Föregående

nummer

Fredag 18 augusti 2017

5/2015

Tema: Östeuropeiska filmskapare granskar den epok och det arv som kommunismen lämnat efter sig sedan fallet för 25 år sedan.
Ekonomi
Lars Oxelheim & Thomas Persson & Ulf Bernitz
Välfärdsgapet – EU:s sociala utmaning. Europaperspektiv 2015
Santérus | 274 s | Isbn 9789173590884
Recensent: Eskil Wadensjö
Utvidgningen av EU har medfört betydande välfärdsgap

När EU utvidgades i tre steg på 2000-talet med länder i främst Öst- och Centraleuropa fanns det större skillnader mellan de gamla och nya EU-länderna än vid tidigare utvidgningar och det har inte skett en snabb utjämning av inkomsterna mellan länderna. Detta inkomstgap har förstärks av den finansiella krisen och recessionen. I denna antologi behandlas konsekvenserna av denna utveckling och EU:s politik för att minska klyftorna. Boken är ett mycket värdefullt tillskott till litteraturen på området.

När föregångaren till EU, EEC, bildades på 1950-talet var de ekonomiska skillnaderna stora mellan de sex länder som ingick. Italien var betydligt fattigare än de andra fem länderna. Det kan förklara att den gemensamma arbetsmarknaden inte bildades direkt utan först i tre steg under 1960-talet. Men Italien hade en snabb tillväxt och när det blev fritt att söka arbete i andra länder inom EEC skedde inte en ökning av migrationen från Italien; den stora migrationen från Italien till främst Tyskland hade ägt rum tidigare. På samma sätt skedde inte omedelbart en utvidgning av den gemensamma arbetsmarknaden när Grekland, Portugal och Spanien blev medlemmar av EU och med samma resultat: en begränsad migration från de nya medlemsländerna till andra länder i den gemensamma arbetsmarknaden efter att gränserna öppnats för arbetskraftsinvandrare. Inkomstskillnaderna hade redan minskat. De sydeuropeiska länderna hade en snabb ekonomisk utveckling.

Men när EU utvidgades i tre steg under det nya århundradet, 2004, 2007 och 2013, med länder i främst Öst- och Centraleuropa blev utvecklingen något annorlunda. Också denna gång var det möjligt att införa restriktioner för arbetskraftsinvandring under en period (totalt högst sju år uppdelat på tre perioder). De flesta av de 15 gamla EU-länderna gjorde det (dock inte Sverige). Migrationen har denna gång blivit mer omfattande – den är dock inte särskilt stor om man ser till befolkningarnas totala storlek – och den politiska diskussionen betydligt mer infekterad. Det gäller inte minst i Storbritannien.

Det som skiljer denna utvidgning från den tidigare är att det denna gång fanns och fortfarande finns större inkomstskillnader mellan de gamla och de nya EU-länderna och att det inte skett en snabb utjämning av inkomsterna mellan länderna under karenstiden. Vi har nu ett betydande inkomst- och välfärdsgap inom EU. Detta har förstärkts genom den finansiella kris som startade 2008 och som följdes av en djup ekonomisk recession. Den drabbade flera av de nya EU-medlemsländerna hårt, men också flera av de gamla EU-länderna, främst Grekland, Portugal och Spanien, och även Irland. Denna krisberoende utveckling mot ökade inkomstklyftor förstärks av en långsiktig utveckling oberoende av den aktuella krisen mot ökande inkomstskillnader inom länderna.

Det är mot denna bakgrund den artonde årgången av Europaperspektiv fokuserar på välfärdsgapet inom EU. Den behandlar både konsekvenserna av denna utveckling och EU:s politik för att motverka utvecklingen mot ökade klyftor mellan och inom länder.

Krisen har bidragit till att högerpopulistiska grupper har vuxit sig starka i många länder inom EU. De är framför allt kritiska till invandring och till dem som har invandrat, men också till olika minoriteter. som romer. De är också, med några undantag, EU-kritiska. Ann-Cathrine Jungar går i ett spännande kapitel igenom denna utveckling. Hon pekar på att dessa partier visserligen fått ett visst inflytande i en del länder, men att de fortfarande har en marginell roll och ännu inte har fått någon reell effekt på de politikområden som de fokuserar på. EU:s högerpopulistiska partier har däremot mobiliserat en del personer till valurnorna som annars troligen inte skulle ha röstat; valdeltagandet har ökat. De som redan tidigare hade högerpopulistiska åsikter fick partier att rösta på.

EEC (och kol- och stålunionen) hade vid starten socialpolitiska ambitioner och EU har efterhand fått en gradvis mer omfattande socialpolitik. Den skulle litet förenklat kunna delas upp i tre delar: ett regionalt stöd till ekonomiskt svaga regioner, regler när det gäller olika delar av arbetsmarknads- (sysselsättnings-) politiken och socialpolitiken (inklusive socialförsäkringarna) i vid mening samt regler för de medborgare som flyttar mellan medlemsstater. Hur täcks de som flyttar mellan länder av socialförsäkringarna och hur kombineras pensionsrättigheter från olika länder för dem som arbetat och bott i flera EU-länder vid utträdet ur arbetslivet?

Det regionala stödet, som syftar till att lyfta inkomsterna för de svaga i fattiga regioner genom att främja utvecklingen, är inte särskilt omfattande (betydligt mindre än till exempel EU:s stöd till jordbruket) och behandlas inte i boken. Däremot behandlas ingående EU-medborgarnas sociala rättigheter (i ett kapitel av Anna-Sara Lind), EU:s arbetsmarknadspolitik (i ett kapitel av Johan Bo Davidsson) och socialförsäkringarna (i ett kapitel av Jaan Paju). Det är kapitel som täcker en komplicerad regelstruktur och komplicerade förändringar och det är inte helt lätt att hänga med. En allmän slutsats är att EU har inflytande på vissa delområden som regler när det gäller arbetstider och arbetsmiljö, men kanske inte på de områden som upplevs som mest centrala för de flesta EU-medborgare, som de viktigaste socialförsäkringarna. På dessa områden ligger makten fortfarande kvar hos de nationella regeringarna.

Det innebär inte att EU har gett upp sin önskan att påverka. Det finns det som kallas öppen samordning, ett sätt att via exempel medverka till att olika länder lär av varandra. En annan metod är EU:s sociala dialog, en metod för att via samverkan mellan arbetsgivarorganisationer, fackföreningar och EU nå resultat på främst det arbetsmarknadspolitiska området. Denna form av samverkan, som presenteras i ett kapitel av Lars Magnusson och Sofia Murhem, hade sin storhetstid mellan 1985 och 1995 då fack och EU samarbetade väl, men har sedan avtagit i betydelse. En förklaring kan vara att de fackliga organisationerna blivit svagare i de 15 gamla EU-länderna, en annat att facket har en svag ställning i de nytillkomna medlemsländerna.

Krisen har främst drabbat vissa länder och vissa grupper av befolkningen inom EU. I boken behandlas två av dessa grupper: EU-migranter och ungdomar. Två andra grupper som ofta förekommer i den politiska debatten och även behandlas inom forskningen, de äldre och de med olika former av funktionsnedsättningar, behandlas däremot inte.

I vissa länder, främst i Storbritannien, har det uppstått en hätsk debatt om migranterna från de nya EU-länderna. De som är kritiska har framfört att det skulle finnas stora nettokostnader för den offentliga sektorn för denna grupp; social turism har blivit ett ord som ofta använts av kritikerna. Denna uppfattning har emellertid inte något stöd i forskningen. Arbetskraftsinvandrarna är tvärtom nettobidragsgivare till den offentliga sektorn. Skatteinbetalningarna ökar mer än vad de offentliga kostnaderna gör som en följd av denna invandring. Det visar undersökningar som avser olika länder och det gäller inte minst för Storbritannien. Det finns kvalificerad forskning som visar det – men UKIP lyssnar inte. Joakim Ruist behandlar denna debatt med anknytning till den internationella forskningen och med nya uppgifter som avser Sverige.

Jenny Julén Votinius behandlar i sitt kapitel ungdomarnas situation och de åtgärder som vidtas i olika länder i syfte att förbättra deras situation. Ungdomar har oavsett konjunkturläge en högre arbetslöshet än vuxna (de är ju oftare på väg in på arbetsmarknaden). Detta att hitta ett första jobb är emellertid mycket svårare i en lågkonjunktur än i en högkonjunktur. Många EU-länder har försökt att med olika åtgärder förbättra ungdomarnas situation. Antalet medel är många och resultaten skiljer sig åt. Flera länder har genom att försvaga ungdomarnas anställningstrygghet och sänkta ungdomslöner försökt bidra till att fler ungdomar kommer i arbete. Resultaten av dessa åtgärder är osäkra – klart är att de ungdomar som får arbete får en sämre ställning än tidigare.

Litet utanför de övriga kapitlen i boken finns två intressanta kapitel om tillit. Martin Ljunge visar genom egna empiriska studier att högre tillit leder till bättre hälsa och ökat välstånd inom EU (och att orsakssambandet går i denna riktning) samt att tilliten förs över från en generation till en annan. Det finns stora skillnader i tillit mellan olika länder. Den tillit som en person har fått tidigt i sitt liv kvarstår genom livet och har en moder hög tillit till andra människor har även hennes barn det, även om familjen har flyttat till ett annat land (inflytandet är svagare från fäderna).

Men vad är det då som gör att tilliten är högre i vissa länder och regioner? Den frågan behandlar Nicholas Charron och Bo Rothstein i bokens avslutande kapitel. De bygger på ett mycket omfattande enkätmaterial insamlat i ett stort antal europeiska länder. De finner att de två viktigaste faktorerna är offentliga institutioner av hög kvalitet och ekonomisk jämlikhet. De har därmed indirekt också ett förslag till ett politiskt program för ökad tillit: öka kvaliteten hos de offentliga institutionerna. Det har direkta effekter på tilliten och även indirekta då ökad tillit till de offentliga institutionerna möjliggör en politik för ekonomisk omfördelning, som i sin tur då också kan bidra till ökad tillit.

Sverige är en del av EU och vad EU och andra länder inom unionen gör påverkar Sverige i olika avseenden. Det behövs ökad kunskap på området. Boken är ett mycket värdefullt tillskott till litteraturen på området. Vissa kapitel kan dock vara svårlästa för en del läsare. Det gäller kanske inte minst de juridiskt inriktade kapitlen. De kunde ha vunnit på en något klarare disponering av innehållet och tabeller med de viktigaste förändringarna av regelverket. Det finns också en viss okritisk användning av statistiskt material i ett par av kapitlen.

Vissa andra frågor inom bokens ämnesområde vore också intressanta att få närmare belysta. Hur används det regionala stödet? Hur har situationen förändrats för de äldre efter krisen (stigande arbetslöshet, höjd pensionsålder, lägre pensionsnivåer)? Hur blir pensionerna för dem som flyttat fram och tillbaka mellan olika länder med olika pensionssystem och olika pensionsåldrar? Hur behandlas romerna i de olika EU-länderna? Men det är kanske frågor som kommer att behandlas i kommande årgångar av Europaperspektiv. Huvudslutsatsen är att det finns mycket att lära om EU i boken.

Eskil Wadensjö är nationalekonom och professor vid Institutet för social forskning, Stockholms universitet.

 

– Publ. i Respons 5/2015

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet