Föregående

nummer

Tisdag 26 september 2017

3/2014

Tema: Den nya selfieskheten. Skapar de digitala nätverken en ny narcissism?
Konstarterna & medier
Caroline Haux
Framkallning
Skrift, konsumtion och sexualitet i Karin Boyes ­Astarte och Henry Parlands Sönder
Makadam | 359 s | Isbn 9789170611384
Recensent: Amelie Björck
Vad samhällets stilmarknad gör med subjektiviteten

Med sin närläsning av Boyes och Parlands romaner från 1930-talets början granskar ­Caroline Haux hur författarna iscensätter sin samtidighet. Centralt i båda verken är att pengar och kroppar, drömmar och begär, blir brickor i en bytesekonomi. Hela tiden gäller det för alla att klättra uppåt i en hierarki.

Idéhistorikern Sven-Eric Liedman gav ut en hel liten skrift om begreppet samtidskänslan i mitten av 1960-talet, en skrift om den "odisputabla" känsla de flesta av oss går omkring med av att leva i en särskild tid och av att veta vad som hör denna tid till. Samtidskänslans visshet menade han genomsyrar all framgångsrik politik och journalistik, liksom den utgör en drivkraft inom konst och litteratur.

I 1960-talets Sverige var det på litteraturens område nyenkelheten respektive konkretismen, och lite senare också den så kallade "bekännelselitteraturen", som med sina olika estetiker vassast gjorde sig till del av samtiden. Dessa estetiker var inte bara med i konstruktionen av samtidens demokratisk-intellektuella självbild genom att bearbeta fenomen som reklam och förstockade maktdiskurser. De interagerade också med själva medieutvecklingen, genom att på en gång kritisera de växande massmediernas förflackningstendenser och anamma deras tekniker för reproduktion och avförtrollning av det skapande subjektet.

Bland dagens litterära fenomen kan man fundera över hur exempelvis genren "tjocka mansdagböcker" (Lars Noréns, Karl Ove Knausgårds, Johan Jönssons med flera) på motsvarande sätt osar av samtidskänsla. Jag tänker på dem som ett slags självironiska allegorier både när det gäller form och innehåll, dels över manssamhällets motvilliga uppluckring, dels mer specifikt över Litteraturens/Bokens osäkra position som utvaldhetens borg.

Dylika spaningar görs hela tiden i kritik, krönikor och i litteraturen och konsten själv. Det är så samtidskänsla byggs. Men visst är det ett grepp som med fördel också kan användas mer ingående och noggrant, och retrospektivt, exempelvis för att bättre förstå en passerad epok och därmed historisera sitt eget nu.

Tänk 1930-tal. Vilken var samtidskänslan då? Och hur fungerade den litteratur som mest aktivt "låg i tiden"? Med sin avhandling i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet, Framkallning, tar sig Caroline Haux an just dessa frågor, via en sällsynt noggrann närläsning av två romaner: Karin Boyes Astarte respektive Henry Parlands Sönder.

Båda dessa romaner kom till 1931 som bidrag till en romanpristävling från de största nordiska förlagen Bonniers samt Gyldendals norska och danska grenar. Detta sammanhang gör Haux med rätta en poäng av. Tävlingen som fenomen tycks liksom ha sipprat in i romanprojekten: båda böckerna intresserar sig, som snart ska framgå, för den konsumtionsmekanik som förvandlar bruksvärde till bytesvärde, det vill säga en process parallell med boktävlingens, som förvandlar litteratur till priskonkurrerande objekt. Romanerna kan alltså via tävlingsvillkoret ha funnit sin gemensamma orientering.

Astarte blev Karin Boyes romandebut och hon kom tvåa i tävlingen, trots att hennes bok sedan förminskades i ett par ofta åberopade recensioner som tyckte att hon skrev "damlitteratur". Parland skickade aldrig in sitt manus. Hans bok var inte färdig då han 22 år gammal dog i scharlakansfeber; hans enda publicerade verk var diktsamlingen Idealrealisation från 1929.

Det är emellertid inte om romanerna Astarte och Sönder som del i två ganska olikartade och ganska korta författarskap Haux skriver. För henne är författarna inte bara bokstavligen utan också bildligen döda. Inte heller är hon nämnvärt intresserad av att få rätsida på böckernas intriger, vilket väl mest är klokt. I båda fallen handlar det om modernistiska kompositioner och prismatiska scener snarare än helgjuten epik. Personerna i romanerna har något exempel-likt över sig, noterar Haux. De är tidens tecken.

Hos Boye visar scenerna upp en cirkulation av unga människor i Stockholms inneliv. Denna fragmentariska ytbild från modebyrån (där den gudomligt sköna modedockan Astarte uppfinns), damekiperingen och nattlivet perforeras sedan av ett par helt andra slags texter. I dessa härleds de njutningsfullt konsumerade lyxprodukternas ylle och silke tillbaka till luggslitna människors och djurs hårda arbete på skotska höglandet eller i Kina. Skönhetsmyterna skjuts i sank med faktabaserat patos.

Parlands text skulle enklast kunna sammanfattas som ett svartsjukedrama i dåtid. Den modernt likgiltige "författaren" som ibland kallas "jag", ibland "Henry", ibland "han", har förlorat flickvännen Ami som hastigt gått bort. Romanen beskriver hur han försöker framkalla henne – som han enligt egen utsago oftare hade tråkigt än roligt med – ur minnet och än mer konkret i mörkrummet som fotografi. Själva akten att minnas utan att försköna, att skriva fram eller fotografiskt framkalla bilden av en annan, blir mer betydelsefull än relationsdramat i sig. Och det är i denna akt, att förvandla tanke (minne, dröm, känsla) till ting, som kopplingen till den konsumistiska samtiden blir intressant.

Vad Haux med stor iver intresserar sig för är alltså hur romanerna iscensätter "det akut samtida". Inledningsvis räknar hon upp en rad "figurationer" som hon betraktar som väsentliga i sammanhanget: tiden (aktualitet, flyktighet, hållning till nuet); ytan (konstruktionen av drömmar, reifieringsprocesser, misstron mot det "autentiska"); konsumismen (med dess starka koppling mellan begär och penning) och till sist staden. Alla dessa aspekter, utom den sista, gör hon väl reda för i sin läsning. Kanske har stadens bortfall som studieobjekt att göra med Haux uppenbara motvilja mot att röra sig utanför romanernas pärmar? Kanske leder staden – städerna – genast iväg för långt?

Själv får jag hela tiden impulser att koppla in yttre faktorer och exempelvis fråga huruvida "samtiden" i Henry Parlands Sovjetskuggade Helsingfors under mellankrigstiden var densamma som i Boyes Stockholm. Eller hur Astarte månne togs emot av Boyes socialistiska vänner i Clartéförbundet. Sådana frågor, som kräver studier i helt andra källmaterial, ryms inte i denna undersökning.

Om romanernas funktion i en verklig samtid, bestående av en rundmålad tillkomstmiljö, en politisk situation, en bransch, en litterär värld av föregångare, efterföljare och fränder, en bokmarknad med verkliga läsare etcetera, får vi alltså inte veta mycket. Desto gedignare är klarläggandet av romanernas inre liv, som ju också både iscensätter och metakommenterar diverse förhandlingar av högst verklighets- och samtidsrelaterad art.

Centralt i båda romanerna är att det pågår ett spel i vilket pengar och kroppar, drömmar och begär blir brickor i en gemensam bytesekonomi. I detta spel blir kvinnan kvinna genom att tömmas på allt annat innehåll för att i stället bli varukonsument, och mannen blir man genom att, efter homosociala överläggningar, konsumera rätt kvinna. Hela tiden gäller det för alla att klättra uppåt i en hierarki. Denna mekanik visar Haux fram i scen efter scen, med stor fingertoppskänsla och med stöd i en ganska fri kombination av feministiska och marxistiskt influerade tänkare: Eve Kosofsky Sedgewick, Rita Felski, Walter Benjamin, Guy Debord, Frederic Jameson.

Ännu intressantare blir det när hon lägger "författarens" verksamhet till denna mekanik. I båda romanerna figurerar en manlig "författare" som i handlingen visar sig behöva (gång på gång) både upphöja och döda sin kvinnliga musa för att kunna skapa. "Det är den begärsfyllda manliga blicken på kvinnan som vara – alltså den prostituerade – som skapar konst och litteratur", fastslår Haux, med gott stöd i Peter Cornells bok Mannen på gatan – Prostitution och modernism (2009).

Astartes och Sönders författarfigurer placerar hon med gott fog i raden efter Baudelaire, Hugo, Degas, Picasso och Giacometti. Mannens behov av att höja och sänka kvinnan, fylla henne och tömma henne, blir nästan övertydligt i båda romanerna. Och visst liknar det exempelvis Giacomettis försök att med sina pinnsmala kvinno­gestalter lägga avstånd mellan sig själv och den "kvinna" han ständigt sägs ha knäböjt inför i bordellernas dunkel.

Mitt tal om romanernas "mekanik", "funktion", "process" – med ordval färgat av avhandlingen – har kanske redan avslöjat att Haux utöver förankringen i litteraturvetenskaplig närläsning och i genusvetenskap också har en hemort inom medieteori. Sin grundsyn på skriftspråket och skriften som en teknologi, nära kopplad till (och hotad av) andra produktiva teknologier såsom fotografiets, filmens, skyltfönstrets, hämtar hon från den (vid Stockholms universitet) populära teoretikern Fredrich Kittler.

Boyes roman är litet för besvärlig och splittrad för att helt låta sig förklaras som "apparat"; armar sticker ut (eller snarare in i politiken, psykologin och arbetarmyllan) och tvingar avhandligens analys att bli spretig på ett bra sätt. Något får stå på spel, samtidigt som den ingenjörsmässiga nerkylningen efter decennier av näsvinge­självande Boye­analyser känns enbart hälsosam.

För Parlandromanens vidkommande är det teknologiska perspektivet i gengäld, och på gott och ont, som hand i handske. Det strukturerande motivet i denna roman är som sagt framkallandet av ett fotografi av en avliden kvinna, vilket skapar en intressant dubblering av varje litterär texts kontinuerliga arbete med att framkalla och glömma/döda sina figurer. Haux utvinner mer än vad någon kunde drömma om ur dessa kopplingar mellan skrift och fotografisk framkallning, och bildfilosoferna Roland Barthes och Jonathan Crary får bidra med hisnande tankar om det fotografiska seendets ontologi, innan analysen fixeras.

Detta blir onekligen både snyggt och intressant. Samtidigt kan jag känna att avhandlingens svala läsning i fallet Sönder, till skillnad från när den appliceras på Boye, i hög grad dubblerar vad romanen redan i sig gör. Romanen framstår därmed som ett slutet system, som skapar sig och söndrar sig och skapar sig igen och som även Haux blir fast i. Kanske hade det varit minst lika intressant att följa andra, mer oväntade spår hos Parland? Framkallningsmotivet är inte det enda genom vilket han talar om skapandets former. Han har också en lång utläggning om skrivandet och hågkomsten som ett metande av djupvattenfisk ur det omedvetna. Kanske hade Parland behövt en psykologisk och emotionsteoretisk tolkning, där Boye mådde väl av den kylande mekanistiska läsningen?

I stort är det i alla fall en ytterst välgjord och intelligent avhandling Caroline Haux presenterar. Hennes analyser visar effektivt hur de två romanerna svarar på sin tids frågor om vad konsumtionssamhällets stilmarknad gör med subjektiviteten. Det är i delar ett otäckt samstämmigt porträtt av 30-talsmänniskans tillvaro som får kontur. Samtidigt ger romanerna olika stort utrymme för tanken på förändring. Medan Boye med exkursionerna till Kina och Skottland erbjuder läsaren att för ett (brechtianskt) ögonblick kliva ut ur apparaten och se litet klarare, förblir Parland-läsaren instängd i ett repetetivt berättande som liknar "ett pärlband av (förlorade) ögonblick". Båda dessa tillstånd – hoppet och förlamningen – känns smärtsamt bekanta. Vissa samtidskänslor sträcker sig nog över sekler.

Amelie Björck är fil. dr i litteraturvetenskap vid Lunds universitet.

 

– Publ. i Respons 3/2014

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet