Föregående

nummer

Fredag 23 juni 2017

5/2012

Tema: Ju tätare en stad är desto bättre sägs det vara. Men denna optimism skyler över en rad problem med urbaniseringen.
Konstarterna & medier
Johan Cullberg
En diktares kompost
Om Gunnar Ekelöf
Natur & Kultur | 207 s | Isbn 9789127133655
Recensent: Carin Franzén
Upprättelse av Ekelöfs moder

Många har sett Gunnar Ekelöfs känsla av att bli övergiven av modern som en grundläggande upplevelse i hans liv. Johan Cullberg hävdar tvärtom att Ekelöf brottades med skuldkänslor gentemot fadern. Cullberg återför diktningen till ett klassiskt oidipuskomplex och den meningsproduktion som sker i konstverket försummas.

I ett brev till Lou Andreas-Salomé den 24 januari 1912 skriver Rilke, som träffat Freud något år tidigare, att han endast kunde tänka sig att gå i psykoanalys om han beslutade sig för att inte längre skriva: ”Endast i detta fall har man rätt att driva ut sin demoner …Och efter det måste man acceptera om också änglarna försvinner.”

I en av sina sista dikter i Vägvisare till underjorden från 1967 skriver Gunnar Ekelöf ”Skilj mig från Ängeln, och jag ska bli frisk / Skilj ängeln från mig, och jag blir sjuk”. Raderna sammanfattar två grundläggande men motsatta rörelser i den intima men antagonistiska relation som råder mellan litteratur och psykoanalys. Poetens kreativitet (livet som dikt) gör motstånd mot analysens förklaring (dikten som liv).Freud själv erkände att den konstnärliga prestationens väsen var otillgänglig för honom.

Samtidigt är det uppenbart att psykoanalysen varit avgörande för den modernistiska litteraturens självförståelse. Intresset för det omedvetna, för drömlivet, för begärets och drifternas betydelse för skapandet, är genomgående hos modernistiska författare. Flera av dem hade även en mer eller mindre direkt relation till Freud eller den psykoanalytiska teorin. Ekelöf själv gick en kort tid i analys och även om han inte delade Rilkes rädsla för att den skulle förta skrivandets drivkrafter tappade han strax intresset, förmodligen på grund av”de styrande innehållen över de frigörande och associativa”, som Johan Cullberg skriver i sin psykobiografiska studie En diktares kompost - Om Gunnar Ekelöf. Cullberg vinnlägger sig ockå om att följa Ekelöfs väg i hela dess associationsrikedom. Utgångspunkten är hans läsning av dikterna och begäret att begripa som de väckt hos honom.

Bokens titel är talande för det öppna förhållningssättet, och den inleds fint med en kort utläggning om själva ordet kompost (av latinets compositus, sammansatt), av dess metaforiska funktion i studien:

 

Den metaforiska kompost som ger näring till människans föreställningar om sig själv består av oklara hågkomster från tidig närhet, mjölk, värme, omvårdnad. Men också minnen av språk, relationer, kulturyttringar och berättelser. Förluster, skador, besvikelser, ensamhet och sjukdom blir en del av denna kompost, som ständigt förnyas och som bildar den unika myllan.

 

Cullberg söker med andra ord bilda sig en förståelse av Ekelöfs dikt som liv genom att närma sig författarskapet och arkivet kring det som en föränderlig och unik kompost. I likhet med Freud är han dock mer intresserad av att rekonstruera den psykiska konstellation som gett upphov till Ekelöfs mylla än att lyfta fram det singulära i hans diktning som sådan. Han har också ett ärende. Mot gängse biografiska tolkningar av Ekelöf, där man lyft fram hans barndoms ensamhet och upplevelse av att ha blivit övergiven av modern, teman som oftast varit direkt baserade på hans egna utsagor, vill Cullberg skriva en mer nyanserad berättelse. När litteraturforskarna, som Bengt Landgren, Carl Olov Sommar och Anders Olsson, har utgått från att Ekelöf hyste en livslång aversion mot modern, får hon nu sin egen historia berättad. Den tar formen av en upprättelse. Antagandet att modern varit den ansvariga för Ekelöfs senare problem - hans melankoli och alkoholberoende - beskriver Cullberg som ett ”psykologiskt karaktärsmord”. På så vis ger han också Valborg Ekelöf en mer komplex betydelse för Ekelöfs livsöde, vid sidan av den syfilissjuke faderns död när Gunnar var åtta år.

Ekelöfs poetiska såväl som självbiografiska skrivande tolkar Cullberg främst som en strategi för att hantera en omedveten skuld över att orättmätigt ha tagit faderns plats. Genom att frilägga ”en berättelse på en undre nivå […] som är farligare, därför att den talar om hur Gunnar, segraren, vandrar i harmoni vid Valborgs hand”, villCullberg kasta nytt ljus över den vedertagna bilden av Ekelöf som modersbristens diktare. Hans närmast hatiska utfall mot modern i brev och självbiografiska skisser, hans poetiska formuleringar om ensamhet och hungern efter närhet, blir i Cullbergs psykoanalytiska perspektiv ett sätt att hantera en efterhängsen fantasi som överlevt just för att det inte fanns någon far som ”skulle ha tagit steget in som moderns man och lyft av och befriat sonen från den kvardröjande (och orimliga) föreställningen om att kunna äga modern”.

Ekelöfs melankoli ses i detta sammanhang som en ofullbordad sorg över ett imaginärt paradis och inte som en konsekvens av en i verkligheten bristfällig relation till modern. Cullbergs rekonstruktion visar inte desto mindre fram ett klassiskt olöst oidipuskomplex, men med ett något annorlunda böjningsmönster än det som framträder hos de tidigare litteraturforskarna. Man kan säga att psykoanalytikern lämnar deras sympatiska tolkningar för en mer symtomatisk.

I många delar är Cullbergs studie således en regelrätt psykobiografi, vilken betraktar litteraturen som uttryck för författarens bortträngda önskningar, trauman och konflikter. Dikterna uppfattas som transformerade uttryck för författarens omedvetna, och biografiskt material dras in som supplerande bevisföring där så är möjligt. Ett grundproblem med denna metod är likväl att den förutsätter en kontinuitet (medveten eller omedveten) mellan det inre livet och det konstnärliga uttrycket. Freud sade sig ju lägga ned vapnen när det gällde just denna övergång. I Cullbergs läsning blir dikterna på ett rätt oproblematiserat sätt led i Ekelöfs självanalys även om han markerar att andra läsningar är möjliga, att all stor dikt har ”många ingångar och många betydelser”. Diktningen blir underställd en livsberättelse, som ju även den är en konstruktion, hur mycket fakta man än baserar den på. Den meningsproduktion som sker i konstverket (vilken framför allt måste förstås i förhållande till andra texter och annan konst) får vika för antaganden om hur Ekelöf med sitt skrivande strävar efter att skapa meningsfulla sammanhang i sitt liv. Till syvende och sist framstår diktningen i Cullbergs studie som en kompensation för det som aldrig infann sig i diktarens liv - ”en pappa som ser hans desperata behov av äkta beskyddande faderlighet”. Men den konstnärliga verksamheten kan ju också handla om att gå igenom livets oundvikliga svårigheter och smärta utan någon som helst illusion om förlösning eller bot, annat än själva skapandet som sådant.

Det ska sägas att det hos Cullberg finns en lyhördhet för hur Ekelöfs ”bakomliggande berättelse” gestaltats litterärt. Men den tolkning som presenteras återför helt enkelt diktningen på en oidipal struktur. Det är som sådan Cullberg ser barndomens erfarenheter bryta fram i diktningen, och även om han vidgår att också den berättelsen är en myt, vars ”nödvändighet och chimär” Ekelöf själv hade tillgång till, får den förklara hans dikter. Och det kan ju vara gott så. Den sublimerande rörelsen, som inte tillåter någon återkoppling till författarens liv, åtminstone inte någon orsaksförklaring, kan man troligtvis endast följa i den riktning som litteraturens frihet indikerar. Men att i detta sammanhang efterlysa ett sådant perspektiv innebär nog att önska sig en annan genre. Som psykobiografisk studie är Cullbergs bok en varsam och initierad framställning av en diktares livsberättelse som också inbjuder till en omläsning av hans dikter, där ängeln trots allt finns kvar.

Carin Franzén är docent i litteraturvetenskap vid Linköpings universitet.

– Publ. i Respons 5/2012

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet