Föregående

nummer

Lördag 22 november 2014

4/2012

Tema: Nationalekonomerna förutsåg inte kraschen, men deppar inte. Det är fortsatt högkonjunktur för självkänslan.
Filosofi & psykologi
Per-Anders Forstorp (red.) & Viveka Adelswärd
Människans ansikten
Känslor, karaktärer och karikatyrer
Carlsson | 195 s | Isbn 9789173314831
Recensent: Karin Johannisson
Vad är det vi läser in i ansiktet?

Denna antologi är med sin tvärvetenskapliga ansats en kunskaps- och tankeväckande manual som ur olika aspekter visar hur vi tolkar ansiktet. Dock saknar man i boken ett tydligare politiskt anslag som lyfter fram samtidens alltmer brutala utseendefixering som har drag av en värderande rastypologi.

Vad är det som gör att forskare vid en given tidpunkt tycks dras till ett bestämt tema? Det senaste året har flera böcker utkommit som diskuterar ansiktet/ansikten i skilda kultur- och kommunikationsvetenskapliga kontexter. Kanske beror det på vår samtids besatthet av yta och utseende. Ansiktet är centralt i vår första bedömning av en annan människa - i det planerade eller oplanerade mötet eller bara i det förstulna betraktandet på bussen, tåget eller tunnelbanan. Och vi vet att andra betraktar oss på samma sätt. Jag bedömer dig, men du bedömer också mig.

Historiskt sett kan ansiktet placeras i en rad kulturella sammanhang: det port-rätterade och maskerade, martyriets, smärtans och skönhetens ansikten, alla de vardagliga känslornas ansikten, sjukdomens och dödens ansikten, barnets, dårens eller åldringens, men också rasbiologins och rasismens.

Kring ansiktstolkning utvecklades tidigt en särskild (pseudo)vetenskap, fysionomik, som innebär att ansiktet tolkas i enlighet med scheman som löper från det yttre till det inre. Den utgår från att den jag är - karaktär, egenskaper, temperament, typ, social identitet - avslöjas i ansiktets inpräglade drag och uttryck. Med rötter i den antika temperamentsläran fick den ett starkt uppsving vid 1700-talets slut och blev en av 1800-talets populära hjälpvetenskaper, för att efterhand förlora sig i vulgärpsykologi och lömsk rasbiologi. Den var ett slags sorteringsteknik; via detaljanalys av ansiktsdrag som schematiserades och generaliserades i olika typgallerier - juden, dåren, brottslingen, den lungsiktiga - kunde individer klassificeras och värderas. Fram till andra världskriget hade fysionomiskt tänkande en given plats inom flera områden. 20-talets avantgarde hyllade det, inte minst inom filmen. För medicinen var det viktigt. I patientens ansikte kunde sjukdomens konkreta spår och tecken avläsas, men också erfarenheter och känslor som styrde prognosen.

Kring det nästan överrika temat Människans ansikten - Känslor, karaktärer och karikatyrer har språkforskaren Viveka Adelswärd och kommunikationsvetaren Per-Anders Forstorp samlat en serie intressanta texter. Det handlar om hur tolkningsarbetet av ansikten ser ut och används inom konst, psykologi, filosofi, film-, medie- och kommunikationsvetenskap.

Adelswärd själv diskuterar fysionomiken som konst och o-konst genom konstnären/skulptören Gert Germeraad som med sina arbeten ställer principiella frågor om porträttets, identitetens och avbildandets problematik. Frågan ”kan vi förstå en människa genom att studera hennes anletsdrag?” besvarar han nekande; sådana föreställningar kan inte undgå att förvandla individ till typ. Men han pekar också på ett dilemma: för att befria ett ansikte från fördomens typifierande blick hamnar avbildningen lätt i det ordinära och kanske triviala: ett ansikte utan ”karaktär”.

Filmvetaren Jan Holmberg tar upp ett närliggande tema: hur filmens närbilder kan förvandla ett vanligt ansikte till hela berättelser om känslor, livsförlopp och tankar. Sammanhanget, den narrativa iscensättningen, är en förutsättning för ansiktets läsbarhet (Holmberg redovisar bland annat det berömda så kallade Kule-shovexperimentet om hur samma ansikte tolkas på helt olika sätt beroende på vilka scenerier det klipps ihop med). Tolkningsprocessen går alltid genom ett raster (på samma sätt som genom typen, konventionen ovan). I sig är ansiktet ”blankt”. ”Om ansiktet i närbild är en tummelplats för komplexa inre förlopp, så är det snarare från oss åskådare de emanerar”, konstaterar Holmberg.

Ett perspektiv som ansluter till denna förvirrande mix - tomt ansikte försett med mening - behandlar Per-Anders Forstorp i sin artikel (han bidrar i denna antologi med två) om vilka ansikten som väljs ut för att sända bestämda budskap. Han analyserar den ryktbara annonskampanj som drevs för riksdagsvalet 2006, stora bilder av sex politikers manipulerade ansikten, där den meningsförskjutande effekten var stark. Med hjälp av manipulerade fysionomier, tillsammans med vad Forstorp kallar grammatisk dissonans, kan man skapa förvirring i det politiska spelet.

Hur ser det (bokstavligen) talande ansiktet ut? Frågan tematiseras av Olov Engwall, professor i talets kommunikation. Det handlar om datoranimerade ansikten, alltså tekniker för att animera talets uttryck. Det intressanta är att det animerade inte får bli för likt det verkliga. (Medan jag skriver detta hör jag av en slump ett radioinslag om framtidens människoliknande robotar, till exempel inom äldrevården, som heller inte får bli alltför människolika.) Tanken att inte kunna skilja på verkliga och artificiella ansikten/människor är djupt provocerande - vad blir det då av vår föreställning om det mänskliga? Även om man tekniskt sett skulle kunna göra -talande ansikten helt naturtrogna, finns det alltså skäl att inte göra det - ett stiliserat element måste finnas med. Ju mänskligare den virtuelle talaren blir, desto mer förväntar vi oss av honom (eller ju osäkrare gör han oss). En annan aspekt är etnicitet. Ett stiliserat ansikte kan läsas av olika etniska grupper utan att de känner sig främmande eller hindras i sin identifiering.

Konstvetaren Lena Johannesson diskuterar med sedvanlig pregnans karikatyren och visar hur kulturbunden vår förståelse, värdering och tolkning av den är. Inte minst intressant är hennes diskussion kring genrens historiskt sett minskade status, en effekt av ökad medvetenhet om rasism, etnisk diskriminering, sexism och utsatthet, och också om respekt för individens rätt att inte kränkas. Karikatyrtemat är högaktuellt, inte minst med tanke på de enorma följderna av Lars Vilks Muhammedkarikatyr.

En spektakulär aspekt som ställer frågan om utseende och identitet på sin yttersta spets rör det deformerade ansiktet. Lars-Christer Hydén, professor i hälsa och samhälle, påminner i sin täta text om att den som lever med ett skadat, deformerat eller annorlunda ansikte måste lära sig att leva med omvärldens respons på det annorlunda. Nyligen (2006) har de första ansiktstransplantationerna rapporterats. Här skapas en rad svåra etiska avvägningar. Finns det en gräns där (skadat) ansikte och identitet glider isär? Förändras identiteten - den inre människan - med ett starkt förändrat utseende? På vad vilar egentligen identifiering? I dag spelar biometriska tekniker byggda på ansiktsmätning en allt större roll i internationella relationer, migrationsprocesser och identifiering av terrormisstänkta. Ansiktet kan vara nästa generations ID-kort.

Frågan om mimiska känslouttryck är medfödda intresserade i högsta grad Charles Darwin som med hjälp av den då nya fotograferingstekniken ville visa att känslo-uttryck är universella (ett tema som tidigare behandlats av Lena Johannesson). Psykologen Ulf Dimberg resonerar kring just detta: huruvida ansiktets känslouttryck är biologiskt grundade och opåverkade av miljö, kultur och inlärning. Detta gäller, skulle jag vilja tillägga, basemotionerna, men knappast sammansatta känslor som skam, blyghet eller melankoli. Dimbergs forskning om ansiktets mikrorörelser visar att vi inte bara tolkar, utan också automatiskt svarar på varandras ansiktsuttryck; här berörs heta fält som spegelneuronerna eller det märkliga tillståndet prosopagnosi, medfödd oförmåga att känna igen ansikten.

Om vi alltså ständigt tolkar ansikten, är det relevant att också fråga: i vilken utsträckning övertolkar vi dem? Finns det risk för tolkningsövergrepp? Den sfär i vilken vi läser av, och blir avlästa, är bräcklig. Vi kan drabbas av ett ansikte därför att vi tillskriver den en mening som är ”falsk”. Vårt eget ansikte är också skyddslöst. Att, som i karikatyren, påminnas om hur andra med ironisk, politisk eller moralisk distans betraktar oss, kan drabba brutalt och träffa vår självbild. Att inse att andra ser oss på helt annat sätt än så som vi själva vill bli sedda, är smärtsamt.

Det finns alltså en rad sociologiska, socialpsykologiska och moralfilosofiska aspekter kopplade just till ansiktet som den yta genom vilken vi betraktar och försöker förstå varandra. I en kort avslutning pekar redaktörerna på ytterligare teman som genus, medicin (plastik- och rekonstruktionskirurgi), gärningsmannaprofiler, konst, mode och mediekultur och religion (till exempel den västerländska konventionen om det ”öppna” ansiktet, som berör den laddade debatten om slöjförbud).

Detta är en fin samling texter, en kunskaps- och tankeväckande ansiktsmanual. I alla sociala samspel är ansiktet vårt i särklass mest centrala dokument. Det är bara i mötet ansikte mot ansikte med en annan människa som vi når etiskt medvetenhet, enligt Emmanuel Lévinas berömda tes.

Samtidigt tycks samtidens utseendefixering alltmer brutal och har drag av en värderande rastypologi som borde vara stendöd. Saknar jag något i denna rika antologi är det ett tydligare politiskt anslag. 90-talet känns redan avlägset då den franska performanceartisten Orlan utmanande alla gränser kring identitet genom videofilmade plastikoperationer och andra mer virtuella, där hon lät göra om sitt ansikte genom implantat i kinderna, papegojnäbb och horn i pannan. Syftet var att provocera varje motsats som vackert/fult, normalt/avvikande, västerländskt/primitivt och människa/djur. Just den typen av utmaningar behövs för att vi ska kunna styra om vår tröga blick.

Karin Johannisson är professor i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet.

– Publ. i Respons 4/2012

FÖLJANDE

nummer

DEt ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskrifgten Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet