Filosofi & psykologi

Upplösning av gränsen mellan det privata och politiska befrämjar nyliberal individualism

Mellan jaget och världen – Feminism & etik under nyliberala villkor
Evelina Johansson Wilén

Tankekraft
373 sidor
ISBN 9789188203526

| Respons 2/2020 | 11 min läsning

Uppfattningen att det privata är politiskt löper som en röd tråd genom feminismens historia. I sin avhandling vill Evelina Johansson Wilén undersöka vad denna inställning leder till i ett nyliberalt klimat, i vilket fokus ligger på individens handlande och ansvar. Upplösningen av gränsen mellan det privata och det politiska riskerar att leda till en återvändsgränd, eftersom fokus på jaget inte erbjuder några möjligheter till verklig förändring. En individcentrerad feminism leder till en försvagning av kollektiva politiska rörelser. Det är synd att Johansson Wilén inte mer utförligt försöker besvara frågan hur en feminist ska balansera mellan det privata och det politiska i den nyliberala ordningen.

Uttrycket ”det privata är politiskt”, som myntades på 1970-talet, var ett sätt att visa att inte bara frågor som berörde det samhälleliga, som lönefördelning, var politiska utan även det som tilldrog sig innanför hemmets väggar, som arbetsfördelning och sexualitet. Men även i äldre tiders kvinnorörelse, före rösträtten, fanns en liknande medvetenhet. För 1800-talets kvinnor, som inte ens hade tillgång till en politisk offentlighet, var det självklart att förändringen började i det privata, i de mest intima relationerna, i kampen mot prostitutionen och sexuell dubbelmoral. Det innebar offentlig debatt och krav på ändrade beteenden hos både män och kvinnor. Korsetten var också en sådan fråga, som satte kvinnans kropp och hennes eget beteende i fokus. Kunde hon sluta vara en ”slav under modet” som det hette och avstå turnyrer och snörd midja för en reformdräkt?

Från korsetten över 1970-talets Bränn-BH:n-debatt till våra dagars queerfeminister går en röd tråd av personligt agerande, ofta utifrån den egna kroppen och feministisk politik och frigörelse.

Att det fanns en moralisk-politisk aspekt av detta blev tydligt när Ellen Bergman, en av de ledande kvinnorna i dräktreformrörelsen, kopplade ihop korsettanvändandet hos kvinnan, från den ”som styr ut sig för att bli gift” över den som gör det för att undgå hungersnöd till den ”som säljer sin dygd och sjunker i bottenlöst elände” i prostitution. Att göra sig av med korsetten var således inte bara en fråga om personlig frigörelse utan ett moraliskt imperativ för saken.

Från korsetten över 1970-talets Bränn-BH:n-debatt till våra dagars queerfeminister går en röd tråd av personligt agerande, ofta utifrån den egna kroppen och feministisk politik och frigörelse. Men även om det går att peka på hur denna struktur har funnits med i feminismen långt före 1970-talet så har varje tid sina specifika kulturella omständigheter. Evelina Johansson Wilén undersöker i sin avhandling i genusvetenskap Mellan jaget och världen – Feminism & etik under nyliberala villkor vad som händer när det enskilda jagets beteende och handlande blir föremål för feministisk reflektion och förändring i en nyliberal värld, som kännetecknas av individualisering och moralisering av enskilda individer och angrepp på kollektiva former av politik. Den fråga hon vill undersöka är om betoningen av det privata som ett fält för moralisk och politisk självuppfostran i ett nyliberalt klimat som trycker hårt på fria möjligheter genom eget ansvar, i själva verket leder till politisk passivitet. Riskerar den privata politiken, trots sina ambitioner, att bli verkningslös?

Avhandlingen inleds med tre kapitel som diskuterar de teoretiska utgångspunkterna och metoden för intervjuerna. De följs sedan av tre empiriska kapitel som bygger på djupintervjuer med tolv svenska, vita, företrädesvis unga kvinnor som identifierar sig som feminister och som har det gemensamt att de tillsammans har gått en kurs med genusorientering. Informanterna är således tydligt engagerade och förankrade i den feministiska rörelsen. Fyra teman står i centrum: självkritik, intersektionalitet, normkritik och sårbarhet. Johansson Wilén skriver att syftet inte är att bevisa att informanterna är nyliberala i sin åskådning, utan snarare att undersöka hur feministiska praktiker och feministisk självförståelse som orienterar sig mot jagets handlande och förhållande till sig självt, fungerar i ett samhälle som hon menar är nyliberalt.

De teoretiska utgångspunkterna för Wilén är den (feministisk-)politiska filosofi som utvecklats av Wendy Brown, Nancy Fraser och Chantal Mouffe och deras kritik av vår tid som nyliberal, som har individualiserat människan och motsatt sig kollektiva handlingar. Med nyliberalism förstår vi vanligtvis en ekonomisk modell och politisk ideologi som eftersträvar skattesänkningar, avregleringar och privatiseringar. Men den kan enligt detta sätt att se också analyseras som en styrningsmodalitet som i förlängningen producerar en viss typ av människor eller subjekt.

Wendy Brown föreläser i Berlin 2017. Foto: Santiago Engelhardt / Wikimedia commons

Wendy Brown menar att nyliberalismen är en styrningsregim som har ”avdemokratiserat” medborgarna så att de inte längre tror på, längtar efter eller ens vill ha demokrati. Då försvinner det kollektiva ansvaret för det offentliga och det gemensamma goda och det ekonomiska politiska subjektet handlar i stället i sitt eget intresse. Samtidigt görs det helt ansvarigt för sina handlingar. Den rationellt kalkylerande individen förväntas bära odelat ansvar för sina handlingars konsekvenser, oavsett hur stora hinder hen måste övervinna i form av okunskap, dålig utbildning eller brist på barnomsorg, menar Brown. För Brown är nyliberalismen således 1) en ekonomisk policy 2) en styrningsmodalitet, 3) ett tankesätt och slutligen 4) en produktion av subjekt.

Motiveringen för varför detta ganska amerikanska perspektiv på nyliberalismens hegemoniska verkan kan användas på vänsterfeminister i Sverige är att Johansson Wilén menar att även Sverige genomgått en nyliberalisering som blev synlig på 1990- och 2000-talet med utförsäljningen av det offentliga och den långtgående privatiseringen. Att den svenska skolan säger sig vilja fostra entreprenörer snarare än medborgare, menar hon ska ses som ett tecken på att nyliberalismen i Sverige inte enbart syftade till att förändra verksamheterna utan också individerna på det sätt som Brown framhållit.

Johansson Wilén stöder sig här också på Frasers definition av den nyliberala kapitalismen som en social ordning, där ekonomiska, politiska och kulturella dimensioner relaterar till varandra. Nyliberalismen blir då också en ideologi som präglar andra sfärer utöver den ekonomiska. Nyliberalismen, skriver Johansson Wilén, ”kan i själva verket beskrivas som en rationalitet som når alla livets domäner”. Förutom att villkora feministisk kamp bidrar den till att konstruera feministiska subjekt och människors föreställning om politiskt handlande och politisk frigörelse.

När individen görs ansvarig för världens förbättring blir misslyckanden individens fel, samtidigt som hon görs ansvarig för att förverkliga sin egen frihet oavsett yttre omständigheter.

Det är här det som Wilén kallar ”det etiska” kommer in. Även här stödjer hon sig på bland andra Brown. Feminismens långa tradition av att göra det personliga politiskt gör att den feministiska självreflektionen som sysslar med moralisk och politisk självuppfostran förstås som etik där önskan om att göra rätt med start i det egna jaget är stark, men också kan leda till en ständig rädsla för att göra fel eller i värsta fall till dömande moralism. När individen görs ansvarig för världens förbättring blir misslyckanden individens fel, samtidigt som hon görs ansvarig för att förverkliga sin egen frihet oavsett yttre omständigheter. Ett sådant fokus på etik under nyliberala villkor riskerar att bli opolitiskt. Brown menar att etiken lagt för stort fokus på hur individen för sig själv och hur hen beter sig mot dem som ser annorlunda ut. Moralismen är en slavmoral, där det goda jaget alltid placeras politiskt under, men moraliskt över, subjektet som besitter makt, vilket i sin tur leder till en vilja att hålla kvar sin skada för att på det viset hålla kvar bilden av sig själv som god, menar Brown i sin berömda text ”Wounded Attachments” från 1993. Det blir etik utan förbindelse till demokrati i meningen maktfördelning. Feminismens upplösande av gränsen mellan det privata och politiska blir då en opolitisk återvändsgränd.

Det är framför allt etikens fokus på jaget som skapar problem, enligt Brown, eftersom det inte erbjuder några möjligheter till omstrukturering som kan åstadkomma verklig förändring, då den ger upp tanken på ett gemensamt politiskt projekt till förmån för jaget och dess handlingar. Någonstans i bakgrunden här finns en kritik av det etiska tänkande som Emmanuel Levinas initierade och Jacques Derrida sedan utvecklade, där relationen och respekten för den andre står i centrum, eftersom det uppfattas som politiskt svagt. Det är en hårdragen motsättning mellan jaget och gemenskap, mellan etik och politik som inte stämmer överens med den sene Derridas skrifter. Även om Johansson Wilén kort nämner Browns kritik av Derrida för att motivera varför etiken är opolitisk, hade det varit önskvärt med en mer ingående diskussion av vad det egentligen får för konsekvenser att skapa en sådan dikotomi mellan etik och politik. Att Johansson Wilén inte alls diskuterar det utan bara bygger vidare på Browns bild av etiken som opolitisk, motiverar hon dock med att hon i första hand vill ”kontextualisera och analysera etiken politiskt, snarare än att utveckla eller filosofiskt utreda den”.

Genom sina intervjuer visar Johansson Wilén att flera av hennes informanter är oroade för att begå misstag, att använda fel ord eller felaktiga beteenden. De ger således uttryck för en sådan opolitisk etik. Det finns då en risk att feminismen kommer att handla mer om att ingå i ett kollektiv, snarare än att bedriva kollektiv feministisk politik. Om så blir fallet, skriver Johansson Wilén, bidrar denna form av individcentrerad feminism till just den försvagning av kollektiva politiska rörelser som redan har underminerats genom nyliberalismens individualistiska ideologi och moraliserande av individen, som Brown påtalat.

Normkritiken ledde i det fallet således inte alls till en sådan etikens upptagenhet vid jaget och jagets handlande som riskerar att bli opolitiskt.

I nästa analysavdelning behandlas informanternas relation till normkritik och riskerna med intersektionalitetsbegreppet. Riskerar ambitionen att relatera olika förtryck till varandra till en kunskapsnivellering? Johansson Wilén menar att det gör det, eftersom ambitionen att inkludera bygger på en bristande förståelse för nödvändigheten av gränser för pluralismen för att möjliggöra handling. Det etiska imperativet att inkludera i intersektionalitetsbegreppet riskerar därför att skymma sikten för den politiska nödvändigheten att fatta beslut och skapa politiska gränser.

När det gäller normkritiken å andra sidan ger Johansson Wilén undersökning vid handen att informanternas sysslande med normkritik inte är ett mål i sig utan snarast uppfattas som en politisk strategi som handlar om att öppna för nya möjligheter att existera på. Normkritiken ledde i det fallet således inte alls till en sådan etikens upptagenhet vid jaget och jagets handlande som riskerar att bli opolitiskt. Johansson Wilén menar i stället att de normativa, etiska och moraliska ståndpunkter om vad som är gott när det gäller normkritik, skapar en utgångspunkt för motstånd och politisk antagonism som stärker det politiska engagemanget.

I det tredje och sista analyskapitlet är det begreppet ”sårbarhet” som står i centrum. Sårbarhet är ett problematiskt tillstånd som både högern och vänstern velat ta avstånd ifrån, som Johansson Wilén påpekar. Om det för högern handlar om att förneka att det förekommer förtryck, handlar det för vänstern om att upphäva förtrycket och därmed att få sårbarheten att försvinna. Judith Butler har skapat en distinktion mellan ”precarity” och ”precariousness” som Wilén översätter bra med politisk respektive existentiell sårbarhet. Den politiska sårbarheten kan användas som ett verktyg genom att grupper enas och framträder som sårbara och därmed mobilisera motstånd och politiskt handlande mot nyliberalism. Samtidigt finns risken att fokus på sårbarhet blir alltför individualiserande. Wilén menar att även här ser hon en dubbelhet hos informanterna, att det etiska perspektivet visserligen bär på möjligheter till politiskt motstånd, men att det samtidigt riskerar att lägga för mycket vikt vid individen.

Hur ska då en feminist balansera mellan det privata och det politiska i den nyliberala ordningen? På de sista sidorna försöker Johansson Wilén skissera en väg. Hon vill inte helt avfärda etiken och självreflektionen på bekostnad av det politiska och kollektiva. Vi bör inte ”underskatta allt det positiva som den individuella viljan att handla gott för med sig”, skriver hon. Likväl är det omständigheterna och inte individerna som måste förändras. Det måste skapas samhälleliga strukturer som gör det enklare för människor att vara just mänskliga och medmänskliga, avslutar hon.

Även om det är en sympatisk hållning så är det synd att Johansson Wilén inte gav sig tid att utveckla de sista sidornas ansats till ett längre kapitel som mer utförligt hade kunnat reflektera över hur denna alltid redan korsade gräns mellan det privata och det politiska bör hanteras, denna gräns-löshet som feminister genom tiderna har använt för att inringa varandra, men likväl också hämtat mycket näring från.


Claudia Lindén

Claudia Lindén är professor i litteraturvetenskap vid Södertörns högskola. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Ekonomi
    Ikea marknadsför det svenska folkhemmet
    Design by IKEA – A Cultural History Sara Kristoffersson
  2. Filosofi & psykologi
    Frälser de redan frälsta och irriterar de redan irriterade
    12 livsregler – Ett motgift mot kaos Jordan B. Peterson
  3. Historia
    Nazisternas försök att mobilisera islam
    Hakkorset och halvmånen Niclas Sennerteg
  4. Filosofi & psykologi
    En bok för alla som kantstötts av mätbarhetshysterin
    Det omätbaras renässans – En uppgörelse med pedanternas herravälde Jonna Bornemark
  5. Utbildning
    Problem i dagens skola har äldre rötter än postmodernismen
    Kunskapssynen och pedagogiken – Varför skolan slutade leverera och hur det kan åtgärdas Inger Enkvist, Magnus Henrekson, Martin Ingvar & Ingrid Wållgren (red.)