Föregående

nummer

Söndag 20 augusti 2017

3/2014

Tema: Den nya selfieskheten. Skapar de digitala nätverken en ny narcissism?
Politik & samhälle
Jens Odlander
Tyst diplomati
Berättelsen om hur journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye blev fria
Atlantis | 295 s | Isbn 9789173536943
Recensent: Magnus Christiansson
Vår man i Addis Abeba berättar – men inte allt

Jens Odlander var Sveriges främste man i Etiopien när de två journalisterna greps. I sin bok ger han en personlig redogörelse för sitt agerande. Men det finns ett tomrum i redogörelsen och det gäller överläggningarna med  utrikesministern  Carl Bildt. Det är lätt att tolka tomrummet som en implicit kritik.

I början av sin bok Diplomacy slår Henry Kissinger fast att utgångspunkten för förståelsen av diplomati är hur statsmän hanterar världsordningen. Diplomati, oavsett hur mycket idealism man blandar in, är alltid politik på högsta nivå – Wienkongressen, Versailles, Jalta, Maastricht. Den politiska historien förhandlas och krigas fram av statsmän.

Samtidigt förväntas begreppet även fånga ett plottrigt konsulärt ärende på Afrikas horn i det 21:a århundradet. Ambassadör Jens Odlanders redogörelse för ett sådant fall visar nästan tydligast av allt hur förändrad agendan har blivit i staternas umgänge. Den svenska ambassaden förvandlas under ärendets gång till allt­ifrån mediecenter till resebyrå. I realiteten utgör just konsulär verksamhet något av en huvuduppgift för många utlandsmyndigheter. Ambassadörens roll liknar alltmer en kommunikativ lagledare och allt mindre en befullmäktigad representant för statsnyttan. Kvar finns de historiska ritualerna av diplomati och, kanske för de nyrekryterade, drömmen om de fina salongerna. Den politiska historien administreras fram av byråkrater.

Tyst diplomati är ett relativt solkigt begrepp. I ett svenskt sammanhang var det länge ett försvarsargument för en försiktig linje i känsliga frågor och ett skällsord för en aktivistisk opinion på såväl höger- som vänsterkanten. Genom att använda det som titel på boken om ett ärende som fick ett relativt framgångsrikt utfall, bidrar Odlander till att tvätta rent ett begrepp som sannolikt kommer att återanvändas för att försvara en offentlig tystnad. En ambassadör utgör den ena polen i den underförstådda motsättningen i begreppet tyst diplomati: å ena sidan behovet av största möjliga tystnad för att inte provocera en motspelare som man håller på att nå en uppgörelse med, å andra sidan har vi behovet av att inte stillatigande se på när mänskliga rättigheter kränks. Fullständig tystnad hör inte hemma i det öppna samhället; diplomati kan inte fungera under absolut öppenhet.

Odlander hade rollen som Sveriges främste representant i Etiopien när journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye greps i Ogaden-provinsen i juli 2011. I september samma år väcktes åtal med hänvisning till landets terrorlagstiftning. Den fällande domen kom i december och därefter blev ärendet en politisk och diplomatisk följetong fram till benådningen i september 2012. Fängslandet av Persson-Schibbye blev massmedialt väldokumenterat och regelbundet diskuterat. Fallet innehöll det mesta som är värt att bevaka: personlig dramatik, principiella ställningstaganden, exotism och Carl Bildt.

Om detta har Jens Odlander skrivit en personlig redogörelse. I någon mening är den anmärkningsvärd, eftersom den är en beskrivning av ett uppmärksammat fall som publiceras av en aktivt tjänstgörande ambassadör. Han skriver i en kalejdoskopisk stil, vilken innehåller fragment av såväl känslomässiga noteringar och reflexioner, som historiska analyser och arbetsanteckningar. Vi förstår att en bildad 1900-talsmänniska för pennan, det finns otvungna referenser till Yeats och Rimbaud, Malthus och Freud. I en bemärkelse är den försåtlig, eftersom den inte är en konsekvent redogörelse för hanteringen. Trots att boken är disponerad i kronologisk ordning finns det ingen systematisk tidslinjal för vilka överväganden som gjorts vid de olika beslutstillfällena i ärendehanteringen. Odlander skriver ofta att man diskuterar vad man skall göra, men inte så mycket om vilka överväganden man faktiskt gjort. Han ställer sig ofta frågan om man gjort rätt, men tydliggör inte riktigt vad tvivlen grundar sig på.

Mer än något annat är detta berättelsen om det moderna Etiopien i allmänhet och relationen mellan landet och Sverige i synnerhet. Likt en deckare vävs bakgrunden till intrigen in i skeendet. Odlander tecknar skickligt och allsidigt bilden av landets moderna historia, dess etniska sammansättning och position i stormaktspolitiken på Afrikas horn. Läsaren får precis så mycket av den soppa av organisationsförkortningar som behövs för att förstå komplexiteten i den inrikespolitiska situationen utan att det blir långrandigt. Det stora speglas i det lilla, de signifikanta detaljerna säger något väsentligt.

Läsaren får onekligen intrycket att Odlander personligen gör en av sina största insatser i ärendet precis när Persson-Schibbye har gripits och sitter i förvar i region­huvudstaden Jijiga. Ambassadören fattar beslutet att personligen ("på vinst och förlust"), via en inte helt okomplicerad bilresa, ta sig till de tillfångatagna journalisterna. Det är omöjligt att avgöra utifrån materialet, men detta beslut kan ha bidragit till att de två svenska journalisterna inte helt sonika försvann spårlöst i östra Etiopien. Möjligen är Odlander förlåten för att han inte är öppen med vilken svårhanterlig sits Persson-Schibbye försatte honom i. Det är värt att notera att de olycksaliga journalisterna har en förvånansvärt tillbakaskjuten plats i bokens skildring av det följande händelseförloppet.

Sedan den mest diskreta möjligheten att avsluta ärendet med de två svenskarna försvunnit och scenen flyttats till Addis Abeba, tycks mycket av den tysta diplomatin ha bestått i diskret opinionsbildning. Förvisso hade Persson-Schibbye bevisligen begått brott enligt etiopisk lag, vilket man också var beredda att erkänna. Vad man däremot inte vill vidkännas var terrorbrott för att komma åt en journalistisk berättelse från Ogaden. Samtidigt stod det från början fullkomligt klart att processen var mer politisk än juridisk till sin karaktär. En av de tidigaste åtgärderna på den svenska ambassaden bestod därför i att göra en maktanalys av den etiopiska administrationen i syfte att identifiera vilka personer som utmärkt sig som särskilt viktiga för påtryckningar i ärendet. Här tycks man ha gjort antagandet att man skulle försöka undvika tidiga kontakter med den yttersta makthavaren själv, premiärministern Meles Zenawi för att undvika en juridisk formalisering och därmed utdragning av ärendet. Det står dock klart att Zenawi tycks ha haft två huvudsakliga målsättningar med kvarhållandet av Persson-Schibbye: dels att visa att man inte vek sig för utländska påtryckningar, dels att vinna officiellt erkännande från det officiella Sverige, som man uppfattat haft avtagande intresse av relationen. Detta tidiga val av strategi kan därmed ha varit en avgörande felkalkylering.

När ärendet formaliserades i juridisk bemärkelse utvecklades den svenske ambassadörens roll alltmer till en projektionsyta för anhöriga, svenska medier och etiopiska myndigheter. Ett högprofilerat konsulärt ärende är långt från diplomati i Bismarcks och Disraelis mening. Strategin var fastlagd och Odlanders tillvaro i Addis Abeba tycks i stället ha haft vissa likheter med den febriga maktlöshet som vi känner från Jim Wormold i Vår man i Havanna. Berättelsen vimlar av diskreta möten i sorgliga pianobarer, skuggfigurer med "kontakter" i den etiopiska regeringen och våghalsar med en alltför optimistisk syn på människovärdets status på delar av Afrikas horn. Här möter vi också professionellt tuktade frustrationen som det innebär att skriva rapporter och beslutsunderlag baserade på rykten.

Odlander tycks inte ha varit utan framgångar i denna tillvaro. Han lyckades trumma ihop en internationell grupp av diplomater, inklusive den amerikanske ambassadören, som infann sig vid rättegångsstarten i den federala domstolen Lideta. Ännu viktigare var att han lyckades behålla en relativt enad front mellan de aktörer han kunde influera: Persson-Schibbye, de anhöriga och det diplomatiska budskapet till den etiopiska regimen. Detta inkluderar det inte oviktiga valet mellan överklagande kontra nådeansökan. I detta sammanhang ger Odlander även klädsamt beröm till sina underställda.

Detta resonemang för oss till pudelns kärna. Onekligen ledde den beslutade strategin i ärendet till en serie svåra bakslag. Det blev ett åtal för terrorbrott, trots att Persson-Schibbye var dokumenterade journalister. Inför Zenawis resa till ett klimatmöte i Oslo 2011 hade man förberett en diplomatisk framstöt, men den omintetgjordes av ett utspel från premiärministern, som på en fråga i medierna fastslog att Persson-Schibbye var terrorister. Den fällande domen var baserad på en hård "tolkning" av lagen. I februari 2012 gjordes ett nytt försök vid överläggningar i London, vilket resulterade i vaga tillmötesgåenden. Vid World Economic Forums möte i Addis Abeba på våren samma år fick man till slut en tidtabell för benådning, men utan närmare garantier. När Zenawi oväntat gick bort i augusti 2012 tycktes spelplanen ha kastats upp i luften och år av överläggningar riskerade att omintetgöras.

För att förstå strategin i fallet Persson-Schibbye saknas helt enkelt en mer utvecklad bild av resonemanget i Stockholm. Det finns ett tomrum i redogörelsen för relationen och överläggningarna med utrikesministern. Ibland är det omöjligt att tolka detta tomrum som något annat än implicit kritik av UD. I andra sammanhang försvarar Odlander ageranden och uttalanden som hans chef gör, men lika ofta återkommer han till att han bara kan gissa och hoppas på vad Carl Bildt gör. Formuleringar som dessa ger nästan intrycket att Odlander och Bildt haft närmast förmoderna kommunikationsmöjligheter. Principiellt berör detta potentialen i ett mer samlat budskap från EU till den etiopiska regeringen, men ännu mer i frågan om hur man i Arvfurstens palats egentligen analyserade den etiopiska statsledningen och vilka slutsatser man drog av det. Etiopien ville ha bekräftelse och det hade man uppenbarligen svårt att tillhandahålla från Stockholm.

Tomrum i en berättelse fylls gärna i av en utomståendes fantasi. Det finns ingen brist på kandidater till konspirationsteorier, vilka skulle rimma mer eller mindre korrekt med det vi vet om fallet Persson-Schibbye. Men man behöver inte konspirationsteorier för att tänka sig ett annat utfall. Å ena sidan skulle man kunna tänka sig att UD helt orimligt skulle fått stå till svars för ett senfärdigt agerande när Persson-Schibbye satt fängslade i Ogaden, å andra sidan kan man också tänka sig att tidig aktivitet från Bildt redan i juli 2011 hade kunna få Zenawi att agera annorlunda. Odlander har med sin bok presenterat sitt perspektiv, så som det formades av verksamheten på plats i Addis Abeba. Sannolikt kommer den att följas av fler redogörelser.

Ett intressant fall, på det hela taget.

Magnus Christiansson är forskare vid Strategiska avdelningen på ­För­svars­högskolan i Stockholm.

 

– Publ. i Respons 3/2014

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet