Utbildning av Celans läsare i uppmärksamhetens konst

Den siste poeten – En essä om Paul Celans aska
Mikael van Reis

Daidalos
601 sidor
ISBN 9789171734440

| Respons 6/2015 | Låst recension | 11 min läsning

Paul Celan tillhör den tyskspråkiga efterkrigstidens mest komplexa poeter. I en ny omfattande studie behandlas författarskapet med fokus på 60-talet och hur tid och rörelse tematiseras. Boken har viktiga förtjänster men avsaknaden av en utförlig diskussion om metod gör analysen av språkliga detaljer ojämn.

Den tyskspråkige, men rumänskfödde, poeten Paul Celan (1920–1970) har sedan sin död blivit ett slags favorit bland lyrikforskare. Bland mina bekanta finns en handfull forskare som ägnat Celan sina doktorsavhandlingar. Man kan fråga sig varför vissa författarskap får en så magnetisk dragningskraft. Givetvis ligger förklaringen delvis i att de är mer komplexa och intressanta än andra. Möjligtvis är det för att författaren, likt Shakespeare, fångat en allmänmänsklig problematik med en sådan precision att den ställts utanför tiden, blivit ett slags evig spegel i vilken varje ny generation kan se sig själv. Sedan finns det författare närmare vår egen tid som inte bara i sin konstnärliga praktik utan också genom sin biografi tycks personifiera en historisk epok. Celan är ett sådant exempel. Det är ett oerhört rikt och komplext författarskap, inte bara i texterna själva utan genom sin språkmångfald och intrikata väv av intertextuella kopplingar till filosofer, poeter och författare. Även Celans liv med föräldrarnas död i arbetsläger under andra världskriget berör. Fadern dog i sjukdom och modern mördades. Efter kriget rör sig Celan genom Europa och kommer slutligen till Frankrike där han tidigare studerat. Från slutet av 40-talet till sin död lever han i Paris.

Publ. i Respons 6/2015

I FOKUS | Gentrifiering och segregation i den nya staden – Välkommen till reservatet

Relaterat

Litteraturen är skarp av insikt och bitter av begär

Den österrikiska författarinnan Ingeborg Bachmanns samlade föreläsningar undersöker skrivandets villkor. Bachmann hade ett problematiskt förhållande till det tyska språket och var skeptisk till formalister och skolbildningar. I stället framhåller hon...

Av Maxim Grigoriev