Föregående

nummer

Onsdag 16 augusti 2017

6/2015

Tema: I våra kvarter – Gentrifiering och segregation i den nya staden; bostadskarriär och nya grannar. Texter om stadens utveckling.
Konstarterna & medier
Mikael van Reis
Den siste poeten – En essä om Paul Celans aska
Daidalos | 601 s | Isbn 9789171734440
Recensent: Daniel Pedersen
Utbildning av Celans läsare i uppmärksamhetens konst

Paul Celan tillhör den tyskspråkiga efterkrigstidens mest komplexa poeter. I en ny omfattande studie behandlas författarskapet med fokus på 60-talet och hur tid och rörelse tematiseras. Boken har viktiga förtjänster men avsaknaden av en utförlig diskussion om metod gör analysen av språkliga detaljer ojämn.

Den tyskspråkige, men rumänskfödde, poeten Paul Celan (1920–1970) har sedan sin död blivit ett slags favorit bland lyrikforskare. Bland mina bekanta finns en handfull forskare som ägnat Celan sina doktorsavhandlingar. Man kan fråga sig varför vissa författarskap får en så magnetisk dragningskraft. Givetvis ligger förklaringen delvis i att de är mer komplexa och intressanta än andra. Möjligtvis är det för att författaren, likt Shakespeare, fångat en allmänmänsklig problematik med en sådan precision att den ställts utanför tiden, blivit ett slags evig spegel i vilken varje ny generation kan se sig själv. Sedan finns det författare närmare vår egen tid som inte bara i sin konstnärliga praktik utan också genom sin biografi tycks personifiera en historisk epok. Celan är ett sådant exempel. Det är ett oerhört rikt och komplext författarskap, inte bara i texterna själva utan genom sin språkmångfald och intrikata väv av intertextuella kopplingar till filosofer, poeter och författare. Även Celans liv med föräldrarnas död i arbetsläger under andra världskriget berör. Fadern dog i sjukdom och modern mördades. Efter kriget rör sig Celan genom Europa och kommer slutligen till Frankrike där han tidigare studerat. Från slutet av 40-talet till sin död lever han i Paris.

Det är denne poet som litteraturvetaren och kritikern Mikael van Reis ägnat en stor studie med titeln Den siste poeten – En essä om Paul Celans aska. Man måste först konstatera att en bok likt denna borde vara en omöjlighet på svenska, inte bara för att ämnet, att alltså läsa om en poet i stället för att läsa denne själv, påkallar en aldrig sviktande uppmärksamhet utan också på grund av sitt digra omfång på 600 sidor. Trots volymen är den, som undertiteln avslöjar, en essä. I nio kapitel undersöks Celans verk.

Frågan om hur man ska förstå genren essä blir i detta fall nyckeln till min läsning. I en intervju nämner Montaigneöversättaren Jan Stolpe att han mellan sina två översättningar (han har översatt Essäer inte en utan två gånger) skiftat syn på just ordet essä. I stället för det vanligtvis tänkta ”försök” (ordet essayer på franska betyder just att försöka) se det som en ”prövning”. Man presenterar en idé, som på antikens agora, för att den skall prövas. Det kan ses som en minimal betydelseförskjutning, men blir i en kritisk värdering av van Reis bok avgörande. Förstår man essä som försöket att med essäistiska medel (både stil och metod) greppa någonting flyktigt i Celans författarskap är boken ett kraftprov. Bokens styrka är van Reis som dikttolkare. Han lyckas belysa en rörelse, någonting svårgripbart, i Celans poesi. Men hur gör han detta? Någon utförligare metodologisk diskussion finns inte. Han beskriver boken bland annat som ”ett mellanting av meditationsrum och bildningsresa”. Dess syfte beskrivs i en lång mening som en essä som ”uppmärksammar rörelsen och accelerationen i dikten, som skådar mot en urtid, som registrerar en katastrof, som följer livstidens nu, som tränger in i diktens förstulna skrymslen av stavelser och detaljer”.

Men hur greppar man rörelsen och accelerationen i text? Kanske krävs en liknelse? Hur skulle man exempelvis beskriva en blixt för en människa som aldrig sett en? Skall man börja med den mörka himlen, det hastiga ljuset? Eller skall man beskriva åskans dån och faran? Eller i det rent naturvetenskapliga? Eller ens känslor eller blixtens mytologi? Det är nästan omöjligt att tänka sig att någon beskrivning kan förmedla vad det innebär att i naturen se den med egna ögon. Den sannaste ”bilden” skulle bli ett konglomerat av de olika beskrivningarna lagda på varandra. Metoden kan beskrivas som cirkulär, som samtidigt omtagande och utvidgande, inte helt olik van Reis arbete. Bokens nio kapitel visar att den rent numeriskt komponerats med omsorg. Talen spelar också stor roll för utläggningen, det som benämns som Celans ”mångsiffrighet”. Vi kommer att ha anledning att återvända till siffror nedan.

Om man dock ser essän som en prövande verksamhet i stället för upprepade försök att i ringar fånga in en viss ”problematik” belyses frågan annorlunda. Man kan ställa sig frågan om inte varje prövning måste våga misslyckandet för att bli verkligt djärv. Studiens metod verkar vara tolkande närläsningar. Varje form av närläsning riskerar att bli horisontlös om uttolkaren låter sig ledas genom författarskapet – med blicken sänkt mot varje enskild bokstav, stavelse och ord – av lyrikens egen ”logik”, om framställningen går från dikt till dikt utan att blicken höjs mot författarskapets helhet. Det finns tillfällen i framställningen när man låter sig ledas in i de celanska textlabyrinterna av en så entusiastisk guide att man i slutändan ställer sig frågan: hur kom jag hit?

Den oväntade resan är givetvis en gåva som öppnar nya rum i förståelsen av Celans lyrik, men man tvingas också ge upp sin kritiska förmåga och jag frågar mig om inte presentationsformen ibland hamnat alltför nära det gravitationsfält som författarskapet trots allt utgör. van Reis är inte omedveten om problematiken och konstaterar inledningsvis att snarare undertolkningen än övertolkningen är faran när man närmar sig författarskapet. Jag tror inte att jag håller med. De problematiska delarna med studien återfinns i de passager där tolkningen enligt mig skenar. Kanske har detta att göra med den hårfina gräns som existerar mellan analys och association, mellan tolkning och övertolkning? I delar hade studien vunnit på att behålla en viss kritisk distans till sitt objekt, att inte utgå från premissen att det i varje detalj finns ett hemligt chiffer som likt en monad samtidigt inkapslar och speglar författarskapet i stort och utgör ett singulärt unikt uttryck. Resonemangen blir självförstärkande och associationerna leder alltid vidare, förgrenar sig i ett mycel(an).

Om man omvänt börjar med tolkningens slutresultat och spårar argumentationskedjan bakåt framstår vägen emellanåt som snårig. Ett exempel: en fin analys av dikten ”…rauscht der Brunnen” från samlingen Die Niemandrose (1963) avslutas med en reflektion kring ”o” som varande ett slags kristall. En annan av Celans dikter heter just ”Kristall” och avslutas med en tredelad uppräkning som inleds med siffran sju ”Sieben”, det är sju nätter, hjärtan och rosor. Dikten ”…rauscht der Brunnen” har lånat sin titel från den tidigare skrivna dikten ”Kristall” och Celans självcitat skapar en spännande intertextuell koppling mellan dikterna. van Reis visar övertygande hur Celan återvänder och går i dialog med tidigare dikter, hur dikterna på olika sätt söker att greppa något bakomliggande, ogripbart. Sedan sker en glidning mellan diktens meningsskikt och dess grafiska gestaltning (man kan givetvis fråga sig om en sådan åtskillnad är meningsfull). van Reis skriver:

Som ett svar på titeln, men med uteslutning av talet sju står ordet ’Rosen’ i diktens hjärtpunkt: 11+1+11 verser. På rad tolv. I diktens mittersta centrum syns då ett ’o’ som är rosens mitt och som därefter fälls ut som en liten ring eller o-kristall i den påföljande versen: ’Wieviel, o wieviel’ som består av 7+1+7 bokstäver – eller figurativt 7 0 7.


Det kan för läsaren möjligen vara svårt att förstå citatet utan dess sammanhang, men här syftar det till att illustrera någonting annat och det är den associativa tolkningens dolda faror. Tidigare har läsaren gjorts vaksam på minsta förskjutning eller förändring i dikten. När man nu ställs inför detta citat undrar man givetvis vad som skedde med kommatecknet i analysen. Borde kanske kommatecknets funktion som ett slags mikropaus i läsningen ha uppmärksammats (varför inte som en andningsvändning?) eller möjligen dess grafiska form, den vassa spetsen som hackas ned i flödet. Men kommatecknet kommenteras inte. När läsaren under hundratals sidor lärt sig den grundliga närläsningens konst hade ju givetvis varit intressant att veta hur van Reis resonerat vid de tillfällen som den lyriska texten gör motstånd. Det är inte tolkningen som sådan som brister utan reflektionen över de tillfällen där den hade kunnat gå längre och vända sig mot sig själv. Vad hade skett om talserien inte gått ut, om summan blivit en annan? Någon variant av det man inom vetenskapsteorin kallar för ”falsifierbarhet” hade kunnat föras in i analysen i form av ett fokus på essäns prövande moment. Problemet, för att fortsätta med ”o”, är just att dess inre vita tomrum kan bli en projektionsyta för nästan vad som helst. Bokstavens grafiska gestalt lånar sig gärna till associationer. Celans författarskap framstår som monolitiskt, som befriat från sprickor: det vill säga om inte sprickan blir just det titthål i fasaden som medger en inblick som visuellt bekräftar att det övriga alltet är gjutet i ett stycke. Avvikelser, anomalier, motsägelser eller för den delen det som man med en rolandbarthsk vokabulär skulle kunna kalla för ”textens njutning”, alltså den rena läsglädjen där man låter sig fångas i textens grepp, ges litet utrymme.

Efter en magnifikt djuplodande läsning av dikten ”Engführung”, den sista dikten i samlingen Sprachgitter (1959), sätts åter siffror och tal i centrum för framställningen. Nu låter det dock annorlunda när interpunktionen diskuteras: ”Vad betyder inte en punkt?” frågar van Reis. Sedan följer en rätt avancerad matematisk genomgång av kompositionsstrukturen som blir problematisk när vissa skiljetecken, ord, lyfts ut och fylls ut med något som van Reis benämner som ”en förhemligad, alfabetisk magnetism”. Utläggningarna om diktens olika sifferkorrespondenser dras dock enligt min mening alltför långt. Slutligen hamnar analysen av dikten som text i bakgrunden för något som börjar likna siffermystik.

Därefter följer en diskussion om den femte diktdelen i vars mitt ordet ”Asche” återfinns: ”Skiljetecknet i femte versradens ’Asche.’ är den stumma, asemantiska punkt som endast kan skrivas i bemärkelsen ’sättas’ av pennspetsen som gränsen mot det möjliga, men inte utsägas som annat än en stum paus.” Och kort därefter: ”Det är därför skäligt att säga att denna punkt inte är som andra punkter i dikten.” Att dock höja skiljetecknet till meningsbärande i vissa passager och inte kommentera det vid andra tillfällen blir svårt att motivera. Det paradoxala blir således att den djupaste respekten för meningens detalj existerar sida vid sida med en pragmatisk vilja att underbygga ett resonemang. Vad kom först: idén eller lyriken? Man kan givetvis invända att det är olika dikter och olika kontexter. Men även utifrån studiens egen metodik kunde saken ha diskuterats.

Men om jag efterlyser en kritisk diskussion av prövningens premisser är det väl inte mer än rätt att jag själv underkastar min text en sådan prövning. Och då måste jag trots allt konstatera att det utrymme som mina invändningar fått inte speglar bokens många förtjänster. Mängden utropstecken i marginalen överstiger vida frågetecknen. Författarens passion för Celan engagerar otvetydigt också läsaren. I den meningen blir varje text om boken ett implicit brev till författaren med önskningar om information och förklaringar. Alla läsare som ger sig i kast med studien kommer att lära sig mycket om Celans författarskap. van Reis är en god läsare och en utmärkt stilist. Det är en njutning att läsa hans prosa och om det bakomliggande syftet också varit att didaktiskt (genom själva hantverket) ”utbilda” svenska Celanläsare i uppmärksamhetens konst har han sannerligen lyckats.

Daniel Pedersen är doktorand i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet och disputerar våren 2016 på en avhandling om poeten Nelly Sachs.

 

– Publ. i Respons 6/2015

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet