Politik & samhälle

Välfärdsstaten kontra den fria rörligheten

Migrationspolitiska dilemman – Om idealism och realism i liberal politisk teori
Björn Östbring

Lunds universitet
249 sidor
ISBN 9789177539667

| Respons 3/2019 | 6 min läsning

I sin avhandling granskar Björn Östbring motsättningarna inom liberalismen när det gäller migration. Å ena sidan ses nationalstaten som den ram inom vilken allas rätt till frihet och jämlikhet ska förverkligas, å andra sidan gör liberalismen anspråk på att vara universell, vilket kan leda till att man ser nationalstaten som en icke-legitim begränsning av rätten till fri rörlighet. Östbrings förmåga att diskutera detta ämne sakligt och analytiskt är imponerande.

Frivilligorganisationer hjälper flyktingar som kommit med tåg från Malmö/Köpenhamn, 2015. Foto: Fredrik Sandberg / TT

Den första mars i år lade statsvetaren Björn Östbring fram sin avhandling Migrationspolitiska dilemman – Om idealism och realism i liberal politisk teori på Eden i Lund. Han söker här besvara den problematiska och kontroversiella frågan vilka rationella filosofiska argument som finns för respektive mot invandring. Framställningen kan för den i politisk filosofi oinvigde te sig lätt oöverskådlig med ett jämt flöde av begreppsdefinitioner, distinktioner och avgränsningar, men i själva verket har avhandlingen en mycket genomtänkt uppbyggnad. Östbring avgränsar för det första sin frågeställning till att enbart gälla den liberala teorins syn på migration – intressant nog är det återigen den liberala filosofins dynamiska utveckling under senare årtionden som utgör referensram. Östbring lyfter bland annat fram forskare som John Rawls och Michael Walzer, liksom kanadensaren Joseph H. Carens och britten David Miller. För det andra skiljer han mellan två olika argumentationsnivåer i sin analys, dels en som rör normativa utsagor där den liberala nationalstatsidén (liberal nationalism) ställs mot en universalistisk etik (liberal universalism), dels en metateoretisk nivå där ett realistiskt eller realpolitiskt synsätt ställs mot ett idealistiskt. En avgörande metodologisk fråga i avhandlingen är hur realism respektive idealism påverkar vilka argument som anses legitima och relevanta i den normativa migrationsdebatten.

I avhandlingens inledande kapitel fördjupar Östbring innebörden av begreppen realism och idealism. Han visar hur verklighetsuppfattning och tolkning av fakta varierar också bland liberaler, bland annat beroende på vilken betydelse som ideal och principer anses böra spela i politiken. Det därpå följande kapitlet är av särskilt stort intresse. Östbring analyserar här en grundläggande motsättning i liberal teoribildning. Å den ena sidan ser klassisk liberalism, men också en modern tänkare som Rawls, nationalstaten som den naturliga ram inom vilken allas rätt till frihet och jämlikhet ska förverkligas. Å den andra sidan gör liberalismen – precis som en gång kristendomen och marxismen – anspråk på att vara universell. Den anses utgöra en moral för hela mänskligheten, inte bara för de västliga samhällen i vilka den ursprungligen formulerades. Detta perspektiv har accentuerats de senaste årtiondena, främst som följd av den tilltagande globaliseringen och migrationen.

Företrädare för universalismen har som utgångspunkt, explicit eller implicit, att mänskligheten utgör en helhet och att alla människor har lika rätt och värde, oavsett var på jorden de har fötts och lever. Idén om allmängiltiga mänskliga rättigheter har förstärkt denna hållning. I detta perspektiv utgör nationalstaten en icke-legitim begränsning av människors rätt till fri rörlighet. Varje hävdande av nationalstatens intressen tenderar mot denna bakgrund att likställas med nationalism.

Här inställer sig frågan om Östbrings uppdelning av liberalismen i universalism och nationalism är särskilt lyckad. Begreppet nationalism har trots allt en pejorativ klang och nationalstatsidén är inte nödvändigtvis nationalistisk. Visst skymtar universalismen också i klassisk liberalism, men nationen och den nationella gemenskapen har av uppenbara skäl alltid varit grundformen för den liberala teoribildningen.

Östbring vidgar i nästa steg perspektivet från liberal filosofi till den bredare frågan om migrationen och demokratins villkor. Han pekar på det förhållandet att rösträtten i demokratiska stater är förbehållen individer med medborgarstatus, samtidigt som befolkningen i växande grad består av utländska invånare. I den internationella forskningslitteraturen finns, som Östbring påpekar, varierande ståndpunkter, alltifrån anspråk på allas lika rätt att rösta i nationella val oavsett juridisk status, till krav på mer exkluderande regler. En central fråga i diskussionen är huruvida migrationen, i förening med de mellanstatliga organisationernas tilltagande inflytande, tenderar att urvattna den folkliga demokratins (demos) betydelse och förmåga att påverka samhällsutvecklingen. Östbring utreder argumenten, men drar ingen entydig slutsats. En given följdfråga är dock i vilken grad den tilltagande högerpopulismen kan ses som en reaktion på nationalstatens och medborgarskapets försvagning, som ett uttryck för maktlöshet och främlingskap inför utvecklingen.

Mot detta synsätt lyfter Östbring fram David Millers tes att staten har moralisk rätt att begränsa invandringen i syfte att slå vakt om välfärdsstatens resurser, men också för att värna medborgarnas vilja att påta sig de ömsesidiga bördor och den omfördelning av inkomster som välfärdspolitiken kräver.

Avhandlingens kärna utgörs av det kapitel som handlar om förhållandet mellan välfärdsstaten, den nationella gemenskap som varit dess utgångspunkt och den ökande invandringen. Östbring formulerar här följande fråga: ”Utgör migrationen ett problem för demokratin eller förhåller det sig snarare så att nationalstaten och det traditionella medborgarskapet utgör ett demokratiskt problem…”. Enligt Joseph H. Carens liberala universalism är det oförenligt med välfärdsstatens jämlikhetsideal att utestänga utomstående för att säkra välfärden. Mot detta synsätt lyfter Östbring fram David Millers tes att staten har moralisk rätt att begränsa invandringen i syfte att slå vakt om välfärdsstatens resurser, men också för att värna medborgarnas vilja att påta sig de ömsesidiga bördor och den omfördelning av inkomster som välfärdspolitiken kräver.

Östbring argumenterar själv främst för denna senare, liberalt nationalistiska, ståndpunkt. Han tillfogar här ett argument som ofta riktats mot den idealistiska rättighetssynen, nämligen att en stat måste hållas samman av mer än formella förpliktelser. Statens inre ordning och stabilitet, också vid kriser och yttre påfrestningar, kräver en djupare gemenskap och identitet. Liberala nationalister menar således, enligt Östbring, att det är just strävan efter social jämlikhet och politisk frihet som hotas av öppna gränser. Men framför allt understryker han bristen på realism i den liberala universalismens resonemang. Visserligen medger han att realismen tenderar att legitimera status quo och att reflektioner utifrån ett idealistiskt synsätt kan öppna ögonen för alternativa tillvägagångssätt. Likväl hävdar Östbring att universalismen öppnar en oöverstiglig klyfta mellan vad som är idealt önskvärt och vad som är politiskt möjligt.

Avhandlingen avslutas med en diskussion av asylrätten. Som Östbring framhåller står denna inför ett växande politiskt tryck; allt fler stater begränsar på olika vis migrationen. Östbring analyserar utvecklingen i termer av efterlevnadsvilja och obstruktionspolitik.

Björn Östbring har skrivit en utomordentligt läsvärd och tankeväckande avhandling. Hans stringenta förmåga att systematiskt analysera det komplexa migrationsämnet är påtaglig och inspirerande. Visst finns det invändningar att göra – och dessutom fler än de jag ovan framhållit. Men dessa får inte skymma det originella och klargörande bidrag till migrationsdebatten som avhandlingen utgör. En särskilt imponerande sida som slutligen bör framhållas är Östbrings ambition att genomgående diskutera sitt eldfängda och polariserande ämne på ett sakligt och kyligt analytiskt vis. Han prövar sig fram, erkänner det legitima i båda sidors argument och driver ingen övergripande tes som skall ”bevisas”. I en värld där också många avhandlingar knäfaller för den ena eller andra ismen, är bara detta en lisa för själen.

Publ. i Respons 3/2019
TEMA | Versaillesfreden 100 år

Lennart Berntson

Lennart Berntson är lektor emeritus i historia vid Roskilde universitet.

Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Filosofi & psykologi
    Frälser de redan frälsta och irriterar de redan irriterade
    12 livsregler – Ett motgift mot kaos Jordan B. Peterson
  2. Ekonomi
    Ikea marknadsför det svenska folkhemmet
    Design by IKEA – A Cultural History Sara Kristoffersson
  3. Utbildning
    Problem i dagens skola har äldre rötter än postmodernismen
    Kunskapssynen och pedagogiken – Varför skolan slutade leverera och hur det kan åtgärdas Inger Enkvist, Magnus Henrekson, Martin Ingvar & Ingrid Wållgren (red.)
  4. Historia
    Nazisternas försök att mobilisera islam
    Hakkorset och halvmånen Niclas Sennerteg