Utbildning

Välfärdsstatens kris öppnade för en offensiv legitimering av humaniora

Folkhemmets styvbarn – Humanioras legitimitet i svensk kunskapspolitik 1935–1980
Hampus Östh Gustafsson

Daidalos
493 sidor
ISBN 9789171736147

| Respons 5/2021 | 8 min läsning

I sin avhandling lyckas Hampus Östh Gustafssons ge ett mer teoretiskt reflekterat och empiriskt underlag för diskussionen om humanioras roll och den kommer att vara en viktig utgångspunkt för diskussionen framöver. Han visar att humaniora under den period som dominerades av planeringsrationella ideal sågs som ett lyxbetonat fenomen med marginell betydelse. Det var först med den politiska radikaliseringen under 60-talet som humaniora fick en mer offensiv roll som samhällskritiker.

Gång på gång, decennium efter decennium, har frågan om humanioras kris och bristande legitimitet diskuterats i böcker, paneldebatter och tidningsartiklar. Existensberättigandet har ideligen ifrågasatts. Föga förvånande har humanisterna också haft större behov att rättfärdiga sin verksamhet och tvätta bort eventuella lyx- och hobby-stämplar än representanter från andra discipliner, för vilka begreppet samhällsnytta ingår i självbilden och självförståelsen. Allt detta och mer därtill analyserar Hampus Östh Gustafsson omsorgsfullt och övertygande i doktorsavhandlingen Folkhemmets styvbarn – Humanioras legitimitet i svensk kunskapspolitik 1935–1980. 

I fokus står hur legitimitetsvillkor manifesterats och hanterats. Kunskapsområdets samhällsroll har aldrig varit given, utan ständigt föremål för omförhandling. Östh Gustafsson påpekar att humaniora knappast utgör en monolit utan består av en rad olika discipliner. Lägg till detta generationsmotsättningar i de egna leden, inte minst under 1970-talet. En yngre generation, som betonade den ideologiska samhällsfunktionen, hamnade på kollisionskurs med en äldre, som förespråkade mer traditionella legitimeringsstrategier. Det hade länge betraktats som tillräckligt att en fråga eller ett område inte tidigare hade studerats och därmed utgjorde vita fläckar på kunskapskartan. Relevanskriterier eller angelägenhetsgrad i ett bredare samhälleligt perspektiv ansågs knappast nödvändiga eller ömmande. En yngre generation betonade däremot just relevanskriteriernas betydelse, antingen mer allmänt i relation till civilisationens utveckling eller mer specifikt, exempelvis ideologiskt. Under den aktuella perioden var marxismen på stark frammarsch inom humaniora och sporrade bland annat studier av arbetares livssituation och arbetarrörelsens historia.

För att kunna belysa den övergripande problematiken gör författaren dock helt rätt i att se kunskapsområdet som en homogen enhet.

Folkhemmets styvbarn lever upp till den klassiska avhandlingsgenren med en lång och omfattande inledning, som nästan utgör en femtedel av boken. Författaren positionerar sig dock klokt i det teoretiska landskapet. Han lånar exempelvis delar av legitimitetsbegreppet från Jürgen Habermas, men i stället för att applicera det på en analys av den moderna staten som sådan, används det för att analysera dess legitimitet inom en vidare samhällelig maktordning. Inledningen är inte heller teoritung, vilket är vanligt i avhandlingssammanhang, utan Gustafsson inringar resonerande och reflekterande problemområdet och preciserar synfältet. Avhandlingen igenom slås sammanfattande resonemang och teser fast med pedagogisk ihärdighet. En ytterligare genomskrivning hade säkert inneburit färre upprepningar. Doktoranders kroniska tidsnöd efter att ha passerat halvvägs i studierna lämnar dock inte alltid utrymme för finslipningar.

Hampus Östh Gustafsson. Foto: Johan Lundh

Studien är uppdelad i tre kronologiskt avgränsade kapitel med den föga kontroversiella utgångspunkten att humaniora förvandlas i takt med samhällsförändringar. Första kapitlet täcker perioden 1935–1955 när planeringsrationella ideal stod för problemformuleringsprivilegiet. I skuggan av den världspolitiska utvecklingen reducerades humaniora närmast till ett lyxbetonat fenomen med marginell betydelse för folkhemmets utveckling. I en tid präglad av demokratisering och jämlikhetsideal anklagades den för att sakna samhällsrelevans och förlorade successivt status utanför den akademiska sfären. Medan vetenskap i allmänt uppgraderades som närande, betraktades humaniora som tärande. 

Argumenten att kunskapsområdet var effektivt i kampen mot propaganda, att det stärkte Sveriges kulturpolitiska prestige internationellt och utbildade lärare, betraktades inte som tillräckligt övertygande i det svenska folkhemmet. Rationalitetstänkande och effektivitet hade företräde och satte i högre grad frågetecken vid humanioras legitimitet än exempelvis i USA och Tyskland. 

Under den efterföljande perioden 1955–1965 aktualiserades hotbilder om överskott på humanister. Denna problematik är aktuell än i dag, eftersom många högutbildade inte får arbeten som motsvarar deras kompetens. En väsentlig fråga är hur stor andel av årskullarna som ska genomgå en universitetsutbildning. I den framtidsorienterade välfärdsstaten ansågs humaniora dessutom ha marginell betydelse och dess samhällsroll blev alltmer oklar. Kunskapsområdet betraktades knappast som samhällsnyttigt och ansågs inte bidra till ekonomisk tillväxt eller samhällets rationella omdaning. Lägg till detta att bildningsargumentet var lågprioriterat och uppfattades som omodernt. 

Humaniora fann alltså inte sin plats i det svenska folkhemmet eller i välfärdstatstänkandet, utan definierades närmast som ett problem. Den starka fokuseringen på rationellt planeringsbar kunskap från mellankrigstiden och framåt bidrog till humanisternas känsla av utanförskap. I den sociala ingenjörskonstens synfält var det förflutna ointressant. 

Under den sista period, 1965–1980, som avhandlingen täcker, fick humanister en mer meningsfull roll som demokratins fanbärare och positionerade sig som samhällskritiker. Ambitionen var att i progressiv anda verka för samhällsförändring, granska och ifrågasätta etablissemanget. Talet om ”humanioras kris” gav humanister en outsiderroll och en ny självförståelse, vägledd av krismedvetande. Den perifera utgångspositionen skapade alltså en plattform för nya argument. Krisdiskursen etablerades och vändes till en offensiv legitimeringsstrategi. Den politiska radikaliseringen satte frågetecken vid folkhemsberättelsen och den planeringsrationella regimens grundvalar. På så sätt bidrog välfärdsstatens växande problem till att bana vägen för en sådan diskurs. 

Talet om ’humanioras kris’ gav humanister en outsiderroll och en ny självförståelse, vägledd av krismedvetande. Den perifera utgångspositionen skapade alltså en plattform för nya argument.

Östh Gustafsson benar skickligt och klarsynt ut humanioras förändrade samhällsroll, som länge förknippades med en förlegad ordning. En av bokens många starka sidor är också jämförelsen med utvecklingen i andra länder, vilket i sin tur ger perspektiv på specifika svenska förhållanden. I Norge bidrog erfarenheterna från andra världskriget till att stärka humanioras anseende. Nationell idealism tangerade kunskapsområdet och krigsupplevelserna kom att spela en avgörande roll i tidens framtidsprojekt. I den norska offentligheten, liksom i den danska, har det också funnits ett betydligt större intresse för humaniora, inte minst för historia avläsbart exempelvis i bokutgivningen. 

Sverige var landet utan världskrig och därför fanns det sannolikt inte heller samma förståelse för det nära förflutna. Med Östh Gustafssons fokus på den kunskapspolitiska diskursen hamnar däremot den svenska offentlighetens eventuella välvilja gentemot humaniora egentligen i en död vinkel. Hans teoretiska angreppssätt är visserligen inte diskursanalytiskt i vanlig bemärkelse, utan en hybridvariant i vilken samspelet mellan erfarenheter och förväntningshorisonter står i fokus, men det betyder att aktörernas inspel i den diskursiva kampen tillmäts relativt stor betydelse, medan allmänhetens engagemang inte uppmärksammas på samma sätt. 

Att Östh Gustafsson ramar in sin undersökning med dagens diskussioner rörande humanioras roll vittnar om insikten att historien har betydelse för att positionera sig i samtiden. Redan med 1970- och 1980-talets omsvängningar i nyliberal riktning ser han att det planeringsrationella tänkande börjar luckras upp och omstöpas. Under de senaste åren har humanioras samhällsroll och nytta framför allt rättfärdigats med hänvisning till värnande om demokratiskt tänkande, som därmed hamnar i bildningsdebattens centrum. Östh Gustafsson väcker också optimistiska förhoppningar om humanioras framtid genom att peka på att vi nu befinner oss i antropocen, en ny historisk fas där människan fått en mer framträdande roll. Det har blivit allt viktigare att uppmärksamma hur vi förhåller oss till teknik och natur och hur vi fungerar som samhälleliga och kulturella varelser. Tidens stora problem, som förknippas med den teknologiska utvecklingen och den globala uppvärmningen, breddar egentligen humanisternas synfält och gör dem därmed än mer samhällsrelevanta. Ingenjörer kan utveckla nya bilar, som är skonsammare mot naturen, men de kan inte förklara varför människor, fullt medvetna om koldioxidutsläppen, ändå varje morgon sätter sig i sina fossildrivna fordon för att köra till jobbet. Sådana perspektiv kräver att sökarljuset riktas på kulturella kontexter och i det sammanhanget är humanisternas blick betydelsefull. 

Retoriken om humanioras kris har emellertid varit aktuell länge. I debatten diskuteras frågan huruvida det är en föreställd eller reell legitimitetskris, liksom frågan om orsaken kan tillskrivas humanisternas eget agerande eller samhället i stort. Men oberoende av retorikens rötter stärker kristänkandet självupptagenheten och möjligen även samhörighetskänslan, vilket i sin tur gör det än mer angeläget att argumentera för existensberättigandet. Det finns en egendynamik i utvecklingen. 

Avhandlingens intressanta resultat bygger på ett gediget empiriskt arbete. Systematiskt analyseras humanioras roll i relation till samhällsomvandlingar och skapar därmed förutsättningar för nyanserade reflektioner och samtal kring dess relevans i nuet och för kommande tider. Tydligare än många andra visar Östh Gustafsson vikten av att i ett samtids- och framtidsperspektiv fästa blicken i backspegeln. Folkhemmets styvbarn kommer framöver att vara en viktig utgångspunkt i samtal om humanioras roll. Själv skriver Östh Gustafsson att syftet inte är att bidra med en inlaga, utan att ge ”ett mer teoretiskt reflekterat och empiriskt underlag” för den fortsatta debatten. Och han lyckas verkligen. Med råge.

Publ. i Respons 5/2021
I FOKUS | Demokratins kris
Relaterat
Analys/Reportage

Humanioras historia som ett globalt forskningsfält

Trots att humanioras villkor ständigt diskuteras har det länge saknats mer övergripande forskning om dess historia. På senare år har ett nytt forskningsfält etablerats, anfört av professorn i digital humaniora...


Kim Salomon

Kim Salomon är professor emeritus i historia vid Lunds universitet och aktuell med boken Jag anklagar – De intellektuellas historia. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Historia
    Nazisternas försök att mobilisera islam
    Hakkorset och halvmånen Niclas Sennerteg
  2. Ekonomi
    Ikea marknadsför det svenska folkhemmet
    Design by IKEA – A Cultural History Sara Kristoffersson
  3. Filosofi & psykologi
    Frälser de redan frälsta och irriterar de redan irriterade
    12 livsregler – Ett motgift mot kaos Jordan B. Peterson
  4. Filosofi & psykologi
    En bok för alla som kantstötts av mätbarhetshysterin
    Det omätbaras renässans – En uppgörelse med pedanternas herravälde Jonna Bornemark