tids meningsutbyten och polarisering i frågor som rör universitet. Kritiken som riktades mot kurshanteringen vid Statsvetenskapliga institutionen i Lund var inte orimlig, men proportionerna blev missvisande. Det egentliga problemet är att den akademiska professionen är så försvagad. Nu ger Ringmar sin egen version i en nyansrik skildring med intressanta iakttagelser. Boken behöver dock kompletteras med mer djuplodande analyser. I synnerhet framstår Ringmars förslag till institutionell omdaning och revitalisering av det akademiska livet som ogenomtänkta.

Historien är numera välkänd i akademins korridorer. Statsvetaren Erik Ringmar i Lund skulle häromåret ge en kurs om 1800-talets modernitetskritik. Med förlaga från aktade lärosäten som Oxford och Yale ville han och doktoranden Mårten Lindberg belysa oppositionen mot upplysning och framsteg. I ljuset av dagens växande kritik mot just dessa företeelser tänkte de att en sådan kurs kunde vara särskilt värdefull. Studenterna skulle genom pedagogiska exempel och källtexter ur det förflutna fördjupa sina kunskaper och utveckla sina förmågor att analysera ett skeende de lever mitt i.

Men snart stötte Ringmar på patrull. Hans litteraturlista visade sig vara alltför obalanserad i förhållande till den egna institutionens riktlinjer för könsmässigt jämn fördelning av författarnamnen. Det fanns helt enkelt inte tillräckligt många kvinnliga reaktionärer och bakåtsträvare att uppbringa. Efter påpekande från studierektor gjorde Ringmar därför några pliktskyldiga förändringar och inkluderade kvinnliga författare som egentligen inte passade in kronologiskt eller tematiskt. Bland annat lade han till genusteoretikern Judith Butler. Med skohorn kunde hon – trots att hennes upplysningskritik kom från identitetspolitiskt vänsterhåll – tvingas in i kravprofilen.

När sedan den tillagda litteraturen visade sig fungera dåligt i skarpt undervisningsläge tog sig Ringmar för att självsvåldigt stryka extratitlarna ur pensum. Därmed satte han en sten i rullning som snart skulle komma att accelerera och tumla vidare från det lokala sammanhanget ut på den internationella arenan. Studenterna protesterade nämligen mot uteslutningen av texter som ur deras perspektiv var politiskt intressanta och värdefulla. Via sin representant i en till synes passiv institutionsstyrelse trumfade de tillbaka Butler och vände sig sedan mot läraren när han inte undervisade utifrån genusperspektiv. Den pågående kursomgången genomfördes under vedermödor, och Ringmar beslöt sig därefter för att avsluta sitt engagemang.

Vid det laget hade dock historien fått vingar, börjat leva sitt eget liv bortom de inblandades kontroll. Den flög från Lundagård över Sydsvenskan till Svenska Dagbladet och vidare till Süddeutsche Zeitung och Le Monde. Givetvis blev den även tacksamt stoff för många högerradikala nätaktivister. Överallt upprördes man och förundrades över att svenska universitet könskvoterade litteraturlistor och lät ideologiska påbud styra i seminarierummen. Händelseutvecklingen i Lund vittnade enligt många om ett slags amerikansk situation i vardande – triggerwarnings, hypermoralisering och safe zones var nu på väg att bli verklighet även i vårt land. Mitt i debatten skrev dessutom Ringmars kollega Mårten Lindberg till Judith Butler och förhörde sig om vad hon tyckte. Och för alla som känner till det minsta om hennes tidigare ställningstaganden var svaret lätt att förutse: Butler undanbad sig i skarpa formuleringar rollen som inkvoterad och hävdade kategoriskt lärarens frihet att själv utforma sin undervisning.

Den diskussion som flammade upp kring Erik Ringmars kurs i Lund var på många sätt typisk för vår tids meningsutbyten om universitetet. Flera medialt högprofilerade debattörer tolkade händelsen som ett symptom på akademins allmänna förfall. Långdistanskommentatorer med begränsad inblick i lärares och forskares vardag såg en möjlighet att länka universitetets urartning till en framväxande generell indignationskultur och till en ökad identitetspolitisk aktivism visavi oberoende samhällsinstitutioner. Snabbt bildades svartvita läger som bekrigade varandra med angrepp på genusvetenskap och försvar av jämställdhetsintegrering.

Mitt intryck var och är fortfarande att det i Sverige finns relativt få belägg för att vi är på väg att drabbas av en amerikansk tribalisering.

Den kritik som riktades mot kurshanteringen vid Statsvetenskapliga institutionen i Lund var förvisso inte orimlig. Men proportionerna blev – vilket jag själv försökte hävda i ett inlägg när debatten pågick – missvisande. Mitt intryck var och är fortfarande att det i Sverige finns relativt få belägg för att vi är på väg att drabbas av en amerikansk tribalisering. Visserligen syns oroande tecken och vi ska definitivt inte negligera den vilja att begränsa det fria akademiska tankeutbytet, som ibland kan skönjas hos både studenter och universitetsbyråkrater. Men vårt egentliga och likväl ofta osynliggjorda problem är att den akademiska professionen är så försvagad. Nya styrformer och verksamhetsregimer har bidragit till att bryta ner de professionella självbilderna, fördunkla den gemensamt odlade omdömesförmågan och luckra upp den integritet som tidigare underbyggt den institutionella autonomin. Proceduren i Lund där man lät en studentrepresentant avgöra ett professionellt beslut om vad som ska sättas upp på en läslista är tyvärr inget isolerat fenomen. Ändå skyms sådana principiellt viktiga händelser alltför ofta av yvig kulturkrigsretorik.

Dessa tankar om universitetsdebattens till synes obotliga skevhet gjorde att jag öppnade Erik Ringmars nya debattbok – kallad Befria universiteten! – med viss skepsis. Till misstänksamheten bidrog dessutom vetskapen om författarens lundensiska närhet till organisationen Academic Rights Watch (ARW) – en organisation som ursprungligen startade med det behjärtansvärda syftet att bevaka rättigheter och friheter för att sedan omvandlats till ett slags diskursiv eldhärd i en snedvriden och ibland på gränsen till rättshaveristisk polemik kring akademiska frågor.

Därför är det desto roligare att konstatera att Ringmars skildring av det händelseförlopp han stod i centrum för visar sig vara både nyansrik och fylld av goda intentioner. Befria universiteten! är på en och samma gång en intresseväckande redogörelse för själva skeendet filtrerat genom huvudpersonens temperament och en kritiskt resonerande reflexion över universitetets öde i vår tid. Det saknas förvisso inte passager där författaren övermannas av tanklös stridslystnad och förfaller till oprecisa sarkasmer i stället för att hålla fast vid sin i övrigt mer tempererade och därför produktiva ilska. Men på det hela taget överskuggas dessa passager av intressanta iakttagelser och pricksäkra vidräkningar med det akademiska systemets tillkortakommanden och absurditeter. Författarens erfarenheter från ett omväxlingsrikt internationellt akademiskt liv bidrar med vidgade vyer. Inte minst intrycken från kinesiska och turkiska universitet skapar en intressant relief till vårt svenska sammanhang.

En tankefigur som står i centrum för Ringmars argumentation är uppdelningen mellan det ideala och det verkliga universitetet. I den ideala dimensionen är de akademiska institutionerna platser för utövande av fri och gränsöverskridande intellektuell verksamhet medan den reella och faktiskt existerande institutionen präglas av verklighetssinnets krassa överväganden och anpassliga hantering av externa intressenter. Naturligtvis fångar en sådan uppdelning något av de spänningar som hemsöker akademin i dag, men Ringmar gör inget egentligt försök att lösa ekvationen och presentera framåtsyftande förslag. Hans kritik gör halt vid antydda utvägar och oartikulerade uppslag.

Särskilt tydlig blir denna avsaknad av analytiska ansträngningar i slutet av boken där författaren rundar av med att presentera sitt eget program för institutionell omdaning och revitalisering av det akademiska livet. Många av punkterna i detta program framstår nämligen som underreflekterade, för att uttrycka det milt. Ringmar börjar till exempel med att väcka liv i den sedan några år avsomnade diskussionen om myndighetsrollen och stiftelseformen som alternativ. Och jag håller gärna med om att universitetens myndighetsstatus och de anställdas tjänstemannaansvar är mer av ett problem än en tillgång.

Men stiftelseformen är av allt att döma ingen tänkbar lösning, bland annat eftersom den förutsätter en fondering av resurser i en omfattning som det politiska systemet inte skulle klara av. De redan i dag stiftelsestyrda Chalmers och Jönköping University utgör heller inga inspirerande motexempel i förhållande till andra lärosäten. Jag hade gärna sett att Ringmar som statsvetare i stället hade återaktualiserat frågan om det trots allt inte finns möjligheter att nyskapa en förvaltningsform som kan omdefiniera universitetens relationer till staten.

En annan punkt i den avslutande programförklaringen gäller professionaliseringen. Liksom jag själv ser Ringmar professionsfrågan som avgörande för akademins framtid. Men författaren till Befria universiteten! uppfattar den professionella identitetsbildningen som helt knuten till forskares och lärares disciplinära hemvister. Ändå behöver vi i dagens ofta påtagligt postdisciplinära kunskapsbildningsprocesser tvärtom lösgöra just detta slags identitetsformande från de ämnesmässiga reservaten.

Likaså förespråkar Ringmar – för att nämna ett sista provstycke ur hans slutappell – att de statliga rådens forskningsresurser borde flyttas till universiteten själva (ett resonemang som för övrigt ligger i linje med förslagen i den så kallade STRUT-utredning som presenterades förra året). Men det är inte svårt att föreställa sig hur en sådan resursallokering skulle kunna skada just det som Ringmar säger sig vilja försvara. Redan i dag gör sig kvalitetsproblem i granskningsförfarandena och korruptionstendenser påminda närhelst universiteten ska fördela medel internt. Nätverkande i det fördolda och otillbörliga jävsförhållanden är tyvärr inte ovanliga. Om fria forskare med kontroversiella idéer berövas möjligheten att söka lärosätesexterna medel skulle dessutom anpassningsviljan och fegheten förmodligen öka än mer.

Det reflexionsunderskott som präglar Befria universiteten! tycks vara ett genredrag snarare än ett individuellt särmärke som vidhäftar denna bok specifikt. De hekatomber av liknande inlagor som författats alltsedan det moderna massuniversitetets uppkomst präglas påfallande ofta av att idealbilder målas upp utan analytiskt utarbetade förbindelser med den verklighet som kritiseras. Det finns förvisso goda undantag från denna regel, men alltför många universitetspolitiska debattbidrag har ensidigt utgått från indignationens övertygelsekraft och avhänt sig den systematiska och avkylda analysen. Och i en mening är det både förståeligt och sympatiskt. Vad återstår när ingen längre kan uppbåda känslomässig energi nog att bli förbannad över de missförhållanden man tycker sig se? Ur det perspektivet framstår Erik Ringmars anpassningsproblem inom akademin och inopportuna stridsskrift som hälsotecken. Men det är nu hög tid att komplettera inlägg av det slaget med mer djuplodande offentliga diskussioner kring universitetets existensvillkor.