2/2016

Dessa böcker använder sig av litterär gestaltning och journalistiskt berättande för att övertyga. Marte Michelets fokus ligger på norrmännens medverkan i den nazistiska utrotningspolitiken och hon visar stor förmåga att kontextualisera och individualisera både förövare och offer. Tore Rem hävdar att författaren Knut Hamsuns nazistiska åsikter inte kan förstås som en missriktad föreställning om att det bästa för Norge vore att inordna sig i en tysk maktsfär. Hamsun var genuint entusiastisk inför den nazistiska världsbilden.

Norge har en rik tradition av sakprosa – biografier, historia, essäer, reportage – men det är sällan vi får tillgång till den i svensk översättning. Därför är det lite kors-i-taket att två norska fackböcker har kommit ut i Sverige under det gångna året: Marte Michelets ”Det största brottet” och Tore Rems ”Knut Hamsun och resan till Hitler”.

En del av förklaringen är sannolikt att båda böckerna handlar om Norge under andra världskriget. Michelet utgår från den norska deportationen av judar till Auschwitz 1942 medan Rem nagelfar nationalförfattaren Knut Hamsuns förhållande till Hitler och nazismen. Men det finns också en annan gemensam nämnare. Även om deras litterära modus operandi på många sätt är väldigt olika är båda kritiska mot en apologetisk historieskrivning som har slätat över norsk nazism, antisemitism och kollaboration, men använder sig hellre av litterär gestaltning och journalistiskt berättande än direkt polemik för att övertyga läsaren.

Michelet har visserligen gjort sitt ärende tydligt i intervjuer, förord och inte minst i bokens undertitel, där hon talar om den ”norska Förintelsen”, vilket placerar fokus på de icke-judiska norrmännens aktiva eller passiva medverkan i den nazistiska utrotningspolitiken. Detta har lett till kritik av hennes sätt att marknadsföra sin bok; folk kan få intrycket att deportationen var ett norskt initiativ, menade en historiker i Aftenposten. Det är i mina ögon en ganska larvig invändning. Man kan alltid ha synpunkter på förpackning, men det avgörande är själva framställningen. Och den är pedagogisk, nyanserad och redovisar det komplexa spelet mellan ockupationsmakten och deras norska samarbetsmän.

Än viktigare är Michelets förmåga att kontextualisera och individualisera både förövare och offer. I centrum av berättelsen står familjen Braude som bor i arbetarstadsdelen Grünerløkka i Oslo: Benzel, Sara och deras fyra barn Harry, Helene, Charles och Isak. Benzel och Sara hade kommit till Norge från Litauen strax före världskriget. Varför de hamnade i Norge, ett fattigt och föga urbant land i Europas periferi, är oklart; de flesta av de miljontals judar som lämnade pogromer och politiskt förtryck i det ryska imperiet tog sig till USA och inte minst New York.

Men livet i Norge blir ganska bra för familjen Braude fram till den tyska ockupationen. Benzel, som är utbildad slaktare, börjar som gårdfarihandlare men lyckas efter hand bygga upp en framgångsrik rörelse som kötthandlare. Visserligen håller den norska staten honom ganska kort: han förblir ”statslös” och tvingas att åka till Sverige för att köpa sitt kött efter att kosherslakt förbjudits i Norge. Men livet i den lilla judiska gemenskapen framstår som relativt idyllisk med kvinnor som skvallrar på jiddisch och barn som tumlar fritt tillsammans med norska arbetarungar på gatorna i Grünerløkka.

De fyra barnen, som har fått populära norska förstanamn, blir också integrerade. Isak får jobb som metallarbetare och går in i norska kommunistpartiet; som ateist tar han bestämt avstånd från den judiska tron. Helene gifter sig med en kommunist och Spanienkämpe som flytt från Nazityskland. Charles blir framgångsrik boxare inom den norska arbetaridrottsrörelsen (fram till kriget var den norska idrottsrörelsen politiskt delad) och slåss för Norge i flera landskamper. Och yngsta sonen Harry, som har gått vidare efter folkskolan, drömmer om att bli skådespelare.

Att allt var soligt och vackert före kriget är förstås en sliten kliché; i jämförelse med vad som skulle komma för Norges judar måste väl det mesta betecknas som idylliskt före den 9 april 1940. Men familjen Braude stod ändå på något slags höjdpunkt när tyskarna kom till Norge. Benzels köttaffärer går bra, Charles är en hyllad idrottsman, Harry har fått en roll i en norsk storfilm om socialt utsatta unga pojkar, Helene är lyckligt gift och Isak har sin tro på kommunismen.

Ockupationen innebar visserligen inte någon omedelbar förföljelse av de norska judarna. Den tyske rikskommissarien för Norge Josef Terboven strävade efter att få till stånd en norsk regering som var villig att samarbeta med ockupationsmakten på samma sätt som i Danmark. Man avsatte Quisling, som hastigt utropat sig till ny statsminister på kvällen den 9 april, och skapade i stället ett ”administrationsråd” med mer eller mindre framstående norrmän (den lagliga norska regeringen flydde till London). En del av den mjukare ockupationspolitiken var att inte provocera befolkningen med alltför drastiska aktioner mot judarna.

Ändå förändrades läget i ett slag för familjen Braude. Benzel kunde inte längre åka till Sverige och köpa kött. Harrys filmkarriär avbröts tvärt, det var inte opportunt med en judisk skådespelare. Charles var tvungen att lägga handskarna på hyllan, eftersom såväl den borgerliga som socialistiska idrottsrörelsen förbjöds. Helen flydde tillsammans med sin man till Sverige; inte för att hon var judinna utan för att han var tysk kommunist. Men trots allt verkade det inte som om nazisterna skulle vidta några särskilda åtgärder mot judarna. Synagogorna var öppna och judiska familjer som flytt eller gömt sig under den första ockupationstiden kom tillbaka till sina hem och återupptog sina liv.

Den verkliga förändringen kommer efter den tyska invasionen av Sovjetunionen sommaren 1941. Det började med att Benzel arresteras som statslös ”ryssjude”, men släpps efter någon vecka. Ett halvår senare – den 20 januari 1942, samma dag som Wannseekonferensen om den ”slutliga lösningen” ägde rum – beordrades alla judar infinna sig på sitt lokala poliskontor och få sina identitetshandlingar stämplade med ett J. I början av oktober arresterades alla judiska män över 15 år i Trondheim. Nu var också Quisling definitivt tillbaka som ledare för en kollaboratörsregering.

I slutet av oktober internerades judiska män över 15 år. Benzel, Charles, Harry och Isak Braude placerades i koncentrationslägret Berg, som var underställt norska polisen och inte SS. Den 26 november arresterades även kvinnor och barn. Alla – männen från Berg och de nyss insamlade – fördes sedan till hamnen i Oslo för vidaretransport till Polen. Några undantag gjordes, bland annat för judar som var gifta med arier, vilket innebar att Charles blev kvar i Berg, eftersom hans fru Ragnhild inte var judisk.

Slutet på historien blev så svart som man kan befara. När de kom till Polen fördes de 532 norska judarna till Auschwitz i boskapsvagnar. Benzel och Sara skickades direkt till gaskamrarna, medan Harry och Isak blev slavarbetare. Isak dog efter en månad – vilket var den genomsnittliga levnadstiden i arbetslägret – den 7 januari 1943, 28 år gammal. Vad som hände med Harry vet vi inte. Han var fortfarande vid liv i maj 1943, men därefter försvinner alla spår.

De enda som överlevde i familjen Braude var Charles och Helene. De träffades i Sverige efter krigsslutet, men Helene ville inte återvända till Oslo, hon och mannen hade fått barn och ett nytt liv i Stockholm. Mindre bra gick det med Charles äktenskap. Ragnhild hade levt med en annan man under tiden i Sverige, något som Charles inte kunde förlåta. Han gifte om sig, fick barn och ett långt liv, men som Michelet avslutar sin bok: ”Charles Braude gick sönder. Naturligtvis gjorde han det.”

I detta finns det en anklagelse. Mot de norrmän som samarbetade med tyskarna. Mot dem som gjorde motstånd men inte hjälpte de norska judarna – bland dem Trygve Lie, utrikesminister i den norska exilregeringen och senare FN:s generalsekreterare, som kände till det påbörjade folkmordet men underlät att varna sina judiska landsmän. Mot alla som efter kriget inte velat se den norska medskyldigheten i Förintelsen.

Det som jag mest imponeras av i Det största brottet är Marte Michelets säkra berättarhand. Hon vet precis när hon ska zooma in och ut, när det krävs historiskt sammanhang och pedagogisk tydlighet och när hon ska ge sig hän åt detaljer, miljöer och personligheter. Det finns ögonblick när hon balanserar farligt nära klichéerna – som när hon tänker sig att poliserna med säkerhet måste haft dragna vapen när de arresterar familjen Braude – men denna gränsvandring är också tecknet på en stark känsla för det narrativa. En överdriven stilistisk rädsla för stereotyper och klichéer riskerar att göra berättarrösten ängslig och affekterad; ibland måste man, så att säga, ta fan i båten.

Tore Rems bok Knut Hamsun och resan till Hitler är mer problematisk när det gäller berättande och pedagogik. Men förutsättningarna är också helt annorlunda. Medan mycket av den norska förintelsehistorien är relativt obekant för en större allmänhet är Knut Hamsuns förhållande till nazismen en av de mest genomtröskade frågorna i norsk offentlighet. Den åldrade nobelspristagarens sympati för Tyskland och nazismen var ingen hemlighet under kriget. Han träffade Hitler, manade sina landsmän att upphöra med motståndet och skrev artiklar i tysk press som var så pronazistiska att Goebbels ville att de skulle tonas ner för trovärdighetens skull.

Än mer uppmärksamhet fick Hamsun då myndigheterna mot hans vilja försökte få honom förklarad sinnessjuk efter kriget. Den 86-årige författaren krävde att få ställas inför rätta och försvara sina handlingar; han ansåg sig ha agerat för Norges bästa. Efter ett par omgångar i domstolar dömdes han till att betala ett stort skadestånd 1948. Hamsuns vägran att låta sig omyndigförklaras har väckt ett slags motvillig beundran i eftervärlden, som inte minst kom till uttryck i Thorkild Hansens omdebatterade flerbandsverk från 1978, Processen mot Hamsun. Enligt Hansen måste Hamsuns politiska ställningstaganden ses i ljuset av hans egen konstnärliga självuppfattning; nazismen var en olycklig biprodukt av en obändig skaparvilja som inte tog hänsyn till omgivningens åsikter.

Det är denna apologetiska tolkning som Tore Rem vill göra upp med. Han menar att Hamsuns nazistiska åsikter inte kan förstås som en missriktad föreställning om att det bästa för Norge vore att inordna sig i en tysk maktsfär, utan att denne var genuint entusiastisk inför den nazistiska världsbilden, som i hög grad överensstämde med den som han själv utvecklat under sin livsresa från den fattiga barndomen till den stora framgången:

Knut Hamsuns kärlek till Tyskland förutsatte inget försvar för nazismen. Han var inte bara förtjust i ett Tyskland som råkade vara nazistiskt. Han ansåg att Adolf Hitler hade valt rätt väg. Hamsun var antidemokrat, patriarkalisk, vitalist, ledarorienterad… Han valde aldrig att markera distans eller komma med kritik mot enskilda delar av nazismens tankegods. Snarare ställde han upp som garant för nazismen, om och om igen.

Begrepp som ”nazism” och ”nazistsympatisör” kan dock bli väl abstrakta i sin absoluta ondska, en effekt som Rem strävar efter att motverka genom inlevelsefulla och detaljerade skildringar av Hamsun inte bara som opinionsbildare, utan också som privatmänniska. Kanske mest graverande är skildringen av hur den berömde författaren inte vill betala ut skadestånd när hans son Arild har kört på och dödat en liten pojke; det kunde skapa ”en obehaglig precedens för mig som har bilkörande familj”. I stället för geniet och undantagsmänniskan träder bilden fram av en småsint, elak, empatilös och självisk människa som skrev litterära mästerverk.

Likt Michelet har Rem valt att berätta och gestalta snarare än att argumentera och polemisera mot tidigare tolkningar. Jag har stor sympati för den inställningen; om man verkligen är intresserad av att förstå människor i det förflutna är det ofta viktigare att levandegöra deras samtid än att sortera in dem under en enkel etikett. Frågan är inte om Hamsun var nazist utan hur han var det, som Rem har uttryckt det vid något tillfälle. Även om jag inte alltid övertygas av de vardagliga exemplen är det ändå en god ambition.

Problemet är att framställningen är extremt införstådd. Att Rem har kastat kronologi överbord och i stället valt att lägga det famösa mötet med Hitler i centrum och sedan veckla ut det förflutna i olika tematiska avsnitt är en sak. Men han förutsätter också att läsaren känner till processen mot Hamsun, som är helt central för att förstå denna bok men aldrig skildras på något begripligt sätt utan bara hänvisas till i förbifarten. Och om än trivialt finns det andra exempel av liknande slag; så kommer till exempel Arild Hamsun in i berättelsen på sidan 109 utan att läsaren förstår att det handlar om Hamsuns son. Här kan man jämföra med Michelets förmåga att alltid stå till hands med en kontextuell förklaring när det krävs.

Om man ska vara vänlig mot Rem kan man förstås säga att det handlar om skillnaden mellan en norsk och svensk publik. Men i så fall är det obegripligt varför inte förlaget har försett den svenska utgåvan med ett förklarande förord. Man ska alltid överskatta läsarens intelligens och underskatta hennes faktakunskaper.

Henrik Berggren är historiker och författare.