Föregående

nummer

Måndag 22 september 2014

2/2012

Tema: Det sägs att mångkulturalismen är död. Men faktum är att Europa har en beprövad modell för samlevnad mellan minoriteter.
Filosofi & psykologi
Sissela Bok
Om lycka
Från Aristoteles till vår tids hjärnforskning
Daidalos | 228 s | Isbn 9789171733641
Recensent: Inga Sanner
Vår strävan efter lycka är kanske litet olycklig

Sissela Bok går i sin bok om lycka i dialog med tänkare genom hela historien och man kan misstänka att de inte alltid menar samma sak när de talar om lycka. Den kanske viktigaste slutsatsen av hennes bok är att det är mycket mer än lycka som har betydelse för ett meningsfullt liv.

Behövs verkligen ytterligare en bok om lycka? Är våra behov av att läsa om detta ämne så omättliga som den rika litteraturen tycks antyda? Ett nytt tillskott finns nu i den svenskamerikanska filosofen Sissela Boks Om lycka – Från Aristoteles till vår tids hjärnforskning, en översättning av en engelsk utgåva som kom förra året. Boks ambitionsnivå är hög. Hon vill sammanställa det mesta som skrivits i ämnet som utgångspunkt för resonemang om hur man bör leva sitt liv. I framställningen ges en historisk exposé, en översikt över nutida forskning i ämnet och rådgivning på en och samma gång.

Bok konstaterar att hon tagit sig an ett ämne med en exceptionell räckvidd och låter många olika saker falla in under beteckningen lycka. Här diskuteras allt ifrån sexuella njutningar till eventuell lycka efter döden, och i många fall framstår lycka som synonymt med ett gott eller meningsfullt liv i allmänhet. Det är säkerligen klokt att avstå från att utgå från en bestämd definition av ordet, men en viss begreppsutredning hade ändå varit på sin plats, om inte annat för att säkerställa att de olika tänkare hon diskuterar faktiskt talar om ungefär samma sak. Nu får man en känsla av att hon ibland jämför äpplen med päron.

Vissa viktiga distinktioner görs dock. Så ställer Bok en expansionistisk uppfattning à la Aristoteles, där lycka är att maximera en rad uppfyllda önskningar, mot stoikernas syn på lycka som en befrielse från behov. En annan viktig skiljelinje går mellan tänkare som beskriver lycka utifrån subjektiva kriterier och sådana som menar att man måste göra en yttre bedömning av om någon är lycklig eller inte – det räcker alltså inte med att man tror sig vara lycklig för att verkligen vara det. Ett helt kapitel, ett av de mest läsvärda för övrigt, ägnas lycka som illusion, ett ämne som ligger nära det författaren tidigare skrivit om lögnens natur. En viktig punkt för Bok är även den moraliska dimensionen, alltså hur man ska se på den personliga lyckan i förhållande till andra människors välbefinnande och i vilken utsträckning man bör begränsa sin egen lycka för andras skull. Om det nu inte är så, som Bok också påpekar, att vi faktiskt blir lyckligare om också andra människor är tillfreds med sina liv. En annan fråga är i vilken mån man alls kan påverka möjligheterna att bli lycklig och i vilken grad detta bestäms av yttre omständigheter.

När Bok resonerar kring de här frågorna gör hon det med historien som hjälp. Här väcks ett antal tänkare, till övervägande delen manliga, ur den västerländska historien till liv för att leverera uppfattningar om vad lycka är och hur man bäst kan uppnå den. Det finns ingen kronologi i framställningen utan de olika tänkarna får yttra sig när det passar det resonemang som för tillfället förs. Bok lyfter alltså upp tänkarna ur deras historiska sammanhang och gör dem till samtalspartners på våra villkor. Det är en metod på gott och ont. Det goda är att tänkarna ges levande röster värda att lyssna till långt efter det att de var verksamma. Nackdelen är att det de uttalar sig om, i det här fallet lycka, blir ett begrepp utan riktig förankring i tid och rum. Det riskerar därmed att framstå som mer enhetligt än det faktiskt är.

Särskilt problematiskt blir detta när Bok jämför tänkare från helt skilda kulturella och idémässiga kontexter. Ett tydligt exempel är diskussionen av hur Sigmund Freud, psykoanalysens fader, och den engelske filosofen Bertrand Russell ser på lycka. Jämförelsen haltar eftersom Bok inte tar hänsyn till de skilda utgångspunkterna för deras respektive resonemang. Freud och Russell hör ju hemma i skilda kulturella miljöer, en centraleuropeisk respektive en anglosaxisk, och självklart är detta något som i hög grad inverkar på deras uppfattningar om lycka. I Freuds fall ingår dessutom resonemangen i en hel teori om människan och hennes förhållande till världen, och det blir konstigt att plocka ut just den del som handlar om lycka utan att ta hänsyn till resten.

I den mån Bok väljer att relatera till något utanför själva idéerna, är det till de respektive tänkarnas personliga erfarenheter, i Freuds fall framför allt hans sjukdom och i Russells hans olika mer eller mindre lyckliga äktenskap. Det är genomgående i boken att det är de personliga omständigheterna som tillmäts betydelse för uppfattningarna. Bok påpekar själv att hur en tänkare formulerar sig om lycka kan ses som ett slags Rorschachtest i det att det avslöjar sådant som personlighetsdrag, förhoppningar och fördomar hos personen i fråga.

Och det må så vara att det personliga är viktigt, men det finns förstås även andra faktorer som är betydelsefulla för att förstå hur en viss tänkare formulerar sig om lycka. Självklart är sådana uppfattningar beroende av den tid och den plats de uttrycktes i. Så är det exempelvis mycket varierande i vilken grad lycka alls blir föremål för uppmärksamhet i en viss historisk period. Bok noterar att intresset för ämnet är särskilt stort i vår tid och jämför det med förhållandena under antiken, dock utan några reflektioner kring vad det kan bero på. Hon diskuterar inte heller hur tänkandet präglas av olika samhälleliga och idémässiga omständigheter, i vilka sammanhang man skriver om lycka och på vilket sätt. Det är synd, eftersom det hade kunnat fördjupa hennes framställning. Man kan jämföra hennes angreppssätt med det som används i en relativt nyutkommen avhandling i idéhistoria, Kristiina Savins Fortunas klädnader – Lycka, olycka och risk i det tidigmoderna Sverige. Här sätts de äldre uppfattningarna om lycka in i ett historiskt sammanhang som gör att vi ser vad som formar föreställningar i en viss tid och hur de sammanhänger med andra uppfattningar i tiden. Det finurliga är att det på så sätt också kastas ett skarpare ljus över vår egen tids uppfattningar.

Något som lyfts fram i Boks framställning är försök som gjorts att mäta lycka. Under sent 1800-tal siade den irlandsfödde ekonomen Francis Edgeworth om en tid då man skulle kunna använda sig av en så kallad hedonimeter, en i fantasin uttänkt ”psykofysisk maskin” med vilken man skulle kunna göra exakta beräkningar av upplevda lyckoenheter över tid. Bok konstaterar att det var under den här tiden som den så kallade lyckovetenskapen tog sina första stapplande steg, en vetenskapsgren som under de senaste decennierna har exploderat i omfång.

Boks ambition är att väva samman olika filosofers resonemang om lycka med moderna forskarrön. Hennes förhoppning är att lyckoforskningen ska kunna utvecklas så att den i högre grad än hittills förmår integrera insikter som ges genom olika humanistiska perspektiv. I Boks framställning ges dock en tämligen blek bild av vad naturvetenskaperna kan bidra med. Så redogörs exempelvis för försök som gjorts av hjärnor hos buddhistmunkar som påstått sig ha känt en stor lycka när de mediterat och där man sett en livlig aktivitet i vissa delar av hjärnan, framför allt i den vänstra frontalloben. Det är förstås inte självklart hur man ska tolka en sådan studie och det känns inte helt givet att den har så mycket att bidra med när det gäller vår förståelse av lycka. Den lovvärda ambitionen att sammanföra naturvetenskap och humaniora ger i Boks framställning inte några riktigt övertygande resultat. I det stora hela får man en stark känsla av att det, åtminstone än så länge, är humanisterna som har mest att komma med när det gäller detta område.

Hur är det då med de råd som ges i boken? Ja, de får sägas vara tämligen allmänna. Det är svårt att säga emot Bok när hon exempelvis hävdar att man givet moraliska förbehåll bör ge största möjliga frihet och spelrum när det gäller strävan efter lycka. Det är säkerligen ett rimligt påstående men frågan är om det är så mycket av ledstång att hålla sig i när konflikterna tornar upp sig kring förhållandet mellan moral och personlig lycka. Hon säger dock även något annat som synes mer angeläget att ta fasta på i sammanhanget, nämligen att det är så oändligt mycket mer än lycka som har betydelse för den som strävar efter att leva ett meningsfullt liv.

Inga Sanner är professor i idéhistoria vid Stockholms universitet.

– Publ. i Respons 2/2012

FÖLJANDE

nummer

DEt ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskrifgten Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet