Föregående

nummer

Onsdag 18 oktober 2017

2/2016

Tema: Inget land för gamla – På väg mot en ålderdom av ovisshet och ojämlikhet?
Politik & samhälle
Göran Therborn
Ojämlikhet dödar
Arkiv | 212 s | Isbn 9789179242718
Recensent: Mats Benner
Vad krävs för att något ska göras mot ojämlikheten?

Den internationellt kände svenske sociologen Göran Therborn talar med auktoritet om den ökande ojämlikheten de senaste decennierna. Emellertid är han svävande kring hur man ska ta sig ur detta tillstånd. Men det gäller att koppla samman ojämlikheten med ekonomins överlevnad, först då kommer etablissemanget att agera på allvar.

Ojämlikhet var kanske den viktigaste frågan i efterkrigstidens politik och samhällsforskning. Partier från höger till vänster gick till val med löften om social utjämning och samhällsvetarna nagelfor fördelning av ekonomiska och sociala resurser. Men någon gång runt 1980 hände något. Hela idén om jämlikhet som samhällets kärnvärde och vridpunkt ersattes av föreställningen om ojämlikhet som drivkraft för förändring och förnyelse och samtidigt vreds samhällsvetarnas intresse mot helt andra ämnen.

Men nu är plötsligt ojämlikheten på dagordningen – igen. Ett exempel är Thomas Piketty, som gick från okänd till världskänd när han satte fingret på förmögenhetskoncentrationens snabba tillväxt de senaste decennierna. Erkända ekonomer som Robert Shiller talar öppet om behovet av skatteökningar och omfördelning av rikedomar. Det är sannolikt bara en tidsfråga innan någon av de ekonomer som studerar ojämlikhetens effekter får Nobels ekonomipris – en som ofta nämns är den brittiske forskaren Anthony Atkinson som oförtröttligt har följt och dokumenterat ojämlikhetens framfart de senaste decennierna. Att den försiktigt officiösa tidskriften Foreign Affairs nyligen ägnade ett temanummer åt ojämlikhet är en fingervisning så god som någon annan. För 40 år sedan gisslade den tidens besatthet av rättvisa och ojämlikhet, som ansågs sätta käppar i hjulen för den kapitalistiska dynamiken. Nu skriver samma tidskrift om ojämlikheten som en broms för tillväxten, som skapar politiska låsningar och som hindrar människor från att utvecklas. Förändring ligger i luften.

Nu kommer inte intresset för ojämlikhet och utjämning från ingenstans. Etablissemanget, om man får använda detta slitna begrepp, tycks se ojämlikheten inte bara som en olycklig, men kanske oundviklig konsekvens av marknadsekonomins villkor, utan som något som faktiskt i många avseenden hindrar tillväxten. Det handlar alltså om ett skifte hos ledande krafter snarare än en ideologisk kantring, än så länge i alla fall. Även om en viss radikalisering av det offentliga samtalet kan skönjas är den bilden inte entydig. Radikaliseringen – som den bärs fram av en Justin Trudeau eller en Bernie Sanders – blandas nämligen med högljudd isolationism, med framträdande figurer som Donald Trump och Frauke Petry. Det är nog litet för tidigt att tala om ett tydligt ideologiskt brott; snarare lever vi i dag i en politiskt rörig tid utan klar riktning och tydliga intressen. Finanskrisens långa och sega efterbörd har skapat en politisk polarisering med skarpa skiljelinjer, som inte är särdeles produktiva och där det tycks alltmer omöjligt att forma hållbara politiska koalitioner och lösningar.

Men varför är då ojämlikheten åter en central fråga? En förklaring är att de olika krisrecepten inte fungerat särskilt väl. De attackerar symtomen snarare än orsaken till den ekonomiska trögheten. Quantitative easing – centralbankernas modell med massiva kreditlättnader – har huvudsakligen gynnat dem som har möjlighet att låna och placera, medan bredare grupper inte fått sina villkor nämnvärt förbättrade. Köpkraften är helt enkelt för låg och för smalt koncentrerad. Låginflationsspiralen verkar därför omöjlig att bryta och vi lever i dag med den osannolika kombinationen av låga räntor, låg tillväxt och ökande arbetslöshet. I avsaknad av en hållbar tillväxtmodell i Väst lyfts tillväxtmarknaderna fram som en väg ut ur krisen och Kina fungerade länge som reservhjul för den globala ekonomin. Men spekulationsbubblor och politisk stagnation talar sitt tydliga språk: Kina har problem. Nu fäster många i stället hoppet till Indien, och det kan vara en tanke – men landet har en lång väg att gå mot långsiktig tillväxt: politiska och byråkratiska system behöver reformeras i grunden, affärslivet, utbildningen och infrastrukturen likaså.

Kriser, kriser och åter kriser, men inga lösningar. Kvar står, ja vadå? Finns det något annat sätt att sätta fart på ekonomin efter finanskrisen? Ja, ett faktiskt, och det handlar just om ojämlikheten. Här finns ju också historiska lärdomar att dra. Den ekonomiska utjämning som satte igång efter andra världskriget och som sedan kom att bli själva grundackordet för efterkrigstidens politik blev också en exempellös tillväxtmotor. Minskade ojämlikhet vävdes samman med en mäktig våg av ekonomisk utveckling, ofta under socialdemokratiskt banér, men också med kristdemokratiska eller konservativa företrädare som Adenauer och Macmillan. Jämlikheten blev ett samhällskitt som höll samman inte bara sociala relationer utan också tillväxten.

När denna samhällsmodell bröt samman för 40 år sedan ersattes den av en modell där just ojämlikheten kom att bli den sociala och ekonomiska tillväxtens motor. Det var olika villkor och olika utfall som skulle stimulera ekonomin – och detta framfört inte bara av liberala förespråkare utan lika entusiastiskt omhuldat av socialdemokrater som Schröder och Blair. Resultaten har inte uteblivit men samtidigt har ekonomin hackat, och de sociala relationerna tunnats ut och blivit allt bräckligare. Samhället är svagare och förmår inte bära upp en samlad lång våg av ekonomisk utveckling.

Det tycks inte räcka med att berika en liten grupp av förmögna, utan en bredare mobilisering är nödvändig. Fler måste inkluderas, fler måste få en möjlighet att vara produktiva. Här någonstans står vi i dag – med en vag föreställning om en ny samhällsmodell, där marknadernas spel balanseras mot sociala och ekonomiska rättigheter och där ojämlikheten kan bekämpas inte bara med hänvisning till sociala förhållanden utan också till kapitalismens framtid och fortlevnad. Ojämlikheten skapar inlåsningar och fastlåsningar och hindrar en ny lång väg av social och ekonomisk utveckling. Ungefär så tänker man i samtidens ledande kretsar, på de nationalekonomiska institutionerna, i kretsen kring Foreign Affairs eller för den delen på det världsekonomiska toppmötet i Davos, som tidigare i år slog fast att ojämlikheten var det största hotet mot en nystart för den globala ekonomin.

Men vad är det egentligen vi menar med ojämlikhet och vad kan man göra åt den? Det är litet olika föreställningar som flyger runt i debatten: litet högre skatter, förbättrad offentlig skola eller kanske statliga investeringar nämns, men utan någon större tankereda. Här finns ett behov av en pedagogisk och klargörande genomgång av ojämlikhetens orsaker och effekter. En som ägnat ansenlig möda åt begreppet och fenomenet är Göran Therborn, svensk sociolog med världsrykte och med världen som arbetsfält, senast vid universitetet i Cambridge. I Ojämlikhet dödarThe Killing Fields of Inequality i originalutgåvan – förenar han tre av sina mest framträdande intressen: samhällsteori, historia och socialvetenskaplig empiri. Empiriskt gör han en elegant färd genom den mängd litteratur som finns om ojämlikheten. Tendensen är klar: de senaste decennierna har inte alls blivit en marknadens lyckomaskin, utan snarare har ekonomiska och sociala skillnader ökat. Barnfattigdomen växer, inte bara i tredje världen utan också här hos oss, klassiska och etablerade mål om full sysselsättning har begravts (också hos oss), och en allt mindre och allt rikare grupp lägger under sig de växande rikedomarna. Hälsa och ekonomiska resurser fördelas alltmer olikt. Samtidigt finna andra, och mer hoppfulla, tecken på att ojämlikheten minskar, framför allt inom den mänskliga sfären. Där har historiska mönster av sexism, rasism, diskriminering av funktionshindrade och homofobi mönstrats ut, åtminstone ur den officiella retoriken och politiken, åtminstone i vår del av världen.

En historisk genomgång av ojämlikhetens dynamik pekar på de växlande rörelserna mellan jämlikhet och ojämlikhet med en tydlig tyngdpunkt för ökade skillnader de senaste decennierna. Teoretiskt tecknar Therborn elegant den komplexa relationen mellan mänskliga villkor och strukturella förhållande, där just ojämlikhet blir ett framträdande uttryck för de mekanismer som formar livets möjligheter och begränsningar.

Ojämlikhet är därför ett fenomen som väldigt väl fångar in flera centrala samhälleliga förlopp: det handlar om hur resurser och möjligheter fördelas, hur mänskliga villkor formas av den fördelningen och hur fördelningen i sin tur formar människors möjligheter att utvecklas. Att födas in i rätt social miljö och sammanhang kan bokstavligen vara en fråga om liv eller död; sju år skiljer sig livslängden åt mellan två stadsdelar i Malmö, och ännu större är olikheterna mellan dem som föds i olika delar av London – 17 år som mest!

Therborn talar med auktoritet – och inte så litet pessimism – om förhållanden som kan beläggas vetenskapligt, men han är också något av en agitator. Han är särskilt förargad på de samhällsvetenskapliga kollegerna, som verkar ha tappat intresset för ojämlikheten och söker sig mot andra områden som kanske känns bekvämare och mer aktuella. Men också socialdemokratin, inte minst den svenska, får sig en uppsträckning: man har lämnat fullsysselsättningsklubben, Stockholmsbörsen har blivit ett kapitalistiskt kasino så gott som något annat, och Sverige är inte längre en internationell ledstjärna i kampen mot ojämlikhet.

Samtidigt är boken litet svävande kring vägen ut ur ojämlikhetens sociala och ekonomiska rävsax. Visst kan man tänka sig en progressiv allians av rättighetsförespråkare inom kön, arbetsliv och familj, med global utblick och nationell organisering, som ser värdet både av att skapa starka institutioner för omfördelning och att ge utrymme för individuella rättigheter och identiteter. Här rör sig Therborn i samma spår som exempelvis Guy Standing, som ju lyft fram ”prekariatet” som en ny social kraft med förmågan att samla breda intressen kring frågor om rättvisa och jämlikhet.

Men vägen ut ur det sociala och ekonomiska stillaståendet går sannolikt fortfarande via de stora rörelserna och institutionerna. Om inte de mobiliseras och blir delar av förändringar, finns risken att intresset för ojämlikheten stannar vid en markering som inte riktigt får fäste i vare sig debatt eller politik. Det gäller därför att foga samman ojämlikheten med andra frågor – det var så de lika sociala villkoren kom att bli den ekonomiska drivkraft de blev under efterkrigstiden, när köpkraft och välstånd för folkflertalet blev kapitalismens själva fundament. I dag gäller det på motsvarande sätt att koppla samman ojämlikheten med ekonomins överlevnad – finanskapitalismens kretslopp når helt enkelt inte tillräckligt brett utan tillgången på god hälsa, ekonomiska resurser och existentiell frihet måste garanteras på annat sätt.

Men vem ska åstadkomma detta? Buden är många. Kanske kan, som exempelvis Jürgen Habermas hävdat, EU bli ett bålverk för en rättvisare värld, men unionen har en del annat att tänka på och styrs knappast av några jämlikhetsivrare. Men inte heller nationalstaterna – som en annan framstående samhällsvetare, Wolfgang Streeck (se Respons 2/2014), lyft fram som en möjlig hävstång ut ur krisen – förmår ta sig ur oföretagsamheten. I Tyskland tar flyktingfrågan all energi, medan Frankrike och Italien, trots att de är socialistledda länder båda två, inte rört sig en millimeter framåt efter Greklandskrisen utan helt har accepterat den tyska dominansen inom EU.

Men kanske är det just i det krisande Sydeuropa och i flyktingfrågan som vägen ut ur stagnation och växande ojämlikhet går att finna. Här handlar det om radikala grepp – skuldavskrivning, snabb integration av miljontals flyktingar och nya sätt att fördela välfärd och arbetsmarknadsresurser och annat – och det kan vara här som nästa långa våg av social utjämning och ekonomisk tillväxt skapas. Men då krävs en ny modell för fördelning och omfördelning mellan länder, mellan befolkningsgrupper och mellan generationer som vi bara kan ana i dag. Skarpa analyser av ojämlikheten, som den som Göran Therborn erbjuder i sin viktiga bok, kan i så fall tvinnas samman med inflytelserika ekonomiska och materiella intressen. Om rättvisa och jämlikhet plötsligt framstår som sätt att få ekonomin att röra sig framåt, då kommer även etablissemanget att röra på sig, denna gång på allvar.

Mats Benner är professor i forskningspolitik vid Lunds universitet.

 

– Publ. i Respons 2/2016

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet