Historia

Väldokumenterad och gripande skildring av hungersnöden i Ukraina

Röd hungersnöd – Stalins krig mot Ukraina
Anne Applebaum (övers. Manne Svensson)

Bonniers
554 sidor
ISBN 9789100176860

| Respons 1/2020 | 16 min läsning

Anne Applebaum låter en bredare läsekrets ta del av den senaste forskningen om Ukrainas öde under kollektiviseringen och svältkatastrofen 1932–1933. Framställningen är gediget dokumenterad och Applebaum vet att fånga läsarens intresse genom att skildra enskilda människoöden. En invändning är att hon endast lyfter fram de politiska faktorerna bakom svälten, men den dåliga skörden 1932 kan bäst förklaras som en samverkan mellan meteorologiska, agrartekniska och politiska faktorer. Det är en omstridd fråga om Holodomor var ett folkmord i juridisk mening och Applebaum går att missförstå på denna punkt.

Österrikaren Alexander Wienerberger dokumenterade svälten i Ukraina 1933 med en Leica. Utmärglade barn 1933. Foto: Alexander Wienerberger / Radio Free Europe

Få skeenden i den sovjetiska eran har tilldragit sig så mycket uppmärksamhet från historikers sida som ”den stora brytningen” 1930, det forcerade tempot i landets industrialisering och den våldsamma omdaningen av landsbygden. 1920-talets blandekonomiska system med inslag av marknadsekonomi kring en dominerande statlig sektor avskaffades. På landsbygden slogs enskilda bönders ägor samman till kollektivjordbruk, boskap och redskap överfördes till dessa som allmän egendom. Samtidigt exproprierades de mest driftiga, ofta rikaste bönderna och förvisades med sina familjer till avlägsna trakter i Ural och Sibirien eller till mindre bördiga jordar i närområdet. Tusentals bönder som kategoriserats som kontrarevolutionärer för att ha protesterat mot kollektiviseringen eller sovjetmakten i allmänhet avrättades. Jordbruksexperter och planorganens ekonomer som pläderat för en successiv övergång till kollektiva storjordbruk utrensades. Några schavotterade i skådeprocesser, egentligen som syndabockar för vad som gått fel under kollektiviseringen. 

Betydligt mindre har däremot skrivits om den svältkatastrof som 1932–33 följde i kollektiviseringens spår. Några pionjärarbeten och milstolpar bör nämnas. Historikern Robert Conquest kunde 1986 i Harvest of Sorrow – Soviet Collectivization and the Terror-Famine med stöd i det knapphändiga källmaterial som då stod till buds ge en första tolkning av hur Stalin terroriserat den sovjetiska bondebefolkningen. De brittiska forskarna Robert Davies och Stephen Wheatcroft presenterade 2004 i The Years of Hunger – Soviet Agriculture, 1931–1933 den hittills mest detaljerade ekonomisk-historiska analysen av den katastrofala svältens orsaker och omfattning. Den förstnämnda har onekligen historiografiskt intresse, medan den sistnämnda riktar sig till experter inom Rysslandsforskningen.

Tusentals bönder som kategoriserats som kontrarevolutionärer för att ha protesterat mot kollektiviseringen eller sovjetmakten i allmänhet avrättades.

Det är därför högst välkommet att läsa en bok som utan att i pejorativ mening popularisera låter en bredare läsekrets ta del av den senaste forskningen om Ukrainas tragiska öde under kollektiviseringen och svältkatastrofen. Anne Applebaum ger i Röd Hungersnöd – Stalins krig mot Ukraina en gediget dokumenterad framställning om denna dramatiska brytningstid. Verket baseras på en omfattande litteratur och de primärkällor från ukrainska och ryska arkiv som blivit tillgängliga sedan början av 1990-talet. Det är endast doktorander och ett fåtal forskare förunnat att kunna bedriva årslånga studier i arkiven. Det är därför tacknämligt att den sovjetiska traditionen att ge ut så kallade dokumentvolymer med arkivmaterial har fortsatt i båda länderna. 

Svenska historiker plägar misstänksamt påstå att dylika samlingar per definition blir tendentiösa och endast avspeglar en rådande uppfattning eller enskilda personers bedömningar. Blott utgåvor av kompletta arkivbestånd skulle fylla vetenskapliga kriterier. Detta gäller ingalunda de många dokumentsamlingar som återfinns i Applebaums omfattande bibliografi. Jag kan själv intyga hur man på 2000-talet i Moskva gick tillväga för att göra viktiga delar av sovjetarkiven om landsbygdens kollektivisering tillgänglig för intresserade som inte har möjlighet att själva bedriva arkivforskning. 

Som assistent till Rysslands ledande agrarhistoriker Viktor Danilov (1925–2004) arbetade jag tillsammans med franska och ryska forskare för att välja ut arkivmaterial som skulle ge en fullödig bild av hur hemliga polisens aktörer på den sovjetiska landsbygden rapporterade till kommunistpartiets ledning. Det gällde att ur otaliga inbundna mappar sålla ut de mest representativa akterna, plus att ge en bra bild av var liknande handlingar fanns i arkiven. Danilov redigerade ett tiotal dokumentsamlingar om ryska inbördeskriget, bonderevolter 1920–21 samt kollektiviseringen av landsbygden och fördrivningen inom landet av hundratusentals bönder till fjärran områden. Detta sagt som mot bakgrund av att viss kritik har riktats mot Applebaums notapparat, vilken innehåller både hänvisningar till arkiv och till tryckta dokumentvolymer, där enskilda handlingar alltså återfinns. Enligt min uppfattning är det tack vare just utgivningen i tryck av arkivmaterial som solid sovjetforskning i dag kan bedrivas var man än råkar befinna sig.

Svältande barn som ingen bryr sig om. Foto: Alexander Wienerberger / Radio Free Europe

Liksom i sin bok från 2003 om Gulag skriver Applebaum i Röd hungersnöd en historik som fångar läsarens intresse genom de otaliga enskilda människoöden som framträder, från kommunistpartiets ledare på olika nivåer till svältens offer på den ukrainska landsbygden. Bokens fyra första kapitel bildar den historiska bakgrunden till det ukrainska dramat på 1930-talet. Kapitlen 5–7 skildrar kollektiviseringen av jordbruket och dess misslyckande fram till 1932. 

Trots omfattande bonderevolter och protestyttringar under 1930 visade sig skörden detta år vara oväntat god (cirka 75 miljoner ton). Ledningen tycktes få rätt i sin bedömning av hur mycket spannmål som kunde exporteras samtidigt som försörjningen av stadsbefolkningen och Röda Armén förblev tryggad. Men 1931 blev skördarna runtom i Ryssland och Ukraina betydligt mindre (cirka 57–65 m.t.). Orsakerna var flera, en kombination av dåliga väderförhållanden och misskötsel på de hastigt bildade kolchoserna samt bristen på dragdjur. I en måhända svårförklarlig protest hade många bönder 1930 valt att hellre slakta sina hästar än låta dem bli en del av nya, okända kollektiva jordbruk. Produktionen och importen av traktorer skulle först från 1933 och framåt kompensera för detta bortfall.

I början av 1932 stod det klart att 1931 års skörd varit betydligt mindre än prognoserna. Rapporter strömmade redan från början av 1932 in om svält i många regioner i Ukraina, liksom i Volgaområdet och norra Kaukasus. Skattningar måste revideras för hur stor skörden väntades bli under 1932. Skördemisslyckandet 1932 (cirka 55–60 miljoner ton) medförde att spannmålsinlämningarna från kolchoser reducerades kraftigt. Detta är grundorsaken till massvälten, vartill kan fogas att sovjetmakten inte tillräckligt byggt ut förråd av brödsäd och utsäde, varken för att trygga armén i händelse av krig eller kunna mätta befolkningen i övrigt vid missväxt.

Att begära internationell hjälp från utlandet, som Lenin gjort under svälten 1921, föreföll ogörligt då det kunde tas som ett svaghetstecken bland landets potentiella fiender.

Bland många felbedömningar i Sovjets första femårsplan var exportsatsningarna på råvaror, främst timmer och spannmål, de mest ödesdigra. Världsmarknadspriserna på råvaror sjönk under den stora depressionen mer än motsvarande för import av maskiner och material till industrierna. Det drastiskt försämrade försörjningsläget 1931–32 gjorde att exporten av spannmål sänktes från 5,8 respektive 4,8 miljoner ton 1930–31 till endast 1,7 och 2,3 m.t. de följande två åren. Applebaum redovisar hur exporten vid Odessa under svältåren 1932 och 1933 framkallade lokala protester. Men Sovjet hade långtidskontrakt för export av timmer, trävaror och spannmål till Europa. Det kunde ha blivit dyrare att bryta kontrakten än att fortsätta i mindre skala. Framför allt riskerade man att få lägre kreditvärdighet för nya lån och inköp i Väst. Sovjetregeringen, dess press och diplomater förnekade påståenden om massvält i Ukraina. Att begära internationell hjälp från utlandet, som Lenin gjort under svälten 1921, föreföll ogörligt då det kunde tas som ett svaghetstecken bland landets potentiella fiender. Året innan hade Japan erövrat Manchuriet och dess olika krigsplaner mot sovjetiska Fjärran Östern betraktades som realiteter. Efter Hitlers maktövertagande 1933 sågs det som än viktigare att upprätthålla föreställningen om ett allt starkare, snabbt industrialiserande sovjetvälde.

Bokens tyngsta bidrag är de följande skildringarna av hungersnöden 1932–33, det som på ukrainska benämns Holodomor. Applebaums fem kapitel, under rubrikerna ”Svältbeslut” och ”Svält” är en gripande skildring av hur denna hungersnöd uppkom, vilka beslut som regeringen och lokala makthavare fattade, vad som förvärrade eller tvärtom lindrade nöden. Boken redovisar vad man vid olika tillfällen trodde sig veta om skördeutfallet och försörjningsläget i olika delar av Ukraina. 

Under 1932 sänktes kraven på hur mycket spannmål som skulle levereras från Ukraina jämfört med 1931 till ungefär hälften. Samtidigt skärpte myndigheterna under hösten 1932 kraven på att kolchoserna måste fullfölja dessa lägre fordringar. I slutänden indrevs de enskilda kolchosernas och böndernas spannmål med brutala sökningar i lador, uthus och boningar för att hitta säd som förmodat hade gömts undan. Ett omfattande nät av rapportörer fanns till hands för att peka ut vilka bönder som antogs ha gömt spannmål. I litteraturen, baserat på såväl muntliga uppteckningar långt senare som på dåtida rapporter, återfinns skakande rapporter om hur även de minsta tillgripande från bönders sida, eller av deras barn, mot sädesfält eller rentav stubbåkrar, drakoniskt hade bestraffats. Men det största spillet av spannmål skedde inte vid enskilda bondehushåll, utan på lagerlokaler, kvarnar och järnvägsstationer. Därifrån rapporterades att omfattande stölder begicks. Dessa blev föremål för polisiära åtgärder.

1932 års skörd är avgörande för att bedöma massvältens orsaker. Skörden var betydligt mindre än vad prognoser hade givit vid handen. Det följande är min starkaste reservation mot Applebaums framställning. Hon återger (s. 259) data om att den totala spannmålsskörden skulle ha varit 89,5 miljoner ton år 1930, 69,5 m.t. år 1931 och 69,9 m.t. året därpå. För år 1933 uppger hon en total skörd på 68,4 m.t. samt slutligen 67,6 m.t. för år 1934. De siffror hon åberopar härrör från helt olika serier, men båda från lika otillförlitlig statistik: de tre första från dåtida skattningar och de två senare från Chrusjtjovepokens korrigerade data. I dag anser forskningen det klarlagt att de verkliga skördarna åren 1930 – 1933 var cirka 75 m.t., sedan 57–65 m.t. och högst 55–60 miljoner ton under det första svältåret 1932 för att 1933 åter nå upp till nivån 70–77 m.t. Detta underlåtande av Applebaum att använda en källa som hon i övrigt berömmer, nämligen den ovan nämnda Years of Hunger av Davies och Wheatcroft (s. 448–449), förefaller mig oförklarligt. Ett skördeutfall på drygt 55 miljoner ton år 1932 kan bäst förklaras av ett komplex av meteorologiska, agrartekniska och politiska faktorer. I Applebaums version – ifall skörden 1932 skulle ha varit ungefär lika stor som året dessförinnan – återstår endast den politiska faktorn för att förklara svältens omfattning.

Foto: Alexander Wienerberger / Radio Free Europe

Händelserna 1932 var en följd av den politik som makthavarna inlett redan 1929. Trots att rekvisitionerna under 1932 och början av 1933 sänktes, kulminerade svältkatastrofen under 1933 med oerhört höga dödstal i synnerhet på den ukrainska landsbygden. I Applebaums verk framgår att under 1933 fördelade sovjetstaten även spannmål från andra regioner till nödlidande i Ukraina. Särskilda aktioner riktades för att ta hand om hem- och föräldralösa barn som placerades på barnhem och fick en dräglig tillvaro, kost och förplägnad samt skolgång.

Applebaum beskriver med otaliga exempel vilka förlopp som kropp och själ hos svältande människor genomgår. Som nämnts ovan deltog jag i utgivningen av en dokumentvolym om sovjetisk landsbygd under dessa år; till de enda typer av material som vi av etiska skäl valde att inte återge i klartext hörde rapporterna om kannibalism. Myndigheterna i Ukraina var hyfsat informerade om på hur många platser desperata svältande hade dödat anhöriga för att få åtminstone någon form av livsmedel. Röd hungersnöd återger däremot även med namns nämnande en rad polisrapporter om när man upptäckt dylika brottsliga handlingar. 

Det är en vanlig missuppfattning att Holodomor skulle ha börjat förnekas i Ryssland. Däremot finns två huvudströmningar inom forskningen och båda baseras på vetenskaplig grundforskning i ömse länders arkiv. Det förekommer ett gediget utbyte av nya rön och tolkningar. Hösten 2018 arrangerade Viktor Kondrasjin, en av Rysslands ledande specialister på svälten på 1930-talet, en workshop på Institutet för Rysk Historia vid Ryska Vetenskapsakademin i Moskva. Där redovisade även forskare från Ukraina de senaste bidragen till Holodomor-forskningen. 

Genom åren har ryska verk gett den intresserade allmänheten tillfälle att jämföra ryska och ukrainska tolkningar av svältens orsaker och omfattning. Särskilt intensivt har debatten varit om den i Ukraina lagstadgade tesen att Holodomor var ett folkmord, avsiktligt riktat mot det ukrainska folket. I exempelvis en artikelsamling från 2011 på det ansedda Rosspen-förlaget återfinns sålunda bidrag av Ukrainas ledande specialister på ämnet Stanislav Kultjitskij, Robin Serbin och Valerij Vasiljev om just den ukrainska historiografin och hur deras forskning har lett till andra slutsatser än den i Ryssland dominerande.

Detta och mycket annat som gjordes i Ukraina vittnar om satsningar som var raka motsatsen till ett förment avsiktligt folkmord.

Mot den bakgrunden förefaller Applebaums exempel på förment ryskt förringande av svälten 1933 i Ukraina med hänvisning till en udda artikel i den populära tidskriften Sputnik direkt vilseledande. Hon borde i stället klart och tydligt ha mejslat ut sin tolkning – mer i linje med den gängse i Ukraina – mot de historiker i Ryssland, i Västeuropa och USA som förklarar svältkatastrofen mer komplext, inte som ett medvetet manipulerande av Stalin i syfte att eliminera ukrainska medborgare, bönder såväl som intellektuella, utan som en följd av en brutal politisk linje, där landets industrialisering och försvarsberedskap ledde till en serie beslut (om spannmålsleveranser till staten, export med mera) som förvärrade en redan drastisk situation till följd av låga skördar under 1931 och ännu mindre under 1932. Förklaringar till missväxter pekar i sin tur på såväl objektiva faktorer (nederbörd, torka, brist på dragdjur liksom traktorer etcetera) som subjektiva (ledningens okunskap eller feltolkningar av rapporter om förväntade skördar). Applebaum redovisar förvisso hur man runt om i Ukraina öppnade barnhemmen för hem- och föräldralösa ungdomar som drabbats av svälten. Men det finns fler exempel som talar emot en systematisk folkmordspolitik mot det ukrainska folket. Enbart under 1933 erhöll Ukraina 500 000 ton spannmål för utsäde och för matlagning, självfallet kom detta från ryska regioner. Av 12 100 tillverkade traktorer under första femårsplanen sändes ungefär hälften till Ukraina. Detta och mycket annat som gjordes i Ukraina vittnar om satsningar som var raka motsatsen till ett förment avsiktligt folkmord.

Applebaum belyser hur Sovjetregimen mörklade svälten på allehanda sätt. Hon lyfter fram det fåtal journalister som i England och USA publicerade dramatiska reportage om svälten i Ukraina. Även svenska tidningar rapporterade återkommande i början av 1930-talet om svält i olika delar av Sovjet. Rapporter hade inkommit från olika nyhetsbyråer, baserade i Moskva eller Riga. Däremot noterade man inte den oerhört större omfattning som svältkatastrofen 1932–33 hade. Applebaum noterar att såväl den brittiska, italienska som franska, och inte minst den polska regeringen hade kvalificerade rapporter från sina diplomater i Ukraina om massvälten. Propåer om att föra upp frågan om internationell hjälp till Sovjet genom Nationernas Förbund avvisades dock, med hänvisning till att detta var en inre angelägenhet för Sovjet. 

I detta sammanhang kan en skröna som Applebaum i likhet med de flesta andra torgför vederläggas, nämligen att den franske senator och tidigare premiärminister Édouard Herriot under sin resa i Ukraina 1933 inte skulle ha noterat spåren av hungersnöden. Sant är att Herriot i intervjuer förnekade att det skulle ha förekommit svält. Men han gjorde sina – realpolitiska, men cyniska – uttalanden i det bestämda syftet att underlätta förhandlingar för en försvarspakt mellan Frankrike och Sovjet, detta sedan Hitler tagit makten och ett nytt storkrig i Europa blivit en hotande realitet. Den franska publiken däremot visste bättre vad Herriot egentligen kände till om hungersnöden i Ukraina. Han hade nämligen skrivit ett klarsynt förord till den kusliga rapporten av före detta jordbruksministern, senatorn Victor Boret, Le Paradis Infernal (U.R.S.S. 1933).

Det är omstritt om Holodomor ska betecknas som folkmord i juridisk mening. Olika parlamentariska församlingar i Europa och USA har gjort skiftande bedömningar. Ett mindre antal stater och regeringar har ställt sig bakom Ukrainas egen lagstiftade uppfattning. Den tyska förbundsdagen, för att bara nämna ett exempel, har däremot inte anslutit sig till den ståndpunkten utan begränsat sig till uttalanden om Holodomor som ett brott mot mänskligheten. Applebaums avslutande kapitel och spridda slutsatser på olika ställen i boken är tydligen lätta att missförstå beträffande denna fråga. Det har föranlett ett ovanligt efterspel till Red Famine. Den utkom på engelska 2017 och recenserades i idel positiva ordalag av Sheila Fitzpatrick, nestorn inom sovjetisk socialhistoria. Hon uttryckte i The Guardian sitt instämmande i vad hon uppfattat som Applebaums avståndstagande från tesen om Holodomor som folkmord. Detta föranledde i sin tur Applebaum att på Twitter tvärtom understryka att Red Famine just visade att det rörde sig om folkmord i gängse mening. Fitzpatrick, som tydligen missuppfattat boken, svarade med att i sådana fall ta tillbaka sin tidigare positiva bedömning!

Som framgått av min egen granskning av Röd hungersnöd finns det åtskilliga delmoment i frågor om vad som orsakade hungersnöden i Ukraina och andra delar av Sovjet, framför allt tolkningar om vilken roll kommunistpartiets ledning i Moskva hade i sammanhanget. En riktning inom forskning menar som sagt att Holodomor egentligen var en oförutsedd (om än inte helt oförutsebar) och oönskad händelseutveckling. Den intresserade av hur dagens forskarsamhälle ställer sig i ämnet kan därför med god behållning läsa det avsnitt av Contemporary European History (vol. 27, # 3, 2018, s. 432–481) från ett rundabordsmöte, föranlett av kontroversen mellan Fitzpatrick och Applebaum. Där redovisar specialister som Andrea Graziosi, Norman Naimark, Arch Getty, Stephen Wheatcroft och flera andra i koncisa essäer sina motstridiga uppfattningar kring Anne Applebaums bok och de debatter som förts om Holodomor inte bara i Ukraina och Ryssland, utan också i Väst.

Relaterat
Debatt

Det var avstegen från neutraliteten som höll Sverige utanför kriget

Alf W. Johansson hävdar i Respons 1/2014 att neutraliteten var ett viktigt instrument för att stå emot tyska krav. Men när samlingsregeringens imperativ att hålla landet utanför kriget kom i...


Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Filosofi & psykologi
    Frälser de redan frälsta och irriterar de redan irriterade
    12 livsregler – Ett motgift mot kaos Jordan B. Peterson
  2. Ekonomi
    Ikea marknadsför det svenska folkhemmet
    Design by IKEA – A Cultural History Sara Kristoffersson
  3. Historia
    Nazisternas försök att mobilisera islam
    Hakkorset och halvmånen Niclas Sennerteg
  4. Utbildning
    Problem i dagens skola har äldre rötter än postmodernismen
    Kunskapssynen och pedagogiken – Varför skolan slutade leverera och hur det kan åtgärdas Inger Enkvist, Magnus Henrekson, Martin Ingvar & Ingrid Wållgren (red.)
  5. Filosofi & psykologi
    En bok för alla som kantstötts av mätbarhetshysterin
    Det omätbaras renässans – En uppgörelse med pedanternas herravälde Jonna Bornemark