Föregående

nummer

Måndag 23 oktober 2017

3/2013

Tema: Resultaten inom skolan har sjunkit och det har också försäljningen av läromedel. Finns det kanske ett samband?
Historia
Janken Myrdal
Boskapsskötseln under medeltide
En källpluralistisk studie
Nordiska Museets Förlag | 310 s | Isbn 9789171085559
Recensent: Iréne A. Flygare
Vägen till historisk insikt går genom magen

Janken Myrdals forskar­gärning kretsar kring hur vår födoproduktion organiseras. Han hävdar att vi måste använda fler källor än historiker vanligtvis gör för att komma åt hur folk levde förr. Den stränga källkritiken leder ibland till att källornas svagheter blir mer intressanta än deras möjligheter.

Fågelvägen 100 mil sydöst om Stureplans krogliv finns en parallell värld i norra Rumäniens bergsbyar. Där vallar herdarna sina hjordar av får och kor. Ostarna hänger på tork i sina drypande linnedukar. Det är fort­farande gott om varg och björn som ofredar boskapen. I somras berättade man från en av fäbodarna om en närgången björn på nattliga räder. Mannen på fäboden smög sig ut med sin långa stav och drämde björnen i huvudet. Varje gång den kom tillbaka behövde han sedan bara hytta med staven. Tyvärr hade Janken Myrdals bok, Boskapsskötseln under medeltiden. En källpluralistisk studie, ännu inte kommit av trycket, och därför insåg jag inte att den förevisade herdestaven var ett nyckelföremål i vars förändrade utformning feodalismens sammanbrott, familje­jordbrukens framväxt och litet till gick att utläsa.

Myrdal, professor i agrarhistoria vid Sveriges lantbruksuniversitet, har förmågan att inte bara inse, utan också dra vetenskaplig nytta av det faktum att djävulen sitter i detaljerna. Han ställer föremål, bilder och skriftligt material mot varandra på ett kreativt sätt som förmedlar helt nya insikter, samtidigt som det ger perspektiv på dagens förhållanden. Janken Myrdals forskargärning utgår från det faktum att vi människor öppnar munnen flera gånger om dagen för att stoppa i oss mat. Det sker över hela världen, under alla tider. Hur denna födoproduktion organiseras, från minsta järnspik till vilka utmaningar är som väntar livsmedelsproduktionen i framtiden har alltid varit hans forskar­fokus. För mänskligheten är den frågan avgörande alla dagar in till tidens ände och därför är det Myrdal skriver alltid angeläget och alltid litet oroande.

Myrdal har under åren fört sina läsare ut i den medeltida vardagen och kulturhistorien i allt från sin avhandling Medeltidens åkerbruk där åkerns brukas, till hela agrara system i band två av verket Jordbrukets historia samt i en rad specialstudier om medel­tida mirakelberättelser och Heliga Birgittas uppenbarelser. Den aktuella boken har ett förflutet som halvt avhandlingsmanus. Nu ligger ett helt forskarliv mellan de båda publikationerna vilket gör att tankegångarna och metoddiskussionen mognat.

I Boskapsskötseln under medeltiden står metodfrågorna i centrum och författaren driver tesen att med den gängse (weibullianska) källkritiska metoden kommer man inte åt det vardagliga skiktet, kulturhistorien – hur folket levde. En och annan historiker har säkert fått något ansträngt i blicken vid läsningen av vissa passager i boken. Myrdal går hårt åt den traditionella källkritiken, som han menar på ett paradigmatiskt sätt har avfört den kulturhistoriska infallsvinkeln inom ämnet. Även om historikerna under senare år ägnat sig åt ”historia underifrån” motverkas detta av den stränga källkritiken, som i värsta fall leder till att källornas svagheter blir mer intressanta än deras möjligheter.

Han för fram begreppet källpluralism som en metod att komma vidare inom det kulturhistoriska fältet. Den lämpar sig framför allt när ämnet är svårt att utforska, och där beläggen är få och spridda (vilket i princip gäller all kulturhistoria). Källpluralismen innebär att helt separata källor läggs samman och utifrån forskarens frågeställning noggrant värderas och presenteras detaljrikt, om så krävs i katalogform. I frågan om boskapsskötseln blandar Myrdal lagar med medeltida ordspråk, bok- och muralmålningar med arkeologiska utgrävningsresultat som interfolieras med medeltida jordbruksläror. Han gör här grundliga utredningar om varje källkategori, i sig så spännande att de är en stor del av bokens behållning.

Källpluralismen förutsätter att materialet väljs på goda grunder och överblick. Materialmängden är metodens utmaning, den förutsätter en väldig kunskap hos forskaren. Och medan Myrdal ledigt behärskar den vetenskapliga diskussionen inom konsthistoria, arkeologi och rättshistoria inställer sig frågan om källpluralismen som metod ändå inte kräver en av både år och kunskap erfaren och hängiven forskare? Det är knappast en metod för akademiska gröngölingar.

Ett krav i källkritiken är att källorna man använder ska vara tillkomna i den tid och i det sammanhang de utger sig för att skildra. Myrdal menar att visst ska beläggen vara samtida, men tolkningen kan ta stöd i senare källor. Under vad han kallar den etnologiska tiden (framför allt 1800-tal) kan svaren finnas på frågor som det medeltida materialet reser. Ta exempelvis smörkärnan som sett likadan ut under många århundraden och där samma teknik fortfarande tillämpas i modern mejerinäring. Närhetskriteriet i tid blir då irrelevant. Genom att stöta staven upp och ner i grädden så blir resultatet detsamma (smör) oberoende av om det sker 1280 ­eller 1895.

Den kyrkliga konsten har Myrdal använt som källa ända sedan han inledde forskarbanan på 1970-talet. Diskussionen om konstens förlagor har varit intensiv och vissa menar att det inte finns någon information att hämta om regionala förhållanden eftersom bilderna kopierar en kontinental kultur. Här har Myrdal, i likhet med flera yngre konsthistoriker, visat att så inte är fallet. Den medeltida kyrkliga konsten är gärna regionalt anpassad, bilderna av redskap och klädedräkt varierar mellan olika kulturhistoriska regioner. Källkritikens krav på att man måste fastställa huruvida källor är beroende och lutar sig mot varandra är i sammanhanget ointressant, menar Myrdal. De kommer att luta sig mot varandra inom det kulturhistoriska fältet och man måste i stället resonera om ­influenser och regional kultur.

Nästan alla är bekanta med bibelcitatet: ”… och i samma nejd voro då några herdar ute på marken och höllo vakt om natten över sin hjord” (Luk 2:8). Detta motiv är avgörande i kristendomen och det återges flitigt även i den svenska kyrkokonsten. Denna herdarnas bebådelse är lika central i Janken Myrdals bok. För när våra svenska ”kyrkoherdar” avbildas under julnattsundret så agerar de som om det vore dag. Hos oss, till skillnad från bibelns länder, motades nämligen djuren hem på kvällen till sina fähus. Tillsammans med en rad sådana exempel kan Myrdal visa att den kyrkliga medeltidskonsten måste kunna kännas igen av den menighet den riktades till.

Källpluralismen som metod innehåller en cirklande eller återkommande spiralrörelse där forskaren hela tiden återvänder med nya källor som förtydligar eller kullkastar den tidigare tolkningen. Den liknar därvid den hermeneutiska tolkningsmetoden och kanske kunde författaren kommenterat likheter och skillnader.

Efter den omfattande utredningen om källpluralismens vedermödor, samlar Janken Myrdal beläggen i några kapitel om sommarens bete, vinterns skötsel, om herdar och vallning. Det är en rik bok och inte alldeles enkel att rättvist förmedla. Men om vi återvänder till herdarna så tänker vi oss män i den sysslan, men vallningen i Sverige utfördes under historisk tid av kvinnor och barn, till skillnad från på kontinenten. Med hjälp av den källpluralistiska metoden visar Myrdal hur det kan ha gått till.

Vid träldomens avskaffande uppkom yrkesherden som var anställd på de medel­tida storgodsen (han utmärks av sina redskap, herdeklädsel, hund, musikinstrument). Yrkesherdens ställning stärktes i västra Europa under senmedeltiden. Men det finns också belägg för kvinnliga herdar och att barn vallade. Det fanns uppenbarligen en yrkesherde i Norden på 1300-talet, men detta förändras under senmedeltiden. De nordiska herdarna blir avprofessionaliserade (förutom i Danmark). I Sverige märks det genom att viktiga yrkesattribut som herdekåpan och säckpipan försvinner. Denna utveckling finns också i lagarna som från mitten av 1400-talet talar om att vallning skall gå på tur mellan gårdarna i byn. Väl framme i 1500-talet visar domböcker och räkenskaper att man hade vallpojkar i mellersta Sverige, men inga vuxna män. I Dalarna och Nordsverige vallade enbart kvinnor och flickor.

Myrdal förklarar utvecklingen med agrarkriserna och digerdödens effekter från mitten av 1300-talet som ledde till minskad befolkning och ödeläggelse av trakter. Godssystemet försvagades och byjordbruket blev viktigare. Men medan yrkesherden i det övriga Europa blev ett sätt att spara arbetskraft hade de små svenska (norska) byarna för liten boskapsstock för att kunna gå samman och anställa en gemensam herde. Man kunde inte avvara den manliga arbetskraften. En förutsättning, menar författaren, för att kvinnor och barn då i stället fick ta sig an vallningen, var att de större rovdjuren jagades bort. Därmed försvann också behovet av de stora ilskna fårhundarna, som Myrdal tänker sig svåra för kvinnor att hantera.

I detta resonemang kunde en tydligare koppling göras till författarens utredning om smör och ost. Smöret, till skillnad från osten, var en skatteprodukt och allt viktigare under medeltiden. Det gjordes framför allt av komjölk. Smörframställning och koskötsel är också tydligt kopplade till kvinnor. Att dessa fick mer tid till mjölkhushållningen menar Myrdal hör samman med vattenkvarnens införande, eftersom den dryga handmalningen försvann. Osten tycks framför allt vara tillverkad på fårmjölk och yrkesherden förefaller normalt ha varit en fåraherde. I Sverige tappade vi gradvis fårmjölken som produkt och vår mjölkhushållning har i allt väsentligt kommit att vila på korna.

Herdeväsendet och vallningen är centralt i Boskapsskötseln under medeltiden och med den inkluderande källpluralistiska metoden visar Myrdal på många sidor av den medeltida vardagen och hur den förändrades. Men kanske har metoden svårare att förklara vissa slags förändringar. Skiften i genusordningarna är ett exempel. Förklaringar som att män inte skulle hinna valla på grund av ökat åkerbruk, liksom att vargjakten gjorde det lättare för kvinnor känns väl enkla. Kulturella (föreställningar om rent och orent) och sociala värderingar kan i lika hög grad ha styrt även vallningen. Fåraherden ligger än i dag inte direkt i topp socialt sett. Här kan man bara hoppas på Myrdals kommande bok och ett fördjupande varv med källpluralismen.

Efter avslutad läsning infinner sig känslan att Janken Myrdal, genom det källpluralistiska anslaget har ett underliggande budskap: människa, sitt inte en insiktslös grillkväll till och gnissla med haloumin, utan ta del av den tålmodiga boskapen i Husby-Sjutolft, Gerum och Dädesjö kyrkor, och inse att de under tusentals år har livnärt ditt släkte. Far till trakter där kunskapen om de avgörande grunderna i boskapsskötseln ännu lever och ät i fortsättningen din fårost med andakt!

Iréne A. Flygare är forskningschef vid Stiftelsen Upplandsmuseet och docent i agrarhistoria vid Sveriges lantbruksuniversitet.

– Publ. i Respons 3/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet