Föregående

nummer

Torsdag 17 augusti 2017

4/2015

Tema: Nationen & Nationalstaten, i en tid då många sluter upp kring nationalstaten och understryker nationella skiljaktigheter.
Filosofi & psykologi
Anders Burman & Inga Sanner
Upplysningskritik
Till Bosse Holmqvist
Symposion | 260 s | Isbn 9789187483080
Recensent: Henrik Bohlin
Upplysningen är mer omstridd än någonsin

Upplysningen har kritiserats för att vara en form av maktutövning men det finns röster som menar att dess ideal måste återuppväckas för att bemöta religiös fundamentalism och vidskepelse. Denna antologi ger en god grund för en fortsatt diskussion om detta centrala och återkommande tema i samhällsdebatten.

Upplysningstiden och dess idéer är högaktuella. Nyligen utkom Christer Sturmark med Upplysning i det 21:a århundradet. De senaste årtiondena har irrationalismen, vidskepelsen och fanatismen accelererat. Religiösa fundamentalister manar till heligt krig och visar avrättningar på Youtube. Tro på demoner resulterar i misshandel och mord. Liksom på 1700-talet står kampen mot förtryck i religionens och vidskepelsens namn. Upplysningens ideal behöver återuppväckas, skriver Sturmark.

Nästan samtidigt med Sturmarks bok utkom Upplysningskritik, en festskrift till idéhistorikern Bosse Holmqvist redigerad av Anders Burman och Inga Sanner. Boken består av femton kapitel, skrivna av idéhistoriker och litteraturvetare. Till de teman som behandlas hör postkolonialism, postmodernism och 1800-talsanarkism.

Vad menas med upplysning? Immanuel Kant ställde frågan 1784 och svarade: Upplysningen är människans utträde ur sin självförvållade omyndighet och dess motto är Sapere aude, ”Våga veta”, ”Ha mod att använda ditt eget förstånd” eller friare översatt: ”Tro inte bara på auktoriteter utan tänk självständigt.”

Ljusmetaforen i ordet ”upplysning” är inte vald på måfå. På Isaac Newtons gravsten står några rader av poeten Alexander Pope: ”Naturen och naturens lagar låg i mörker; Gud sade: ’Newton, bli till’, och det blev ljust.” Popes hyllning är ett uttryck för en ny tro på det mänskliga förnuftets möjligheter, som blev avgörande för 1700-talets upplysning. Inspirerade av den nya naturvetenskapens framsteg ville upplysningstänkare som Voltaire och de franska encyklopedisterna göra upp med äldre tiders okritiska tro på auktoriteter, traditioner och religiös uppenbarelse. Inte bara naturen utan också människan och samhället skulle utforskas med vetenskapliga metoder. Det gällde inte bara att förstå världen utan också att ordna den på ett mer förnuftsmässigt sätt. Matematikern, revolutionären och historiefilosofen Condorcet såg historien som en stegvis utvecklingsprocess mot fulländandet av människonaturen och avskaffandet av ojämlikhet. ”Så ska den tid komma”, skrev han i Människosläktets andliga förkovran (1795), ”då solen bara lyser på fria människor och ingen erkänner annan auktoritet än förnuftet, då tyranner och slavar, präster och deras enfaldiga hantlangare bara existerar i historien och på teatern.”

Redan från början hade upplysningen sina kritiker. Hit kan man räkna filosofen David Hume, som ansåg att moralomdömen bygger på känslor snarare än förnuft, och konservatismens grundare Edmund Burke, som i sin kritik av den franska revolutionen varnade för övertro på förnuftet och försvarade de traditioner upplysningstänkarna ville röja undan. Från 1970-talet och framåt har kritik av upplysningen och ”moderniteten” varit ett centralt tema i postmodernism och närbesläktade tankeströmningar som poststrukturalism, social konstruktivism och posthumanism. Kritiker har sett den vetenskapliga strävan efter objektiv kunskap som ett maktinstrument för vita, heterosexuella, borgerliga, medelålders, ekonomiskt välmående män. Framstegstron har lett till tanken att koloniserade folk inte kommit lika långt i civilisationsprocessen och därför bör styras av västerlänningar. Förment vetenskaplig rasbiologi har använts för att rättfärdiga sterilisering och folkmord. Kvinnors underordning har försvarats med att de är mindre förnuftiga än män.

Erland Sellberg inleder Upplysningskritik med kapitlet ”Upplysningens självkritik”, som bland annat behandlar olika innebörder av själva upplysningsbegreppet. Det syftar ibland på en historisk epok, ibland på en uppsättning tidlösa idéer och ideal; när man i dag kritiserar eller försvarar upplysningen är det snarast det senare som står i fokus. Vissa lägger tonvikten på idéinnehållet, andra ser i första hand upplysningen som en sociologisk och politisk företeelse. Sellberg kunde även nämnt Sven-Eric Liedmans begreppsåtskillnad mellan en ”hård”, tekniskt och naturvetenskapligt inriktad upplysningstradition och en ”mjuk”, mer moraliskt inriktad upplysning, dit konst, litteratur, samhällsvetenskap och humaniora hör. Man skulle också kunna göra en användbar distinktion mellan en vetenskapligt auktoritär ”positivistisk” tendens i upplysningstänkandet, som tycks vara den kritikerna i första hand skjuter in sig på, och en öppnare, mer skeptiskt ifrågasättande tendens hos bland andra Hume.

Elisabeth Mansén diskuterar i ett läsvärt bidrag den tidiga feministen Mary Wollstonecrafts kritik av Jean-Jacques Rousseau. I Émile eller Om uppfostran (1762), en av pedagogikens klassiker, argumenterar Rousseau för en uppfostran och utbildning inriktad på att fostra ansvarstagande och självständigt tänkande, anpassad till varje barns utvecklingsnivå. Men kvinnors förnuft var enlig Rousseau praktiskt och detaljinriktat, och de kan inte skaffa sig tillräcklig abstrakt intellektuell kapacitet eller tillräckliga kunskaper för att resonera med män och argumentera för egna ståndpunkter. Pojkar ska lära sig tänka och handla självständigt, flickor ska framför allt lära sig behaga männen.

Wollstonecraft utsträcker i Till försvar för kvinnans rättigheter (1792) Rousseaus uppfostringsideal till att även omfatta flickor. Om kvinnor inte har samma kunskaper och tankeförmåga som män, beror det helt enkelt på att de inte tillåts utbilda sig. Vi måste sluta uppfostra flickor till behagsjuka våp och ge dem samma möjligheter till utbildning som pojkar. Föreställningen att män är förnuftigare än kvinnor, skulle man kunna säga, bygger inte på förnuftsskäl utan är själv en fördom av det slag upplysningstänkarna annars förkastar. Här och på andra punkter lever upplysningstänkarna inte upp till sina egna ideal.

I sitt bidrag diskuterar Daniel Strand hur amerikansk statsvetenskaplig moderniseringsteori under efterkrigstiden användes för att legitimera nykolonial politik. I upplysningens anda tänkte man sig en historisk utvecklingsgång från traditionella samhällen, präglade av vidskepligt tänkande och låg ekonomisk utvecklingsnivå, till moderna samhällen med liberal demokrati och utvecklad ekonomi. Det ansågs självklart att Västerlandet, särskilt USA, nått längst i utvecklingen och därför hade rätten och den moraliska skyldigheten att civilisera icke-europeiska folkslag.

Ett sätt att läsa Upplysningskritik är annars att börja med näst sista kapitlet, där John Björkman i kondenserad stil gör en analys av olika tendenser i nutida upplysningskritik och diskuterar deras relation till liberalismen, den helt dominerande politiska ideologin i dagens västliga demokratier. Kritikerna hävdar att upplysningstänkandets förment neutrala och universella principer i verkligheten avspeglar intressen och föreställningar hos en särskild samhällsgrupp och därför kommit att understödja sexistiska och rasistiska maktstrukturer. Ett exempel är den på vetenskapliga anspråk grundade rasbiologin, som användes för att rättfärdiga kolonialism, rashygien och folkmord. Till baksidan av förnuftets segertåg hör också framväxten av ett tekniskt-instrumentellt förnuft utan moraliska dimensioner, enligt vissa en avgörande förutsättning för Auschwitz. Utan upplysningsidéerna vore liberalismen inte möjlig. Vilka konsekvenser får då upplysningskritiken för liberalismen? Vad som står på spel här är samtidigt möjligheten av ett politiskt alternativ till liberalismen i dag. Björkman ger inga svar, men öppnar intressanta perspektiv.

Ett tema i kritiken av upplysningen är alltså att den inte lever upp till sina egna ideal utan står för en falsk universalism. En helt annan sorts upplysningskritik är den som utgjorde ett huvudtema i 1800-talets romantik, och som betonar känsla snarare än förnuft, subjektiv upplevelse framför objektiv kunskap, det individuella och särskiljande snarare än det universella och gemensamma. Romantikerna kände sig inte hemma i den moderna naturvetenskapens mekanistiska, rationellt ordnade och ”avförtrollade” universum, där Gud har dött och ersatts av slumpen och naturlagarna. Romantikens existentiella otillfredsställelse återkommer i senare tänkande, bland annat 1980-talets New Age.

I kapitlet ”Slumpen eller Gud?” diskuterar Per Sundgren Stefan Einhorns bok En dold Gud (1998), där Einhorn utforskar olika religioners mysticism och försöker visa förenligheten mellan gudstro och vetenskap. Einhorn anser att den nutida naturvetenskapen i vissa avseenden har närmat sig mystiken och österländska religioner. Dagens psykologi, biologi och fysik kan därför på ett nytt sätt belysa frågan om Guds existens och funktion och därmed ge vägledning till moderna människor, som förlorat sin andlighet och kontakt med det gudomliga. Sundgren ställer sig kritisk och anser bland annat att Einhorn feltolkat Albert Einsteins syn på förhållandet mellan vetenskap och religion.

Horace Engdahl skrev i en DN-krönika nyligen att upplysningens värden i dag är mer omstridda än någonsin och angrips inte bara med ord utan också med kulor och bomber. Det ikoniska exemplet är attacken på World Trade Center och Pentagon den 11 september 2001. I kapitlet ”Bomben briserar” skriver Inga Sanner om anarkismen som 1800-talets motsvarighet till dagens religiöst fundamentalistiska terrorism. Anarkister utförde attentat mot europeiska regeringschefer, kungligheter och andra makthavare. Deras dåd sågs som en attack mot hela den västerländska civilisationen och den tro på framsteg och fredlig utveckling som många, åtminstone inom det kulturbärande skiktet, menade var kännetecknande för denna. Liksom 2001 kom angreppen precis då man trodde att liberalismen och upplysningsidéerna hade segrat en gång för alla.

En intressant aspekt av 1800-talsanarkismen är Michail Bakunins kritik mot vetenskapen, som vid hans tid blivit allt viktigare för den västerländska samhällsutvecklingen. Bakunin ansåg att vetenskapsmännen och de vetenskapliga institutionerna var på väg att forma ett helt nytt slags etablissemang, som befann sig på alltför stort avstånd från livet så som det levs av vanliga människor. Vetenskapen söker det allmänna och lagbundna och saknar känsla för de enskilda individerna. Livet är oändligt mycket större än vetenskapen, men riskerar att torka ut under vetenskapens ”abstrakta och lärda andedräkt”. Tanken ligger nära Friedrich Nietzsches tes i Om historiens nytta och skada (1874) att den historiska vetenskapen blivit en destruktiv kraft som förlamar människan, därför att den inriktats på att samla dött objektivt vetande snarare än att förstå nuet och ge vägledning för framtiden.

Bidragen håller genomgående hög nivå, men det är många gånger svårt att se hur de hänger samman. Redaktörerna gör i inledningen ett beundransvärt försök att knyta samman bidragen till en helhet, men under läsningen är det ändå svårt att inte snabbt förlora den röda tråden ur sikte. Upplysningskritik lider med andra ord av de vanliga bristerna hos antologier. För den som anstränger sig ger boken trots detta en mångsidig belysning av sitt tema och en god grund för fortsatt diskussion av ett centralt och ständigt återkommande tema i samhälls- och kulturdebatten.

Henrik Bohlin är docent i filosofi och lektor i idéhistoria vid Södertörns högskola.

– Publ. i Respons 4/2015

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet