Föregående

nummer

Torsdag 24 augusti 2017

5/2015

Tema: Östeuropeiska filmskapare granskar den epok och det arv som kommunismen lämnat efter sig sedan fallet för 25 år sedan.
Politik & samhälle
David Brolin
Omprövningar – Svenska vänsterintellektuella i skiftet från 70-tal till 80-tal
Celanders | 279 s | Isbn 9789187393204
Recensent: Johan Stenfeldt
Utopin försvann men elitismen bestod

David Brolin vill i sin studie över svenska vänsterintellektuella både studera hur omorienteringarna gick till och varför de skedde. Med det första lyckas han väl, men det andra sämre. En djupare analys av erfarenheterna av realsocialismen hade till exempel kunnat kasta ljus över varför dessa omprövningar ägde rum.

För en tid sedan kom finansmannen och före detta kommunisten Björn Wahlroos ut med en bok om ekonomiska teorier. Titeln, De tio sämsta ekonomiska teorierna – Från Keynes till Piketty, visar tydligt hur Wahlroos vänt sin ungdoms prosocialistiska övertygelse ryggen, gått till det diametralt motsatta åsiktslägret och nu med full kraft sjunger kapitalismens lov. Alla ser dock inte denna ideologiska rörelse som en fullständig åsiktsvändning. I Dagens Industri menar i stället Johan Lönnroth – också nationalekonom, men kvar i det vänsterpolitiska lägret – att Wahlroos argumenterar som gamla kommunister ofta gjort och gör. ”När de väl gjort upp med den egna sekterismen blev de lika troende på något radikalt annorlunda”, skriver Lönnroth. Idealen må ha ändrats, men dogmatismen är intakt. Ideologisk omprövning rymmer såväl förändring som kontinuitet.

Det är ideologiska omorienteringsprocesser av detta slag som studeras i idéhistorikern David Brolins bok Omprövningar. Han följer hur ett antal svenska vänsterintellektuella reviderade sina politiska uppfattningar i skiftet mellan 70- och 80-tal. Inte minst den ovan nämnda spänningen mellan förändring och kontinuitet står i centrum. De sex personer vilkas tänkande Brolin dissekerar är i tur och ordning Lars Gustafsson, Håkan Arvidsson, Svante Nordin, Bo Gustafsson, Göran Rosenberg och Klas Eklund. Huvudparten av boken består av fallstudier om dessa personer. När det kommer till den ideologiska omorienteringen är detta en ganska brokig samling. Samtliga, med undantag för Lars Gustafsson, startar sin omprövningsprocess i någon del av 70-talets utomparlamentariska vänster. Däremot landar de i vitt skilda ideologiska konklusioner. Vissa blir socialdemokrater av olika schatteringar, andra blir liberaler, någon blir konservativ. Det innebär att det är olika teman som utgör kontinuiteten i de olika omorienteringsprocesserna. ”Fogytorna”, för att tala med Brolin, ser delvis olika ut.

Det leder alltför långt att referera alla Brolins ”fall”, men några exempel och teman ska ges. En aspekt som tycks ha varit viktig i flera omprövningar är synen på utopin och vad man måste underkasta sig för att detta hägrande goda samhälle ska uppnås. Ofta har en positiv syn på den klasslösa utopin förbytts i en agiterad antiutopism. Fallet Göran Rosenberg uppvisar här delvis andra mönster. I början av 60-talet flyttade familjen till Israel, det förlovade landet. Här formades hos den unge Rosenberg en starkt utopisk Israelbild. Men en serie resor i landet under det sena 60-talet krossade illusionen. Inte minst sexdagarskriget spelade en viktig roll. Då den utopiska lockelsen i det israeliska projektet försvann uppstod ett tomrum som snart skulle fyllas av nya ideal. Sionism ersattes av socialism och en andra våg av utopism sköljde över Rosenberg när Maos Kina grep tag i tänkandet. Så småningom falnade emellertid glansen även här.

Under 80-talet kom så den forne radikalen att tjänstgöra som korrespondent i Reagans USA. Rosenberg talar nu mycket positivt om ”den amerikanska idén” och sammanfattar sin egen samhällsvision som ”drömmen om den självständiga människan”. Det är i den amerikanska politiken och de idéer som format den som svaren på hur det goda samhället ska byggas ligger. Om sådana formuleringar räcker för att tala om en tredje våg av utopism i fallet Rosenberg är diskutabelt, men klart är att även om det i hans tänkande finns ett antiutopiskt innehåll, går det också att hitta ett ganska tydligt utopiskt stråk. Detta är en paradox som Brolin lyfter fram.

Andra teman lyser också igenom och länkar samman flera av de studerade aktörerna, även om konklusionerna vid omprövningens slut kan skilja sig åt en hel del. Ett sådant tema är det vetenskapsteoretiska förhållningssättet hos flera av de studerade, där kritiken av den ursprungliga marxistiska hållningen utgår från den egna vetenskapsgrenens metodologi. Klas Eklund och Svante Nordin kan ges som exempel. Eklund skrev in sig på Handelshögskolan 1972, buren av tanken att man måste ha kunskaper om kapitalismen för att kunna störta den. Drygt tjugo år senare har den ekonomiska skolningen fått honom att tro på ”en fungerande marknad och ett sänkt budgetunderskott” som de bästa medlen att undvika sociala problem. Revolutionären har med sin vetenskapsgrens hjälp utvecklats till reformist och teknokrat.

Detta kan jämföras med filosofen och idéhistorikern Svante Nordin. Här gäller det i hög grad sökandet efter logik och koherens, något som initialt tycktes finnas i det stora marxistiska tankebygget. Men så småningom börjar Nordin upptäcka tankefel hos socialistiska tänkare. Lenins teori om sanning, för att ta ett exempel, är logiskt orimlig eftersom han inte fastställer att det finns en identitet mellan subjekt och objekt. Tankefel som dessa blir avgörande, det marxistiska korthuset faller ihop när ett enskilt kort tas bort. Man måste bygga nytt från grunden och eliminera logiska brister av leninistisk art. Så tycks den skolade filosofen ha resonerat.

När det gäller just Nordin och Eklund spårar Brolin också en annan kontinuitet före och efter respektive omprövning. Avantgardismen tycks på olika sätt leva vidare, även om man efter omprövningens slut inte vill leda folket mot revolution utan bara leda det. Nordin uttrycker ovan sin skepsis mot Lenins sanningsteori, och även andra delar av de leninistiska idéerna möts med tvivel. Dit hör dock inte elitismen. Tvärtom menar Nordin i sin omprövning att det i leninismen finns en övertro på massan. Det är eliten som har de intellektuella redskapen i sin hand, menar han, och allt politiskt handlande förutsätter en elit. I fallet Eklund jämför Brolin två väl valda citat från olika faser i dennes karriär. I första skedet talar han om att vara utvald av historien att staka ut kursen åt proletariatet. I det andra skedet talar Eklund om att tillhöra ”äntringsstyrkan, en sorts gerillatrupp som förde det fria kriget i syfte att sanera statsfinanserna och modernisera Sverige”. Det är slående likheter före och efter omprövning. Är det något man är säker på är det den egna betydelsen.

Brolin har en tvådelad ambition med sin bok. För det första gäller det att studera hur omprövningar sker, inte minst med fokus på vilka ideologiska komponenter som lever vidare i respektive aktörs tänkande i den nya ideologiska hemvisten. För det andra är ambitionen att förklara varför omprövningarna äger rum. Med den första föresatsen lyckas Brolin tämligen väl; det är ofta intressanta överlappningar och fogytor som identifieras. Med den andra föresatsen är det sämre. Här görs vaga hänvisningar till den frambrytande högervågen och de sociala rörelsernas borttynande. Resonemanget framstår som ganska platt. Brolin skriver att omprövningarnas start är erfarenheter av de realsocialistiska ländernas politiska debacle. Även detta kan låta platt, men just i erfarenheten av realsocialismen hade det annars funnits en möjlighet att hitta nycklar till varför omprövningen sker, men också varför de ideologiska konklusionerna är så olika.

Beakta det inledande meningsutbytet mellan Wahlroos och Lönnroth. För Wahlroos tycks det ekonomiska haveriet i Öst vara det väsentliga. Erfarenheten av realsocialismen är i denna mening en erfarenhet av för litet kapitalism, och svaret är självklart mer kapitalism. Lönnroths artikel antyder en annan tolkning av den realsocialistiska erfarenheten. Det var den marxistiska och ekonomisk-politiska dogmatismen som var det stora problemet i Öst. I Lönnroths tanke är marknadsfundamentalismen en dogm av motsvarande proportion som bör förskjutas även den. Både Wahlroos och Lönnroth har på olika sätt gjort en ideologisk omprövning, men erfarenheten av realsocialismen tolkas på olika sätt och de ideologiska konklusionerna ser därför olika ut.

På ett motsvarande sätt tolkas den realsocialistiska erfarenheten olika av exempelvis en vänstersocialdemokrat som Bo Gustafsson och en liberal/konservativ som Svante Nordin. Till detta kommer också att åtminstone tre av de studerade aktörerna – Lars Gustafsson, Göran Rosenberg och Klas Eklund – har erfarenheter av att leva och verka i det kapitalistiska USA. Det finns i dessa fall också en distinkt amerikansk erfarenhet som hade kunnat brytas ned i delkomponenter och studeras på motsvarande sätt. En analys utmed dessa erfarenhetsteoretiska linjer hade kunnat ge studien en större stringens.

Detta är min huvudsakliga invändning mot Brolins annars på många sätt intressanta bok. Icke desto mindre kvarstår vissa frågor. Finns det någon kvinnlig renegat av motsvarande art, och hade hon i så fall tillfört någon dimension till analysen? Kan man tänka sig någon specifikt kvinnlig fogyta? Hur ser de studerade aktörerna själva på kontinuiteterna mellan sin nuvarande ideologi och den gamla? Samtliga utom Bo Gustafsson lever, det hade naturligtvis varit möjligt att fråga dem. Och avslutningsvis kan man, mot bakgrund av att de kontinuiteter som identifieras ibland är ganska omfattande, fråga sig om det i något fall i själva verket är den studerade aktören som representerar kontinuitet i en föränderlig omvärld? Brolin inbjuder otvivelaktigt till att ställa frågan.

Johan Stenfeldt är fil. dr i historia vid Lunds universitet.

 

– Publ. i Respons 5/2015

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet