Föregående

nummer

Fredag 18 augusti 2017

5/2015

Tema: Östeuropeiska filmskapare granskar den epok och det arv som kommunismen lämnat efter sig sedan fallet för 25 år sedan.
Konstarterna & medier
Isak Hammar & Ulf Zander (red.)
Svärd, sandaler och skandaler – Antiken på film och i tv
Studentlitteratur | 328 s | Isbn 9789144102535
Recensent: Tommy Gustafsson
Vad filmer om antiken säger om den tid de skapades i

Filmer om antiken har genom åren varit en populär genre och nu har för första gången en grupp svenska forskare tagit sig an den. Frågan om vilken historisk kunskap dessa filmer kan ge är undanskymd, men överlag är det en innovativ antologi som visar upp humaniora från dess bästa sida.

Hur historia förmedlas på film och i tv har i alla avseenden varit ett amerikanskt konnoterat forskningsfält, både rent konkret i det att den största delen av forskningsfältet befinner sig i USA (Journal of American History recenserar exempelvis regelbundet historiska filmer på ett seriöst sätt som fortfarande känns avlägset för motsvarande svenska och europeiska historievetenskapliga tidskrifter), men också därför att de primära studieobjekten – historiska spelfilmer, dokumentärer och tv-serier – är amerikanskproducerade. Detta innebär dock inte att all audiovisuell historieförmedling avser amerikansk historia, snarare tvärtom. Hollywoods globala och nära hundraåriga dominans över film- och tv-medierna har medfört att även audiovisuell historieförmedling och historieskrivning lika ofta har avsett europeisk historia (och, men mer sällan, asiatisk, afrikansk och sydamerikansk dito). Den ännu småskaliga europeiska forskningen inom film och historia-fältet har som respons på detta i påfallande hög utsträckning sysselsatt sig med amerikanska produktioner (med stort genomslag) och nästan inte alls med europeiska produktioner (med ett litet och ofta enbart nationellt genomslag).

Vad som gör film och historia-fältet angeläget är att film och tv-serier, till skillnad från historiska romaner, har ett mångdubbelt större genomslag och därmed potentiell påverkan på sina olika publiker. Samtidigt är det ett vedertaget faktum att särskilt den dramatiska, historiska spelfilmen går emot allt vi har lärt oss sedan grundskolan i fråga om (historisk) sanning och autenticitet. Genom åren har också de hätska utfallen mot historiska faktafel och alternativa historieskrivningar varit oräkneliga. Men precis som med historiska romaner handlar det inte i första hand om att förmedla en historisk sanning utan i stället snarare om att förmedla en poetisk eller konstnärlig sanning, där historien om det förflutna ofta enbart ger ett slags legitimitet till en dramatisk, spänningskapande, komisk eller sentimental historia.

I majoriteten av alla historiska filmer och tv-serier används därför det förflutna i första hand som en historiegenererande kuliss. Exempel på detta är westernfilmen, krigsfilmen och kostymdramat, där den konkreta historien med stort H mestadels figurerar i bakgrunden medelst skyltar med årtal och andra markörer som eventuellt ger filmen en fläkt av legitimitet. Den ständiga upprepningen av till synes oskyldiga historiekulturella stereotyper bidrar likväl till att skapa starka bilder av de historiska perioderna som påverkar det historiska medvetandet och de historiska kunskaperna hos publiken. Cowboyhattar, salooner och dueller i gryningen får symbolisera drömmen om the frontier och den amerikanska friheten, medan folkmordet på Amerikas urinvånare därmed har kunnat rationaliseras som ett äventyr eller som en ”naturlig” historisk utveckling. Ett annat exempel är de många andra världskrigetskildringar där amerikanska soldaters insats står i fokus med följden att USA ensamt förefaller ha vunnit kriget.

En löst sammanhållen historisk genre är den så kallade svärd och sandal-genren; filmer och tv-serier som skildrar eller använder sig av antiken i bred mening. Denna genom åren mycket populära genre har nu i en antologi, Svärd, sandaler och skandaler – Antiken på film och i tv, för första gången tagits an av svenska forskare från ämnena historia, antikens kultur och samhällsliv, arkeologi, filmvetenskap och religionssociologi. Boken innehåller en gedigen inledning samt 14 kortare analyskapitel som tentativt har delats in i fem teman: 1) filmmediets förhållande till andra medier när det gäller förmedlandet av antiken, 2) samspelet mellan förväntningar och igenkänningar, 3) existentiella och ideologiska budskap, 4) reception, 5) antikens plats i andra filmgenrer.

I bokens inledning tar redaktörerna befriande nog avstånd från faktafelsfinnandet som forskningsingång och lovar i stället att fokus kommer att ligga på ”aspekter i filmernas samtid som kan förklara varför antiken både har varit vanligt förekommande som spelplats och varför denna avlägsna historia har tagit sig nya skepnader under olika tider”. Detta bådar för intressant läsning eftersom frågeställningen ger möjlighet att undersöka vad som inträffar när fiktionen ger sig i kast med perioder i historien som är så avlägsna och där källorna är så tentativa att myt och historia tenderar att glida samman till ett.

Inte helt oväntat behandlar bokens skribenter nästan enbart angloamerikanska film- och tv-produktioner som Cleopatra (1963), I, Claudius (Jag, Claudius, 1976), Gladiator (2000) och Rome (2005–2007). Enda undantaget är den ena av bokens redaktörer, Isak Hammar, som skriver om den stora produktionen av italienska peplum-filmer under 1950- och 1960-talet, B-filmer med låg budget där antiken var spelplatsen och där man fräckt surfade på vågen av hollywoodska mastodontfilmer som The Robe (Den purpurröda manteln, 1953), Ben-Hur (1959) och Spartacus (1960). Hammar glider litet in på faktafelfinnarspåret eftersom dessa filmer blandade friskt med de grekiska mytologierna och därmed förvanskade dem, men han konstaterar också att dessa B-filmers främsta syfte var att underhålla, inte undervisa sin publik även om han framhåller att för en ”publik utan klassisk bildning” var detta förmodligen det huvudsakliga mötet med antiken.

Överlag är den historiedidaktiska frågan om vad dessa film- och tv-produktioner kan ge sina olika publiker för historisk kunskap undanskymd och man får intrycket av att filmmediets i allmänhet fria tolkningar av det förflutna i första hand handlar om kulturella och intermediala uttryck. Två kapitel berör dock denna fråga från diametralt olika perspektiv. Historieläraren Maria Gagnesjö gör förtjänstfullt en jämförelse mellan de två filmerna The 300 Spartans (De tappra 300, 1962) och 300 (2006) och konstaterar att samma mytologiska historia om slaget vid Thermopyle 480 f.v.t. gestaltas på olika sätt och får därmed olika innebörder för sina samtida publiker. De tappra 300 är tillkommen under kalla kriget och här får de attackerande persernas benhårda disciplin draget av ofrihet och totalitarism i en analogi till hur man föreställde sig ett sovjetiskt samhälle vid samma tid. När samma disciplin anammas av spartanerna i 300 ses det som ett uttryck för västerländsk rationalitet och styrka samtidigt som de nu oregerliga perserna har tolkats som ”terrorister”. Detta är avspeglingar av samhället där den ”historiska kunskapen” om slaget vid Thermopyle brukas för ideologiska och kommersiella syften.

Det andra kapitlet är författat av religionssociologen Tomas Axelson som refererar en egen undersökning om några gymnasieelevers intryck av Gladiator med fokus på vad de lärt sig. Svaret är att de inte har lärt sig något alls om antiken, utan har använt filmen för att göra emotionella och moraliska reflektioner kring det egna livet. Även om underlaget här är litet är resultatet ändå intressant och författaren, eller kanske bokens redaktörer, borde ha reflekterat över om detta förhållande enbart gäller en avlägsen period som antiken eller för historisk film i allmänhet.

Som ofta är fallet med antologier blir helhetsbilden ibland något splittrad, även så i detta fall, men mestadels på ett positivt sätt, eftersom de många och ofta ganska specialiserade perspektiven berikar varandra likt skärvor i en mosaik. Läsaren får således insyn i hur scenografi och kläder används för att skapa en illusion om antiken i Cleopatra; hur sex och sexualitet har förknippats och stereotypiserats som en del av antiken, både som hednisk excess som utifrån kristen moral; hur svårt det är att överföra antikens humor till i dag med följden att antiken bara blir en fond mot vilken moderna skämt kan exekveras; samt i en typologisk text hur antiken figurerar i moderna science fiction tv-serier som Star Trek (1966–1969, 1987–1994, 1993–1999, 1995–2001, 2001–2005), Stargate (1997–2007) och Doctor Who (1963–1989, 2005–2015).

Den största behållningen med antologin är tre kapitel av mycket kunniga författare, där historia, filmvetenskap, litteraturvetenskap och intermedialitet samsas på ett utmärkt sätt för att utforska de mångbottnande historiska och kommersiella kopplingarna mellan film- och tv-mediet, antiken och samhället där de producerades. Filmvetarna Erik Hedling och Michael Tapper genomför ingående när- och textanalyser av karaktären Marcus Antonius i Rome respektive av mytologin kring Noa och syndafloden i Noah (2014), medan historikern tillika bokens andre redaktör Ulf Zander ger sig i kast med en historieserande utläggning kring King Arthur (2004).

Tankeväckande är också filmvetaren Maaret Koskinens mångdimensionella reflektioner kring filmen Titus (1999) i förhållande till Shakespeares genombrottspjäs Titus Andronicus (1594) och hur dessa i sin tur förhåller sig till en historisk sanning om det antika Rom. Koskinen konstaterar krasst att Shakespeares förhållande till antiken var högst anakronistiskt och att han inte alls försökte hålla sig historiskt korrekt i förhållande till det förflutna. Det handlade alltså redan på 1500-talet mer om att pragmatiskt kunna möta sin publik på ett förståeligt och tilltalande sätt än om att förmedla historisk faktakunskap, vilket ju är överensstämmande med den övervägande delen av de historiska filmer och tv-serier som produceras i dag. Koskinen menar rent av att om Shakespeare hade levt i dag skulle han varit filmregissör, fast det kanske är ännu troligare att han hade arbetat med att skriva tv-spelsmanus eller historiska fantasyromaner.

Naturligtvis finns det en del skönhetsfläckar som hänger samman med antologiarbetet som sådant och består mestadels av upprepningar och överlappningar. Till exempel gör Ida Östenberg en bra genomgång av hur akademin har sett på och forskat kring antiken på film, men den blir litet överflödig eftersom redaktörerna redan tagit upp detta i inledningen. Sedan blir en film som Gladiator och en tv-serie som Rome oerhört dominanta med följden att handlingsreferat och diskussioner kring dessa återkommer i kapitel efter kapitel. Några av kapitlena kunde också ha utvecklats. Exempelvis är historikern Frederick Whitlings ideologiska läsning av Scipione l’africano (1937), den italienska storfilm som skulle legitimera Italiens koloniala ambitioner i Afrika under mellankrigstiden, tunn och spekulativ med enkelt dragna paralleller mellan filmens handling och politiska händelser som den italienska förlusten vid Caporetto 1917. Som läsare blir man mer intresserad av hur en sådan prestigefilm, som det hade regnat pengar och filmpriser över, försvann efter endast en vecka på repertoaren och varför författaren förvisar denna vitala information till fotnoterna. Jag saknar också en diskussion av den amerikanska dominansen och vad denna innebär för forskningsfältet och för historiemedvetenheten hos dem som ser dessa filmer.

Överlag är detta dock en innovativ antologi, även på ett internationellt plan, och den stora behållningen är det intermediala perspektivet som genomsyrar många av texterna. Läsaren får en palimpsestisk läsning av filmerna och tv-serierna, det vill säga en flerskiktad historiesyn där lager efter lager av betydelse och förståelse skalas av och där filmens funktion – historiskt, medialt, estetiskt, teknologiskt – friläggs. Svärd, sandaler och skandaler visar upp humaniora från dess allra bästa sida.

Tommy Gustafsson är docent i filmvetenskap vid Linnéuniversitetet.

 

– Publ. i Respons 5/2015

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet