Föregående

nummer

Tisdag 17 oktober 2017

6/2013

Tema: Det är inte driftiga entreprenörer som driver den tekniska utvecklingen framåt. Genombrotten görs i statens regi.
Historia
Marcus Rediker
Amistad
Karneval | 312 s | Isbn 9780670025046
Recensent: Dick Harrison
Upproret sett ur slavarnas perspektiv

Historien om när slavarna kapade det spanska skeppet Amistad har tidigare berättats ur de vita amerikanska slaverimotståndarnas perspektiv. Nu låter Marcus Rediker oss se förloppet ur slavarnas eget perspektiv och han har använt sig av ett rikhaltigt källmaterial.

Till den alltför lilla samling böcker om internationell historia som årligen översätts till svenska kan vi 2013 räkna Marcus Redikers bok Amistad, som publicerades på engelska som The Amistad Rebellion år 2012. Rediker, som är professor i historia vid University of Pittsburgh, har specialiserat sig på sjöfartshistoria, med en förkärlek för de grupper som drabbades allra värst av den globala ekonomiska utvecklingen mellan 1600-talet och 1800-talet, däribland slavar och pirater. Den här gången har han valt att fördjupa sig i historien kring skeppet La Amistad och de afrikaner som på ett närmast mirakulöst sätt räddades från ofriheten och kunde återvända från USA till sitt hemland i mitten av 1800-talet.

Historien kan i korthet berättas som följer. La Amistad var ett spanskt slavskepp som kapades av de ombordvarande slavarna utanför den kubanska kusten den 2 juli 1839. Slavarna tillhörde olika folk i nuvarande Sierra Leone, framför allt mende­folket, och de hade inte känt varandra före förslavandet. De hade trängts ihop i slavlägret i Lomboko vid Gallinasfloden, varefter de forslades över Atlanten och hamnade i ett slavläger i Havanna. De köptes av två kubaner och lastades ombord på La Amistad, som skulle forsla dem från Havanna till Puerto Principe.

Under ledning av Cinqué befriade sig slavarna och gick till angrepp mot sina plågoandar. De dödade skeppskocken och kaptenen, men skonade ett par vita i förhoppningen att de skulle hjälpa dem att segla tillbaka till Afrika. Kubanerna låtsades göra dem till viljes, men i själva verket navigerade de norrut nattetid. La Amistad upptäcktes utanför Long Island, där amerikanska trupper bemäktigade sig farkosten och förde den till Connecticut. Slavarna placerades i fängsligt förvar och utsattes för en utdragen serie rättegångar, vid vilka abolitionister – nordstatare som avskydde slaveriet – aktivt deltog på slavarnas sida, samtidigt som USA:s regering gjorde vad den kunde för att få slavarna utlämnade till Kuba. Sjömän från Västafrika tolkade å abolitionisternas vägnar, och efter några stapplande försök lyckades slavarna göra sig väl förstådda.

Slutligen hamnade Amistad-fallet i USA:s Högsta domstol, där den förre presidenten John Quincy Adams höll ett historiskt anförande. Den 9 mars 1841 befanns slavarna vara fria män eftersom de olovligen kidnappats i Afrika. De fick rätt att återvända till Sierra Leone, vilket de överlevande också gjorde påföljande år. Vid den tiden hade Amistad-historien blivit en cause célèbre som engagerade mängder av människor, och Cinqué hade fått status som abolitionistisk hjälte.

En förenklad och dramatiserad version av rättegångarna filmatiserades 1997 av Steven Spielberg, men där – liksom i flertalet moderna beskrivningar av händelseutvecklingen – ligger tonvikten vid de amerikanska abolitionisternas verksamhet och vid själva rättegångsväsendet. Den främste hjälten i filmen är John Quincy Adams, spelad av Anthony Hopkins. Filmen är en episk hyllning till USA:s frihetsideal och det amerikanska juridiska system som, när det verkligen prövas till det yttersta, visar sig vara en garant för de principer om liv, frihet och strävan efter lycka som slås fast i oavhängighetsdeklarationen från 1776. Det innebär inte att filmen är dålig. Tvärtom. Men den visar historien ur de amerikanska abolitionisternas ögon, inte ur slavarnas.

Just detta – vår ovilja att låta de verkliga huvudpersonerna hamna i centrum av historien – har föranlett Marcus Rediker att skriva sin bok. Redikers utgångspunkt är den uppsjö av källor som producerades i USA under rättegången. Cinqué och de andra slavarna blev föremål för djupgående intervjuer som ger oss mängder av information om Västafrika, livet ombord på slavskeppen, situationen i lägret i Havanna, kampen mot tyrannerna och slavarnas syn på livet i allmänhet. Om vi vänder oss till dessa källor är det inte svårt att berätta historien som Rediker menar att den bör berättas, underifrån.

Några av nyckelpersonerna i Redikers skildring är de tolkar som fanns tillhands i USA, fria västafrikaner som var verksamma som sjömän och som villigt ställde sina tjänster till förfogande. Här fanns exempelvis James Ferry, som tillhörde kissifolket. När Cinqué insåg att han faktiskt kunde prata med Ferry förvandlades främlingskapet mellan slavar och amerikaner snart till hjärtlig förtrolighet. Efter kort tid började man skaka hand, brista ut i skratt och berätta livshistorier. Ju fler och bättre tolkar man lyckades hitta, desto lättare blev samarbetet. I och med det formade sig rättegången och försvarsförberedelserna inte bara till juridisk planering utan till ett väldokumenterat kulturmöte. Slavarnas redogörelser utgör ett titthål rakt in i en värld som ytterst sällan har funnit vägen till våra historieböcker.

Ta bara en sådan sak som att den transatlantiska slavhandeln formellt sett var förbjuden vid tiden för Amistad-rättegången. Det minst sagt usla sätt på vilket förbudet efterlevdes framgår av att den nuvarande republiken Sierra Leone – som till råga på allt rymde en brittisk fristad för före detta slavar – på 1830-talet sönderslets av krig som i stor utsträckning vilade på kungars och hövdingars jakt på slavar som skulle slussas vidare till europeiska och amerikanska köpmän. I de uppteckningar som gjordes under Amistad-rättegången kommer vi nära det västafrikanska bysamhället under slavkrigens tidevarv, krig som de allra flesta av oss aldrig har hört talas om.

Ett annat exempel på vad Marcus Rediker avslöjar och redogör för, och som slavarna själva nog helst sett att han hållit tyst om, är det hemliga poro-sällskapets betydelse för slavarnas motståndskraft och förmåga till sammanhållning i skepp och fängelse. Poro var inget man berättade om för utomstående, men sällskapets betydelse var så stor att Rediker lätt kan dyrka upp dess relevans med hjälp av de källor som står honom till buds. I avsaknad av större stater i Sierra Leone fungerade poro som en källa till social stabilitet. Sällskapet – som bara var öppet för män och som var synnerligen hemligt – skänkte medlemmarna hierarkiska relationer, politiska nätverk och religiösa kulter. Det var genom diskussioner i poro-grupper som beslut fattades om krig och fred. Många slavar på La Amistad hade en bakgrund som poro-medlemmar, vilket var dem till ovärderlig hjälp när det gällde att bygga upp en fungerande enhet gentemot den hotande omvärlden i Amerika.

Allt som allt är Marcus Redikers bok ett gott stycke historia from below, en djupdykning i ett fascinerande material som lär oss mycket om 1800-talets atlantiska historia. Boken är dessutom läsvänlig och lättillgänglig, även för icke-specialisten. Här är vi förvisso fjärran från historieteoretiska utläggningar och utförliga skildringar av forskningslägen, men i gengäld möter vi människor av kött och blod som den akademiska forskningen har ringaktat i mer än ett och ett halvt århundrade.

Boken är försedd med en omfattande notförteckning med välbehövliga referenser. Till dess få negativa sidor hör den obegripliga frånvaron av register.

Dick Harrison är professor i historia vid Lunds universitet.

– Publ. i Respons 6/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet