Föregående

nummer

Torsdag 17 augusti 2017

6/2014

Tema: Kommer folkviljan i Mellanöstern att acceptera liberalism? Omvandlingarna i regionen präglas av religion och geopolitik.
Konstarterna & medier
Ann Steiner & Jon Helgason & Sara Kärrholm
Hype
Hype – Bestsellers and Literary Culture
Nordic Academic Press | 239 s | Isbn 9789187675065
Recensent: Lars Lönnroth
Vad gör en bok till en bästsäljare?

Denna antologi av en grupp lundaforskare med litteratursociologisk inriktning belyser olika faktorer som bidrar till att en bok blir en succé. Man hade dock gärna sett att själva texterna ägnats mer uppmärksamhet för det är väl ändå de som till syvende och sist förklarar framgången.

Bokmarknaden är under brutal omvandling som följd av globalisering, digitalisering och den internationella bestsellerkulturens utbredning i den litterära offentligheten på den nationella och regionala diktningens bekostnad. Det är hög tid att svenska litteraturvetare uppmärksammar den nya situationen och detta sker i denna antologi, som initierats av en grupp lundaforskare med litteratursociologisk inriktning. Att boken ges ut på engelska är också rimligt med tanke på att såväl bestsellerkulturen som forskningen om den domineras av amerikanska och brittiska aktörer.

Frågan är dock om Hype är en passande titel på en bok av detta slag. Detta nya modeord, försvenskat ”hajp”, brukar ju användas om en smart men bedräglig (”hajpad”) marknadsföring som lockar många människor att köpa något som inte alls är så värdefullt som det påstås. Och det skall ingalunda förnekas att hype ofta förekommer vid marknadsföring av bestsellers liksom av andra varor. Men det behöver ju inte betyda att alla bestsellers är dålig litteratur som endast kan säljas med skumma knep. I själva verket visar den här antologin att klassiska mästerverk har gjort succé på bokmarknaden och sålts i stora upplagor. Man kan inte heller påstå att alla bestsellers är populärlitteratur, även om de allra flesta tillhör populärgenrer som deckare eller kärleksromaner. Det gäller med andra ord att komma bort från de fördomar som avancerade kritiker och litteraturvetare ofta har när det gäller böcker som slukas av ”vanliga”, mindre sofistikerade läsare. Samtidigt gäller det förstås också att genomskåda den hype som sprids av kommersiella bokförlag, litterära agenter och marknadsförare.

Trots sin något missvisande titel lyckas denna bok i stort sett med dessa uppgifter. Sensationellt nya forskningsresultat skall man inte vänta sig. Boken har sitt främsta värde som presentation av ett nytt forskningsområde och som introduktion av utländsk, i huvudsak anglosaxisk forskning.

I de tre redaktörernas inledning presenteras ett antal nyttiga distinktioner, till exempel mellan ”fast-sellers”, snabbsålda böcker som på kort tid går ut i stora upplagor (som Dan Browns Da Vinci-koden) och sedan oftast försvinner, och ”steady sellers” (som Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga), böcker som också säljer i stora upplagor men med en relativt jämn fördelning i ett längre tidsperspektiv. Andra viktiga distinktioner görs mellan populärfiktion och bästsäljare samt mellan internationella, nationella och regionala bästsäljare.

Här understryks också betydelsen av bestseller-listor, tv-versioner, filmatiseringar, ljudböcker och e-böcker för att en bok i dag skall uppnå bestseller-status. Jag hade gärna sett att man i denna inledning också mer energiskt tagit upp frågan om internets betydelse, eftersom den frågan säkert kommer att visa sig vara den allra viktigaste när det gäller bokens framtid.

Ann Steiner tar upp den centrala frågan om vad det är som skapar ”mega-säljarna”, sådana som Harry Potter-böckerna, Stieg Larssons Millennium-trilogi eller Fifty Shades of Grey. Hon menar att framgången beror på flera faktorer: genretillhörighet, marknadsföring, möjligheter till filmatisering, läsarnas önskan att ta del av sådant som också andra läser men också av textens inneboende litterära slagkraft, som aldrig i förväg kan förutspås med säkerhet. De för närvarande mest framgångsrika megasäljarna tycks dock vara spänningsfiktion som dels uppträder i romanserier, dels vänder sig till yngre läsare (som exempelvis Twilight-serien eller Harry Potter).

Karl Berglund analyserar den litteräre agentens inträde på den svenska bokmarknaden. Sådana agenter, vilkas uppgift är att bevaka författarnas rättigheter, förhandla med inhemska och utländska bokförlag, filmbolag med mera, fanns tidigare endast i stora länder som USA, där de efterhand blivit mäktiga aktörer med internationellt kontaktnät och är närmast nödvändiga att anlita för alla författare som siktar till ekonomisk framgång. I Sverige har denna yrkeskår först på senare tid etablerat sig, framför allt som följd av ett fåtal svenska deckarförfattares framgångar utomlands. Fortfarande är det bara cirka 4 procent av de svenska författarna som har en litterär agent, men dessa kan i gengäld räkna med inkomster som resten av författarkåren bara kan drömma om. Förlagen, som tidigare brukade använda sina inkomster från storsäljande populärförfattare till att belöna svårsålda, men kritikerrosade kvalitetsförfattare, tvingas nu överge denna fördelningspolitik. Som motdrag har stora förlag som Bonniers och Norstedts bildat egna agenturer som sysslar med översättningsrättigheter, filmrättigheter och dylikt för de egna författarna.

Sara Kärrholm beskriver den internationella uppståndelsen kring Stieg Larssons Millennium-trilogi och det som i England och USA brukar kallas ”Nordic Noir”, filmer och tv-serier som samtidigt ger en mörk bild av livet i det nordiska välfärdssamhället. Kring Larsson själv har nu skapats en hel mytologi och turistindustri som starkt medverkar till att sälja böckerna. Inte minst anmärkningsvärd är det inflytande som detta haft på undervisningen i nordisk litteratur vid utländska universitet. Här får numera Strindberg, Ibsen och vikingarna stå tillbaka för Larsson, Henning Mankell och ”Nordic Noir”.

Malin Alkestrand försöker i anslutning till anglosaxisk forskning förklara framgångarna för Harry Potter-serien och andra så kallade ”Young Adult novels” med att de tematiserar ett av många ungdomar efterlängtat uppror mot vuxenvärlden. Det ligger säkert en hel del i den teorin, även om den knappast kan förklara varför just Harry Potter och – i långt mindre grad – dess svenska motsvarighet, Engelsfors-trilogin, blivit så framgångsrika, medan andra böcker om upprorisk ungdom inte alls blivit det.

Cristine Sarrimo vill på motsvarande vis förklara den fabulösa framgången för Zlatans självbiografi (spökskriven av David Lagercrantz) med att den gestaltar unga invandrares och fotbollsfantasters heta drömmar om att via fotbollen komma sig upp ur slummen och bli såväl rik som berömd. Säkert har hon rätt i detta, även om det knappast räcker som förklaring. Här hade man kunnat önska en något mer djupgående analys av Zlatans oefterhärmliga sätt att språkligt kommunicera med sina många beundrare, skickligt återgivet av David Lagercrantz.

Jerry Määttä skriver om en populärgenre som kan ses som en underavdelning till science fiction: den så kallade apokalyps-romanen, som gestaltar en katastrof av globala mått. Ursprunget finns redan i tidigt 1800-tal, men det är först på 1900-talet som genren växer till sig och når en absolut höjdpunkt under det kalla krigets tid cirka 1950-1990. Määttä kan övertygande visa detta med hjälp av statistik och en egen databas. Det förefaller uppenbart att genrens framgång har att göra med den utbredda skräcken för kärnvapenkrig som präglade denna period, men någon närmare textanalys ger sig Määttä inte in på.

Ellen Turner skildrar, i denna antologis mest underhållande kapitel, den så kallade shejk-romanen, en romantisk populärgenre som tycks ha haft sin bästa tid under Rudolph Valentinos 20-tal, men blomstrat upp flera gånger senare, ofta i mer eller mindre parodisk form. Vad var det egentligen som hänförde de många kvinnliga läsarna av dessa erotiska berättelser om västerländska unga damer som flyr civilisationen ut i öknen och låter sig erövras av hårdföra, men spännande araber i burnus? Inte var det islamism och inte heller feminism. Kanske var det samma märkliga längtan efter underkastelse som också ligger bakom Fifty Shades?

I bokens avslutande uppsats anlägger Jon Helgason ett längre historiskt perspektiv genom att gå tillbaka till Robinson Crusoe (1719), som med viss rätt kan betecknas som den första bestseller-romanen. Bokens upphovsman, Daniel Defoe, kan också med viss rätt betecknas som den förste yrkesförfattaren, som skrev för en marknad. Dessförinnan hade författare i allmänhet varit lärda amatörer, diktare som inte skrev för sitt uppehälle utan i Konstens tjänst, antingen i ämbetet eller understödda av någon högt uppsatt mecenat. Det var sådana diktare som höjdes till skyarna av kritiken, medan en av folket hyllad yrkesman som Defoe i början möttes med förakt, liksom även hans bästsäljare, Robinson Crusoe. Men efterhand blev denna bästsäljare upphöjd till klassiker och pålitlig ”steady seller” som hävdar sig förträffligt som roman, barnbok, film och tv-serie också i 2000-talets bestseller-kultur.

Därmed är ju inte sagt att Millennium-trilogin, Harry Potter eller Fifty Shades of Grey kommer att hävda sig lika bra om 300 år som Robinson Crusoe. Men det är ändå ett intressant perspektiv, och bestseller-studierna i Hype kan säkert stimulera till ny svensk litteraturvetenskap. Dock hoppas jag att denna forskning i fortsättningen inte bara skall leverera statistik, upplagesiffror och ytliga beskrivningar av bästsäljarnas väg genom bokmarknaden utan också analyser av själva texterna. Ty om något över huvud taget kan förklara att en bok faktiskt blir en internationell bästsäljare, så är det nog ändå sådana analyser.

Lars Lönnroth är professor emeritus i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet.

– Publ. i Respons 6/2014

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet