Politik & samhälle

Uppgörelse med performativ självspäkelse

Den svarte mannens börda – Nya perspektiv på kolonialism, rasism och slaveri
Fredrik Segerfeldt

Timbro
462 sidor
ISBN 9789177031475

| Respons 6/2018 | 8 min läsning

Fredrik Segerfeldt polemiserar i sin nya bok mot synen på svarta som ädla vildar och uppfattningen att enbart vita kan vara rasister. Men få torde egentligen ha trott på en sådan ensidig bild av historien. Man ville tro på den och uppleva den kittlande njutningen i skuldkänslor och självspäkelse. Boken kommer kanske några år för sent för att bli riktigt kontroversiell, men den är högst läsvärd även utöver det polemiska syftet.

För ett par år sedan blev jag intervjuad av en ung och peppig journalist från Sveriges Radio. På det hela taget var det en trevlig intervju, med en person som uppenbarligen brydde sig om att vara medveten om samhällets baksidor och historiens alla ojämlikheter. Det var när hon började försöka be om ursäkt – å Sveriges vägnar – för det svenska slaveriets alla hemskheter som jag fick mig en tankeställare.

Min roll som autentisk bärare av allt det lidande, som på grund av den vite mannens rasism och kolonialism fallit på svarta kroppar genom historien, var tyvärr ganska krystad. Namnet Kyeyune borde kanske ha gett en fingervisning om att mina förfäder inte var bland dem som korsade Atlanten via slavskeppen – i så fall skulle jag i dag ha hetat Smith eller Jones eller något liknande – och till skillnad från en viss annan Malcolm har jag aldrig haft något behov av sätta ett X efter mitt förnamn.

Det är just det att jag visste var jag kommer från som gjorde denna unga, ärliga journalists försök att se mig som en bärare av något autentiskt svart lidande så krystat. Det råkar nämligen vara så att namnet Kyeyune kommer från ett av Afrikas mer framgångsrika bantufolk – Baganda – i det som i dag är södra Uganda. Bagandafolket var inte den sortens afrikaner som blev sålda som slavar; mina förfäder var i stället den sorts afrikaner som sålde andra afrikaner som slavar. Nu borde ju inte detta spela särskilt stor roll – min politiskt medvetna samtalspartner kunde ju knappast förväntas förstå något så exotisk som skillnaden mellan olika östafrikanska folkstammar, trots allt! – det som gjorde mig intressant i detta drama var i slutändan att jag kunde iklädas rollen som ”afrikan”, det naturliga offret i en historisk pjäs om den vite mannen och hur han introducerade ondska och ojämlikhet till världen. Att klaga på rolltilldelningen ”afrikan” var i slutändan ganska meningslöst; den berättelse min samtalspartner ville återberätta handlade i slutändan inte om mig eller om afrikaner heller för den delen. Den handlade om något annat.

Sverige är inte ett land med ens tillstymmelsen till en relevant hand i det som vi i dag tänker på när vi tänker slaveri, triangelhandeln, vilket gör de senaste årens performativa ånger och självspäkelse enormt krystad.

Fredrik Segerfeldts nya bok, Den svarte mannens börda, är ett av de senaste årens försök att greppa baksidorna hos de berättelser om offerskap och ädla vildar som blivit så populära i hela västvärlden. Dessa baksidor är delvis uppenbara: Sverige är inte ett land med ens tillstymmelsen till en relevant hand i det som vi i dag tänker på när vi tänker slaveri, triangelhandeln, vilket gör de senaste årens performativa ånger och självspäkelse enormt krystad. Det finns också en annan baksida med sättet vi delar in världen i kategorier bestående av offer och förövare, i ”vita” och ”afrikaner”: det döljer alla de sätt på vilka folkgrupper som Baganda eller Zulu spelat rollen som förövare för att sedan bli offer eller vice versa.

Jag har delvis blandade känslor inför Segerfeldts bok. Argumenten kring huruvida bland annat Spanien faktiskt blev rikare eller inte av sina kolonier tror jag kan problematiseras en del, men temat är inte centralt för en läsning av boken. De olika historiska nedslagen är dock värda att läsa av flera olika skäl: dels visar de tillsammans på en annan sida av historien som de flesta inte tänker på, dels är de ofta intressanta och roligt skrivna. Segerfeldt hymlar inte om att boken har ett polemiskt syfte, men stora delar av boken står på egna ben även om detta syfte helt räknas bort.

Det är tydligt att böcker som Den svarte mannens börda behövs i dag, men en del av mig tycker fortfarande att det är litet tråkigt att det ser ut så. Detta ska inte ses som en kritik av författaren, utan snarare av det samhälle han verkar i. Segerfeldt gör en bra ansats att beskriva delar av den mänskliga historia vi glömt bort eller väljer att inte tänka på, men det är samtidigt synd att denna historia inte verkar kunna intressera någon om den inte också är en del av en samtida polemik, om den inte är ett vapen som kan användas mot någon annan för att vinna politiska poänger. Historien är helt enkelt mycket mer intressant än vi ger den credd för, och den historielöshet som präglar västvärlden i dag är både något sorgligt och fundamentalt farligt. I en bättre värld än denna skulle inte uppdraget att påminna oss om att historien existerar och är mångfacetterad behöva falla på Fredrik Segerfeldt och ett fåtal andra personer.

Segerfeldt är dock knappast enbart motiverad av en vilja att få fler människor att få upp ögonen för att läsa historia; boken har som sagt också ett polemiserande syfte och även denna polemik är värd en recension.

Skulle då en litet mer gedigen släktforskning och en mer nyanserad historiesyn ha ändrat karaktären på den debatt som utspelade sig under tiotalets första hälft i Sverige? Knappast.

Stämmer det verkligen att våra invanda föreställningar om kolonialismen skulle vara att enbart vita kan vara rasister på riktigt, så som Segerfeldt hävdar? En del har försökt få det till att detta enbart är en tröttsam halmgubbe som författaren monterat upp, bara för att sedan retoriskt kunna bränna ner den. Ingen tänker väl så, egentligen?

Ju mer tiden går, desto mer inser jag att det faktiskt inte spelar någon roll vad folk tänker eller inte tänker om historia eller filosofi. När det för ett par år sedan var populärt i Sverige att prata om ”afrosvenskarna” och deras perspektiv fanns det således många som slog mynt av att Sverige självklart var delaktigt i och medskyldig till slaveriets alla hemskheter. Men mig veterligen var inga av de involverade i den svenska kulturdebatten själva ättlingar till slavar; deras föräldrar kom till Sverige från Afrika, inte under något brutalt och imperialistiskt sextonhundratal, utan under nittonhundratalets andra hälft. Givet att de som blev sålda som slavar inte stannade i Afrika, medan de som sålde slavar gjorde det, är ju risken tämligen hög att en eller två av deltagarna själva bär på en långt mer reell arvsynd i denna fråga än ättlingarna till de vita potatisodlare man läxade upp. Skulle då en litet mer gedigen släktforskning och en mer nyanserad historiesyn ha ändrat karaktären på den debatt som utspelade sig under tiotalets första hälft i Sverige? Knappast.

Att sälja berättelser om förtryckta Svarta Kroppar, i enlighet med ett inövat manus vars beståndsdelar man snappat upp från diverse amerikansk populärkultur och någon snabbläsning av Fanon, var helt enkelt ett bra sätt att tjäna pengar och slå sig in i en tyckar- och kulturmarknad som redan då var övermättad och underbetald. Att folk gick på det handlade mycket om att de ville gå på det, snarare än att de inte visste bättre: den kittlande njutningen i ångest, skuldkänslor och självspäkelse är svår att förneka i ett läge där det utdragna offentliga ältandet av senast genomförda flygresor blivit en genre bland många krönikörer.

I någon mån har Segerfeldts kritiker rätt; ingen tycker så här egentligen och författaren vevar mot något av en halmgubbe. Den stora konflikten i Sverige det senaste årtiondet har inte handlat om vår förståelse av historien eller om en brist på förståelse. Konflikten har varit politisk; den har ställt höger mot vänster, men den har också ställt en gammal, tynande vänster mot en ny, medelklassdominerad intersektionell vänster, en socialliberal höger mot en växande, mer konservativ höger. Här ställer jag mig öppet frågande till om Den svarte mannens börda kommer att ha någon större påverkan på de politiska styrkeförhållandena, därför att det tycks mig som att ryggen faktiskt redan har knäckts på de motståndare boken är tänkt att bekämpa. Herregud, det är snart 2019. Hur många i Sverige finns det som fortfarande på allvar tror på den där postkoloniala, postpatriarkala drömmen? Sverige av i dag – det är bara att öppna morgontidningen! – är ett Sverige präglat av skenande sexualbrottsstatistik, granatattacker, sjukhusnedskärningar, icke-fungerande skolor och ett politiskt system där ingen längre ens verkar vilja styra landet. I denna bistra jord kan dessa ljuva drömmar om de ädla vildarna inte överleva.

Den svarte mannens börda är, med allt ovan sagt, inte svår att rekommendera. Den är välskriven och blandar högt och lågt, anekdoter och exempel med forskning och statistik. Att den nog kom ett par år för sent för att kunna bli riktigt, riktigt kontroversiell, är inte nödvändigtvis ett problem.

Publ. i Respons 6/2018
TEMA | Sekularisering

Malcom Kyeyune

Malcom Kyeyune är skribent, bloggare och tidigare distriktsordförande i Ung Vänster Uppsala. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Filosofi & psykologi
    Frälser de redan frälsta och irriterar de redan irriterade
    12 livsregler – Ett motgift mot kaos Jordan B. Peterson
  2. Ekonomi
    Ikea marknadsför det svenska folkhemmet
    Design by IKEA – A Cultural History Sara Kristoffersson
  3. Utbildning
    Problem i dagens skola har äldre rötter än postmodernismen
    Kunskapssynen och pedagogiken – Varför skolan slutade leverera och hur det kan åtgärdas Inger Enkvist, Magnus Henrekson, Martin Ingvar & Ingrid Wållgren (red.)
  4. Historia
    Nazisternas försök att mobilisera islam
    Hakkorset och halvmånen Niclas Sennerteg