Föregående

nummer

Lördag 21 oktober 2017

1/2012

Tema: Forskare konkurrerar på en konstgjord marknad och anpassar sig till teknokraternas krav i stället för att söka sanningen.
Politik & samhälle
Magnus Hagevi (red.)
Den svenska väljaren
Boréa | 379 s | Isbn 9789189140783
Recensent: Olof Petersson
Valforskningen behöver förnyas

Forskning som bygger på enkäter med slumpvis utvalda medborgare har hamnat i en återvändsgränd. Komplicerade frågor blir alltför förenklade och svarsfrekvensen är nu så låg att resultaten blir snedvridna. Krisen framgår tydligt av en ny svensk antologi.

Det är något speciellt med valen till Sveriges riksdag. Inget evenemang, inget tv-program, ingen nätgrupp eller organisation samlar tillnärmelsevis så många människor. Senast var det 6028682 personer som stoppade ner en gul lapp i ett kuvert. Trots politikermisstro, trots minskande partimedlemskap och trots ett individualiserande konsumtionssamhälle var det mindre än femton procent som avstod från denna kollektiva manifestation av folksuveränitetens förhoppningar.

Inte underligt att man frågar sig vad valhandlingen egentligen har för innebörd, mer än att ligga till grund för uträkningen av riksdagens mandatfördelning. Redan för 60 år sedan oroades Herbert Tingsten över de politiska ideologiernas död. I en DN-ledare sommaren 1952 skrev han att ”valen är snarast att likna vid en folkräkning, och man uppger sin partifärg med samma slöa tillmötesgående som då det gäller att deklarera ålder, yrke och civilstånd”.

Med tanke på att de ideologiska skillnaderna har minskat är det märkligt att partierna ändå har bibehållit så mycket av sin särart. Även de väljare som bara ägnar de politiska nyheterna ett förstrött intresse brukar hitta det parti som motsvarar åsikter, livshållning eller social situation. Varje parti har en klart utskiljbar profil när det gäller förankring och väljarstöd. Den officiella valstatistiken från 2010 visar exempelvis att Moderaterna samlade 69 procent av rösterna i det välbeställda och golfbaneförsedda villasamhället Ljunghusen på Falsterbo­näset. Socialdemokraterna fick 88 procent i sitt starkaste valdistrikt, de slitna trappuppgångarnas Herrgården i stadsdelen Rosengård i Malmö. På Åstol, Elimförsamlingens örike i Hakefjorden, röstade 54 procent på Kristdemokraterna. Centerpartiets starkaste valdistrikt är beläget i södra Gotlands jordbruksbygd. Högsta koncentrationen av folkpartister återfinns i ett lundensiskt docentgetto. Ett studentbostadsområde i Uppsala är Miljöpartiets säkraste bas. Vill man träffa vänsterpartister bör man helst bege sig till Muodoslompolo i Pajala kommun. I Almgårdens höghus i miljonprogrammets Malmö röstade 30 procent på Sverigedemokraterna.

Redan en sådan hastig blick i Statistiska centralbyråns tabeller antyder att valhandlingen måste förstås mot bakgrund av uppväxt, traditioner, social miljö och personliga erfarenheter. Den allmänna och lika rösträtten genomfördes ungefär vid tiden för den moderna samhällsforskningens födelse och det dröjde inte länge förrän statistiker, geografer, historiker, sociologer och statsvetare började bearbeta valstatistiken för att få en närmare inblick i demokratins mekanismer. Kartorna och beräkningarna kunde visserligen kasta nytt ljus över partiernas territoriella variationer men de hade en allvarlig begränsning. Dataunderlaget bestod av geografiska enheter men det var egentligen inte valkretsarna utan väljarna som saken gällde. Först genom det barnrika äktenskapet mellan statistisk urvalsmetodik och kommersiella marknadsundersökningar föddes den intervjuteknik som blivit valforskningens standardmetod. Man ställer en uppsättning standardiserade frågor till ett representativt urval av röstberättigade och analyserar därefter svaren med hjälp av statistisk databearbetning.

Det senaste tillskottet till detta slags valforskning kommer från Linnéuniversitetet. En grupp forskare skickade strax efter valet 2010 ut en enkät till 3000 personer och fick svar från drygt hälften. Huvudresultaten från denna undersökning, som fått det föga eleganta namnet ”Survey 2010”, har nu publicerats i en volym med titeln Den svenska väljaren.

Den politiskt intresserade får här åtskilligt att meditera över. En tabell visar exempelvis att av de utomeuropeiska invandrare som deltog i riksdagsvalet 2010 röstade 70 procent på antingen Socialdemokraterna eller Vänsterpartiet. Däremot var det bara 46 procent i gruppen ”arbetare” som valde Socialdemokraterna. En tredjedel av arbetarna röstade borgerligt. Undersökningen bekräftar också att väljarens ställning på arbetsmarknaden påverkade röstningen. ”Förvärvsarbetande tenderade att ha större tilltro till Alliansens framtida ekonomiska politik, medan tilltron till de rödgrönas framtida ekonomiska politik var större bland väljare i utanförskap”, skriver Otto Petersson.

Däremot varnar Katarina Barrling Hermansson och Jörgen Hermansson för att dra förhastade slutsatser om politikens personifiering. Ingen av de granskade teorierna visade sig hålla måttet och eventuella effekter av partiledarens person kan skifta från val till val.

Kvinnliga väljare placerade sig till vänster om männen och tenderade också att rösta socialdemokratiskt. Moderaterna hade däremot en starkare ställning bland män än bland kvinnor. Dessutom fanns det jämförelsevis stora åsiktsskillnader mellan kvinnor och män inom det borgerliga blocket. ”Genus splittrar således alliansväljarna mer än de rödgröna väljarna”, sammanfattar Ellinor Platzer denna observation som torde vara av betydande intresse för oppositionens valstrateger.

Så kan man fortsätta att botanisera bland siffror och diagram och kanske förundras över denna detaljerade inblick i de svenska väljarnas anatomi och beteende. Men man lockas också att begrunda själva undersökningsmetoden och valundersökningarnas skenbara exakthet. En mer allmän kritik av detta slags valforskning drabbar inte bara Linnéstudien, som är en parallell till, och i mycket överlappar, de valundersökningar som sedan lång tid tillbaka görs vid statsvetenskapliga institutionen i Göteborg.

Den statistiska metoden med slumpmässiga urval har sin inbyggda osäkerhet. Ett befolkningsurval på ett par tusen personer ger ingen hd-kvalitet men brukar räcka till för att ge en grov skattning av procentnivåer, fånga större skillnader mellan olika befolkningsgrupper och registrera mer markanta förskjutningar mellan upprepade mätningar. Denna osäkerhet är förhållandevis enkel att hantera eftersom felmarginalen inte slår åt något speciellt håll och dessutom går att beräkna.

Värre är det med bortfallet, de personer som inte anträffas eller som vägrar att medverka. I mitten av 1950-talet, när valundersökningar var något nytt och människor ännu inte var vana vid att säga nej, ställde praktiskt taget alla upp för långa personliga intervjuer. I dag får undersökare vara lyckliga om hälften ställer upp. Svarsfrekvensen i Linné-enkäten var 53,8 procent. Det krävs inte mycket fantasi och kalkylerande för att räkna ut att bortfallet snedvrider resultaten. Eftersom många som inte är intresserade av politik inte heller är intresserade av att vara med i en valundersökning så överskattas det politiska engagemanget. Valdeltagandet bland dem som svarat ligger klart över den verkliga nivån. Valundersökningarna kan strängt taget inte användas för att tränga djupare in i orsakerna till det politiska utanförskapet.

Enkätundersökningar av detta slag kräver dessutom ytterligare ett urval. Eftersom långa och komplicerade blanketter avskräcker de tillfrågade bör frågorna helst hållas få och enkla. Politikens föreställningsvärld tvingas in i en trång och fyrkantig ram. Ett så mångbottnat fenomen som mellanmänsklig tillit mäts sålunda genom placeringen på en enkel skala med ändpunkten ”Det går att lita på människor i allmänhet”. För att ange sina politiska värderingar får man ta ställning till påståenden som ”Minska den offentliga sektorn” och ”Sänk skatterna”. Resultatet att vänster-högerdimensionen är viktig för svenska väljare förutsätter att man ställt relativt många vänster–högerfrågor. I den här enkäten fylls dessutom en sida med frågor om religion och den religiösa faktorn får också en särskild uppmärksamhet. Avstår man däremot helt från att ställa frågor om lokala angelägenheter vet man heller inte om företeelser i närmiljön påverkar valet av riksdagsparti.

Metodproblemen ökar ytterligare när man går från beskrivning till förklaring. Valforskningens stora fråga är varför väljarna röstar som de gör och de olika förklaringsmodellerna kräver att man på ett eller annat sätt reder ut vad som är orsak och vad som är verkan. Eftersom möjligheten att använda naturvetenskapens experimentella metod är ytterst begränsad är valforskaren i praktiken hänvisad till att tolka statistiska mönster i enkätmaterialet.

Att ett statistiskt samband inte behöver vara ett orsakssamband är dessa forskare naturligtvis medvetna om, men denna allmänna regel hade uppenbarligen förtjänat en ännu större skylt på vissa skrivbord. Utbildningsnivån påverkar tidpunkten för röstningsbeslut, förkunnar ett kapitel. Personer med låg utbildning tenderar nämligen att bestämma sig tidigt medan högutbildade bestämmer sig mer i valrörelsens slutskede. Jaså, säger man då och letar förgäves efter en kontroll för ålder. Eftersom äldre människor brukar bestämma sig tidigt och dessutom har genomsnittligt kortare utbildning kanske det är ålder och inte utbildning som förklarar tidpunkten för röstningsbeslut. Det får läsaren inte veta.

Författarna har hämtat sin föreställningsram från en klassiker inom amerikansk valforskning. Boken The American Voter lanserade 1960 begreppet ”orsakstratt”, som förutsätter att de faktorer som påverkar en väljare kan ordnas från långsiktiga faktorer (som uppväxt och identifikation med samhällsgrupper) till kortsiktiga faktorer (som partiledare och vallöften). Möjligen kunde författarna här ha reflekterat över vad som händer när man tillämpar en amerikansk modell på europeiska förhållanden. Det finns statsvetare som är angelägna att skilja mellan å ena sidan majoritetsvalens och personfokuseringens USA och å andra sidan de proportionella systemens betoning på partier och representativitet.

Dessutom är orsakstratten inte så självklar som det verkar. Några av författarna finner också anledning att sätta frågetecken för antagandet om en okomplicerad orsakskedja. ”Måhända bygger orsakstratten på en missvisande tanke om hur det går till när människor behandlar politisk information, det vill säga tänker om politik”, sägs det med förödande uppriktighet i bokens slutkapitel. Författarna börjar då famla efter en socialpsykologisk teori om kognitiva genvägar, som om sådana begrepp kunde lösa folkstyrelsens gåtor.

Mellan raderna innehåller boken en inbjudan, eller kanske rentav ett rop på hjälp. Försöket att upprepa den typ av valundersökningar som görs av statsvetarna i Göteborg visar sig leda in i en återvändsgränd. En del detaljinformation är visserligen ny men många resultat upprepar bara vad som redan är känt. Den grundläggande modellen befaras dessutom bygga på ”en missvisande tanke”.

Valforskningen behöver uppenbarligen förnyas. Frågan är om inspiration kan hämtas ur det förflutna. Valforskningens rötter går nämligen djupare än till amerikanska orsakstrattar. Dessvärre ger författarna inte mycket vägledning i väljarundersökningarnas historia. Tvärtom presenterar man en helt missvisande bild av den österrikiske sociologen Paul Lazarsfelds pionjärstudie i Ohio 1940. Läsaren får intrycket att förklaringarna till väljarbeteendet då endast hämtades från yrke och social ställning. I själva verket utvecklade Lazarsfeld en intrikat metod för att spåra valpropagandans genomslag bland väljarna. Om Linnéforskarna hade kunnat upprepa en sådan studie av opinionsbildningens förlopp under en valrörelse så hade mycket varit vunnet.

Indirekt ger författarna själva ett lysande uppslag till valforskningens förnyelse. När man berättar om sin orsakstratt klargör man ärligt att det rör sig om en statsvetenskaplig konstruktion, inte nödvändigtvis en bild av den sociala och politiska verkligheten som den ter sig för enskilda väljare. Som valforskare är de inte intresserade av ”vad som gör valhandlingen meningsfull som social handling för en enskild individ”.

Varför inte? Varför inte lämna orsakstratten åt sitt öde och i stället ägna sig åt vad det är som gör valhandlingen meningsfull som social handling. Det är mycket möjligt att sådana studier skulle kräva delvis andra metoder än massenkäter, kanske skulle man inte alltid kunna beräkna koefficienter med tre decimaler. Men den siffermässiga noggrannheten kunde förhoppningsvis bytas ut mot en teoretisk och filosofisk exakthet.

Enkätmetoden bygger förvisso på uppgifter från enskilda individer. Men som i alla liknande sociologiska studier är det egentligen inte själva personerna som man är ute efter. Det centrala är i stället olika egenskaper i form av statistiska variabler. Intresset gäller människan som egenskapsbärare, ”der Mensch als Merkmalsträger” som sociologen Friedrich Tenbruck en gång skrev. Kanske börjar det bli dags för valforskarna att i stället upptäcka väljaren som meningsskapande person.

Olof Petersson är statsvetare och har varit professor vid Uppsala universitet och forskningsledare vid Studieförbundet Näringsliv och Samhälle. Under några år på 1970-talet hade han ansvaret för valundersökningarna vid Göteborgs universitet.

– Publ. i Respons 1/2012

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet