Föregående

nummer

Måndag 24 april 2017

6/2012

Tema: EU borde inte ha infört en gemensam valuta och penningpolitik utan att samtidigt införa en fiskal union.
Konstarterna & medier
George Orwell
Nere för räkning i Paris och London
Atlantis | 224 s | Isbn 9789173535793
Recensent: Marie Cronqvist
Utslagen men inte nerslagen

Orwells reportage från slummen känns aktuellt i dag. Bokens har ifrågasatts eftersom han använde sig av litterära tekniker och själv hela tiden kunde fly från slummen, men han är som bäst när han är språkrör för andra.

I slutet av mars i år kunde BBC News berätta att Lee Hall, mannen bakom det oscarsbelönade manuskriptet till filmen Billy Elliot från 2000, höll på med en filmbearbetning av George Orwells första bok Down and Out in Paris and London, som gavs ut 1933. På frågan om varför han valt just detta verk som sitt nästa hjärteprojekt svarade Hall att boken i dag troligen är mer aktuell än någonsin förr eftersom den handlar om människor på samhällets absoluta botten som försöker överleva i en djup ekonomisk depression. Den fattigdom, hopplöshet och brist på framtidstro som skildras i Orwells sociala reportage är något Hall tyckte sig känna igen i fjolårets uppror i London. När vi i dag upplever den andra riktigt djupa ekonomiska krisen på hundra år, kan det därför finnas anledning att göra ett återbesök i den första. Kanske upptäcker vi att det är mer som förenar än som skiljer det tidiga 1930-talet från det tidiga 2010-talet när det gäller villkoren för de allra svagaste och mest utsatta i vårt samhälle.

En liknande tanke ligger möjligen bakom Atlantis val att i höst i sin klassikerserie ge utrymme för Orwells angelägna, men på sin tid inte särskilt framgångsrika och kanske därför i många kretsar bortglömda, debut. Nere för räkning i Paris och London kom ut 1973 på Rabén & Sjögren i en översättning signerad Olof Hoffsten och det är denna som nu ges ut igen. Men till denna habila översättning finns denna gång ett engagerat förord, där Peter Luthersson på ett intressant sätt placerar in boken i dess historiska sammanhang och samtidigt passar på att gå till storms mot Orwells belackare.

Nere för räkning berättas av en reporter inbäddad i fattigdom, först i slummens Paris, därefter på Londons gator. Boken inleds med en målande beskrivning av livet i Parisslummen på Rue du Coq d'Or med sina udda existenser och våldsamma slagsmål. Det är ett slags isolerad subkultur med en flytande population av människor på drift: nordafrikaner, polacker, ryssar, italienare, som dyker upp, stannar en vecka och därefter försvinner igen. Karaktäriseringar av alla dessa skiftande människor - murare, stenläggare, skoputsare, tvätterskor, matroser, studenter, prostituerade, ficktjuvar, konstnärer, våldsbrottslingar - varvas med beskrivningar av smutsen, insekterna, alkoholen och den ständiga jakt på billiga cigaretter som präglar tillvaron för alla och envar.

Själv har författaren först en regelbunden inkomst genom ett par elever han undervisar i engelska, men när de försvinner går han arbetslös under en tid. Han tvingas sälja sina kläder till pantbanker och second hand-butiker för en spottstyver, ibland är han utan mat och tobak i flera dagar, däremellan har han lyckats sälja en artikel till en tidning och kunnat betala sin hyra till den bistra Madame F. I Paris är han, trots sin knappa tillvaro, aldrig utan tak över huvudet, behöver aldrig sova på kajen under Pont d'Austerlitz bland trasiga kartonger och tömda vinflaskor.

Till slut får han arbete på nyöppnade Hôtel X nära Place de la Concorde. Här möter vi den fashionabla restaurangen, men perspektivet är från den som står allra längst ned i det kulinariska kastsystemet - diskarens, plockarens, städarens, toalettvaktmästarens. För även om författaren nu har pengar att betala hyra, mat och kläder, så är hans tillvaro som diskare, plongeur, inte mycket bättre än som svältande arbetslös. Han får arbeta under slavliknande förhållanden 17 timmar om dagen i det smutsiga och slamrande grovköket, där framför allt känslan av meningslöshet övermannar honom.

Till slut får Orwell nog och lägger sin sista lön på en tredjeklassbiljett till London, ”tekökets och arbetsförmedlingens land, så som Paris är bistrons och utsugarsystemets land”. Medan han söker arbete kan han låna pengar av en bekant, men väljer i stället att leva bland luffare och uteliggare. Han vandrar runt, sover på lusiga kvartar och luffarhärbärgen över hela den jättelika staden (eftersom ingen luffare får sova på samma härbärge mer än en natt per månad). Han frekventerar Frälsningsarméns soppkök och passar då på att reflektera över luffarens förhållande till kristen välgörenhet som en kombination av beroende och likgiltighet. Till skillnad från Parisdelen av boken är Londonskildringen en beskrivning av ett liv i ständig rörelse, men liksom i den förra delen fylls sidorna i första hand av berättelser om de utslagna människor han möter.

Som Luthersson skriver i sitt förord är Nere för räkning en journalistisk klassiker som förtjänar nya läsarskaror av en rad olika skäl. Främst är det ett sällsamt stycke självupplevt reportage i genren berättelser om livet på marginalen i den moderna staden som i dag ofta förknippas med namn som Günter Wallraff och Barbara Ehrenreich, men som har en bred och lång historia som går tillbaka till 1700-talets politiska satiriker via 1800-talets Dickens och sekelskiftets Jack London. Det litterära reportagets långa tradition av att öka textens blodflöde med hjälp av skönlitterära tekniker och stilmedel ger med jämna mellanrum upphov till hätska debatter om var gränsen går mellan litteratur och journalistik. På denna front intet nytt. Reportaget har förblivit en anomali inom journalistiken, som inte har lyckats frigöra sig från föreställningen om att den journalistiska objektiviteten existerar, att verkligheten är entydig och att all fiktionalisering är lögn.

Långt före debatterna som rasade kring 1970-talets ”new journalism” rörde sig också kritiken mot Orwell kring frågan: Är det sant? Svaret är självklart, har Edward Said och andra framhållit med emfas. Orwell hade, som alla andra medelklassynglingar på resa i slummen, alltid ställen att ta vägen och personer han kunde vända sig till - mostrar och fastrar där han kunde få ett mål mat eller lite pengar till hyra. Han var möjligen nere, men aldrig för räkning, som en recensent uttryckte det. Spelar det någon roll om hans ingående och detaljerade beskrivningar av hungerns fysiska uttryck - musklerna lika kraftlösa som efter en influensa, hjärnan fråntagen all förmåga att tänka och fatta beslut, och så det ständiga spottandet av ett vitt, segt slem - är självupplevda eller delvis återberättade för honom? Blir berättelsen mindre angelägen om läsaren vet att Orwell, som han också själv erkänt, har arrangerat om händelseförlopp och ser vissa av personerna mer som typkaraktärer än som verkliga individer?

I mitt tycke är författarens användande av litterära tekniker något som stärker snarare än undergräver trovärdigheten i texten. Dessutom ligger skildringens förtjänster inte främst i Orwells egna erfarenheter, eftersom han är allra bäst som betraktare och som språkrör för andras berättelser. Det är dessa berättelser han själv speglas i. Här finner vi till exempel den ömsinta skildringen av vännen i Paris, den excentriske före detta ryska soldaten Boris, vars lycka vände med den bolsjevikiska revolutionen och som sedan i fransk exil hade arbetat sig upp från ingenting till kypare, innan han fick reumatism i sitt ena ben och förlorade arbetet. Tillsammans korsar de Seine elva gånger på en dag, i trasiga skor och i jakt på tillfälligt arbete. Nu upptäcker författaren att det också finns en oväntad känsla av frihet gömd i den mest utpräglade fattigdomen. ”Jag tror att var och en som haft ont om pengar har upplevt den. Det är en känsla av lättnad, nästan av glädje över att veta, att man själv till slut är på allvar utslagen. Man har så ofta talat om att vara under isen - tja, här är man nu under den, man har kommit dit, och man står ut med det.” Den yttersta fattigdomen utplånar framtiden, men förtar också en hel del ängslan.

Vad hade då denna reportagebok att meddela sin samtid om fattigdomen som samhällsproblem? Som äldre löd Orwells dom att den som skrev Nere för räkning präglades av en märkbar ideologisk förvirring och osäkerhet, och att det var först i samband med spanska inbördeskriget som han insåg de stora sammanhangen och kom att utveckla en egen röst och hållning. I Hyllning till Katalonien konstaterade han att varje mening han skrivit sedan 1936 hade, direkt eller indirekt, skrivits i kampen mot totalitarism och för demokratisk socialism så som han kände den.

I debutboken möter vi en ung och oslipad skribent, inte på något sätt den fullfjädrade författare som senare under 1940-talet med hjälp av en lika säregen som osviklig politisk kompass, ständigt pekande mot antitotalitarism, och som skulle skriva storverk som Djurfarmen och 1984. Här finns ännu en nyvaken rufsighet, kanske på gränsen till naiv och en smula bångstyrig, men på samma gång fascinerande helgjuten. Många Orwell-fantaster har därför lyft fram just denna berättelse från rännstenen som sin favorit, inte på långt när för dess litterära kvaliteter, utan snarare för dess äkthet och engagemang. Det är en ung mans reaktion mot fattigdom och förtryck, en ögonblicksbild mitt i en politisk mognadsprocess, där samhällsproblem identifieras men inga förslag till lösningar ännu är i sikte.

Och faktum är att väldigt lite av det Orwell skriver om var i sikte i England vid denna tid. Nere för räkning dokumenterar en mänsklig erfarenhet från samhällets bottenskikt som ytterst få i den annars mycket klassmedvetna brittiska läsekretsen ens ville se eller erkänna. Som reportageskribent är han observant och distanserad, men på samma gång empatisk och engagerad. Detta var uppenbart ett särdrag som inte försvann då han långt senare blev erkänd och hyllad författare. ”Han saknade den osäkres dogmatism”, konstaterade en av Orwells adepter om sin mentor och lärare. ”Han var aldrig nedlåtande, han predikade aldrig, han trängde sig aldrig på.” Kraften i Nere för räkning är inkapslad i ordens ärliga nakenhet, samtidigt som författaren så tydligt prövar sina egna tankegångar och pendlar mellan säkerhet och ifrågasättande. Texten är ett pågående arbete med rollen som privilegierad betraktare, något som lämnar fritt spelrum för såväl skoningslös kritik mot de egna plattityderna om jämlikhet och värdet av meningsfullt arbete som fullständigt oreflekterade skildringar av hur han häller ut en hel kanna mjölk eftersom det fanns en fluga i den.

Kanske visste Orwell själv bara alltför väl att texten var ung, ofärdig, omogen. Nere för räkning visar sig nämligen vara ett av de magiska manuskript som överlevde, mot alla odds och stundtals mot författarens vilja och intention. Originalversionen, som hade titeln A Scullion's Diary och som var avsevärt kortare och endast innehöll beskrivningen av vistelsen i Paris, stod färdig i oktober 1930. Efter ett antal refuseringar av de stora förlagshusen i London, däribland av T. S. Eliot vid det prestigefyllda Faber & Faber, tappade författaren intresset för sin text och lämnade det därhän för nya skrivprojekt. Det olycksaliga manuskriptet hamnade så småningom i papperskorgen hos hans hyresvärd i London, en kvinna som i stället för att slänga det - vilket upphovsmannen begärt - sörjde för att det hamnade hos det nyetablerade bokförlaget Gollancz. Men Orwell hyste fortfarande inga förhoppningar när det gällde manuskriptets framtid, trots att han då utökat det med skildringen av livet på Londons gator. ”Om ingen har något emot det”, skrev han till förlagschefen Victor Gollancz då denne beslutat att ge ut verket 1933, ”så föredrar jag att ge ut det under pseudonym. Jag har inget rykte som kan gå förlorat med detta och om boken av någon anledning skulle nå någon framgång, så kan jag alltid använda pseudonymen igen.” Därmed försvann den unge och ständigt refuserade Eric Arthur Blair och författaren George Orwell skapades.

Boken blev som nämnts ingen omedelbar succé och har sedan 1930-talet inte heller rört sig i närheten av de massupplagor som de senare böckerna har tryckts i. Men kanske tiden nu har hunnit ikapp den igen? När texter färdas genom årtiondena tenderar det kulturspecifika att blekna, medan det allmängiltiga dröjer kvar och får tydligare skärpa. Frågan är om vi på allvar vill uppmärksamma de verkliga offer som vår egen tids ekonomiska kris skördar - och ta konsekvenserna av ett sådant uppmärksammande. På denna punkt känner Orwell oss, som han kände sin egen tids intellektuella medelklassbritter och salongssocialister. ”Vi vet att fattigdom är obehaglig; eftersom den är så fjärran, njuter vi i själva verket av att plåga oss med tanken på dess obehaglighet”, konstaterar han. ”Men vänta inte att vi skall göra något åt saken. Vi tycker synd om er, de lägre klasserna, precis som vi tycker synd om en katt med skabb, men vi kommer att slåss som djävlar mot varje förbättring av era förhållanden. Vi anser att ni är mycket ofarligare så som ni har det.” Driften att föreviga de slavliknande förhållanden som människor lever under i den moderna storstaden är, menar han, till syvende och sist en grundläggande fruktan för massan.

Marie Cronqvist är är universitetslektor i journalistik och mediehistoria vid Lunds universitet.

– Publ. i Respons 6/2012

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet