Föregående

nummer

Torsdag 17 augusti 2017

4/2013

Tema: När Norstedts Sveriges historia hunnit fram till nutiden är det dags att fråga om den svenska modellen verkligen var så unik.
Konstarterna & medier
Johan Svedjedal (red.)
Svensk litteratur som världslitteratur
En antologi Avdelningen för litteratursociologi
Uppsala universitet | 186 s | Isbn 9789188300577
Recensent: Lars Lönnroth
Vad avgör om en svensk författare slår utomlands?

Det svenska deckarundret har aktualiserat frågan om den svenska litteraturens genomslag internationellt. Vad man också kunde önska sig är en diskussion om varför en del författare som hyllas i Sverige inte alls slår utomlands medan andra får en beundrande publik.

I de flesta länder är litteraturhistorien en nationell angelägenhet, vilket innebär att författarna och deras verk i första hand ses mot bakgrund av det egna landets tradition och estetiska normer. Visserligen är det sedan länge allmänt känt att vissa diktare – i Sverige till exempel August Strindberg, Selma Lagerlöf, Tomas Tranströmer och P. O. Enquist – också översatts till många främmande språk, ibland rentav hävdat sig utomordentligt väl på den internationella bokmarknaden. En del mindre studier av svenska författares intåg på världsmarknaden har gjorts, till exempel av Christina Tellgren i en studie av den svenska barnboksutgivningen (1982). Men förhållandet mellan den inhemska litteraturen och övriga världens litteratur är ändå ett försummat forskningsområde. Först nu gör litteraturprofessorn Johan Svedjedal och hans medarbetare på Avdelningen för litteratursociologi i Uppsala ett samlat försök att för Sveriges del kartlägga området och skissera några angelägna forskningsprojekt.

Här finns många och svåra frågor att söka svar på. Vilken roll spelar den svenska litteraturen ute i världen? Vilka av våra författare har haft mest framgång eller fått störst inflytande utomlands? Var, när, hur och varför har detta inträffat? Vilka av dem kan sägas ingå i en internationell, västerländsk eller regional kanon av litterära texter? Vilka av dem har gynnats respektive missgynnats av tillfälliga trender, politiska strömningar eller ett uppflammande publikintresse för speciella genrer, motiv och miljöer? Vilken roll har översättarna spelat? Förlagen? Svenska institutet? De litterära agenterna? Skolornas och universitetens undervisning? Internationella författarkonferenser? Traditioner och kulturmönster i tongivande länder som USA, Tyskland, Frankrike, Sovjetunionen?

Att dessa frågor just nu börjat intressera forskarna hänger förmodligen samman med det så kallade ”svenska deckarundret”, det vill säga den häpnadsväckande framgången utomlands för svenska deckarförfattare som Stieg Larsson, Henning Mankell, Jan Guillou, Camilla Läckberg med flera. Också de svenska barnboksförfattarna, med Astrid Lindgren i spetsen, har ju på senare år fått en enastående internationell uppmärksamhet som lockar till analys och förklaring. Våra svenska klassiker och mest kritikerrosade vuxenförfattare har tyvärr sällan uppnått en motsvarande bästsäljarstatus, men också den utländska receptionen av deras verk har på senare tid blivit föremål för intressanta frågor som kräver närmare studium.

Johan Svedjedal inleder antologin med en lång översiktsartikel, där han inventerar ämnesområdets problem, forskningsmöjligheter och framtidsperspektiv. Han konstaterar bland annat – med hänvisning till den israeliske kulturforskaren Itamar Even-Zohar – att stora språkområden som det engelska exporterar långt mer litteratur än de importerar, medan det i små språkområden som det svenska förhåller sig tvärtom. Det vill med andra ord säga att man i exempelvis USA och England har en omfattande inhemsk bokproduktion som också översätts till andra språk, men däremot översätter man sällan böcker på främmande språk, särskilt inte från små språkområden som det svenska. I små länder som Sverige, där den inhemska bokproduktionen är begränsad, översätts å andra sidan många böcker från något av de stora huvudspråken, framför allt engelska.

Detta innebär att svenska författare normalt har svårare att nå ut på världsmarknaden än kolleger i USA, Tyskland eller Frankrike. Inte desto mindre har svensk skönlitteratur haft fler internationella framgångar än man skulle haft anledning att förmoda. Tydligen har vårt lilla fosterland haft status både som germansk hemvist för vikingar och som modern, framgångsrik välfärdsstat. Ofta har de svenska böckerna först översatts till tyska innan de översatts till andra icke-skandinaviska språk. I den mån de också översatts till engelska har deras chanser ökat att också bli översatta i resten av världen.

Generaliseringar som dessa kan i huvudsak underbyggas med hjälp av två bibliografiska databaser: dels den UNESCO-­baserade Index Translationum, som registrerar utgivningen av översättningar internationellt, dels den av Kungliga Biblioteket i Stockholm utgivna Suecana extranea, som registrerar översättningar av svensk litteratur till främmande språk. Ingen av databaserna är heltäckande, eftersom det finns åtskilliga översättningar som inte kommer till bibliografernas kännedom, antingen för att de utgivits i piratupplagor eller av andra skäl inte rapporterats till de offentliga biblioteken. Vill man få en helt tillförlitlig och mer djupgående bild av översättningsverksamheten och de faktorer som bestämt den krävs därför en lång rad specialundersökningar, och några sådana har ännu nätt och jämnt påbörjats. De uppsatser som ingår i den här antologin kan betecknas som preliminära utkast, men man läser dem ändå med behållning.

Här skriver till exempel Ola Nordenfors om Esaias Tegnérs Frithiofs saga, som var den svenska litteraturens första internationella dundersuccé med ett överväldigande antal poetiska översättningar till framför allt tyska, men också engelska, franska, danska, norska, finska, ryska, isländska, ungerska och italienska. Nordenfors kan bland annat visa att översättningarna gynnats av att flera av sångerna i Tegnérs versepos tidigt tonsattes och därmed blev en del av 1800-talets europeiska romansrepertoar. Någon närmare analys av enskilda Frithiof-översättningar har han dock inte försökt sig på, och detta är väl heller inte att begära med hänsyn till de språksvårigheter som han i så fall måste övervinna. Däremot hade man kunnat förvänta sig att Nordenfors hade relaterat den utländska Frithiof-receptionen till den allmänna entusiasm för vikingar och isländska sagor som drog genom Europa på 1800-talet. Om detta finns redan en del skrivet som Nordenfors inte tycks känna till (se till exempel kapitlet om den brittiska receptionen av Frithiofs saga i Andrew Wawns The Vikings and the Victorians, Cambridge 2000).

Om ”Nils Holgerssons underbara resa över världen” skriver Eva Heggestad. Hon visar bland annat hur Selma Lagerlöfs berömda berättelse om pysslingen på gåsryggen, ursprungligen avsedd som lärobok i geografi för folkskolan, förvandlats till ren sagobok för barn i Japan, medan de undervisande dragen ytterligare förstärkts och anpassats till kommunistisk ideologi i Sovjetunionen. I Andreas Hedbergs ”Språk, genrer, författare” visas med utgångspunkt från Suecana extranea att barnböckerna helt dominerar utgivningen av svensk skönlitteratur i Japan och till stor del också i engelskspråkiga länder, medan däremot de franska översättningarna uppvisar ett helt annorlunda mönster: där dominerar – ännu! – den konstnärligt ambitiösa vuxenlitteraturen av författare som Strindberg, Pär Lagerkvist och Stig Dagerman. Exemplen visar att den utländska receptionen ingalunda är likadan överallt utan skiljer sig mycket från land till land.

I Alexandra Borgs ”Millenniumeffekten” analyseras det svenska deckarundret, som hon delvis förklarar som en bieffekt av den pyramidala succén för översättningarna – och inte minst filmatiseringarna – av Stieg Larssons Millennium-trilogi. En intressant tes, som hon visserligen inte kan bevisa men ändå gör plausibel, är att det som fascinerar många utländska läsare, vid sidan av själva deckarintrigen, är den bild Stieg Larsson och hans svenska kolleger förmedlar av ett modernt välfärdssamhälle i sönderfall, där den radikala ondskan spirar under en skenbart idyllisk yta, en bild som skiljer sig från den traditionella reklambilden av Sverige som jämlik socialdemokratisk utopi.

Den avslutande uppsatsen, Malin Nauwercks ”Världslitteratur som koncept?”, redogör för ett internationellt, ursprungligen skotskt förlagsinitiativ, som gick ut på att låta framstående författare från tjugofem länder författa var sin mytisk berättelse för eventuell översättning till de andra ländernas språk. Resultatet blev som man kunde vänta sig att den författare vars bidrag översattes mest (30 publicerade översättningar) var en engelskspråkig bästsäljare, Margaret Atwood från Kanada. Det svenska bidraget (av Klas Östergren) kom upp till tre översättningar, medan däremot bidragen från Slovenien, Slovakien, Tjeckien, Lettland men även Kina inte blev översatta alls. Att utfallet blev som det blev har nog föga med litterär kvalitet att göra utan speglar snarare idealtypiskt den kommersiella västerländska bokmarknadens sätt att fungera. Den främsta framgångsfaktorn är alltså knappast att skriva bra utan att redan i förväg vara känd som kommersiellt framgångsrik engelskspråkig författare.

Vad jag önskar mig är litet mer djupgående och gärna kontroversiella undersökningar som försöker förklara varför vissa svenska författare, som suttit i Svenska Akademien, fått stora utmärkelser och räknas till våra mest betydande, exempelvis Lars Gyllensten och Eyvind Johnson, har en ganska begränsad framgång utomlands. Eller varför en del andra författare, exempelvis Lars Gustafsson och Sven Delblanc, som haft svårare att uppnå en lika hög officiell status i Sverige som Gyllensten eller Johnson, fått en stor och beundrande publik av litteraturkritiker och andra kräsna läsare i länder som Tyskland och Frankrike. Sådana undersökningar behöver kanske i och för sig inte säga så mycket om litterär kvalitet, men de skulle förmodligen ändå utmana och relativisera våra nationella värderingar på litteraturens område. Förargelseväckande utmaningar av det slaget kan säkert vara nyttiga att ta del av i ett litet land som Sverige.

Lars Lönnroth är professor emeritus i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet.

– Publ. i Respons 4/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet