Föregående

nummer

Fredag 28 november 2014

4/2012

Tema: Nationalekonomerna förutsåg inte kraschen, men deppar inte. Det är fortsatt högkonjunktur för självkänslan.
Filosofi & psykologi
Andrus Ers (red.) & Hans Ruin
Rethinking time
Essays on History, Memory, and Representation
Södertörn Philosophical Studies 9 | 329 s | Isbn 9789186069322
Recensent: Torbjörn Gustafsson Chorell
Vår tid är rädd för det avslutade

Denna antologi med bidrag från många olika discipliner avslöjar åtskilligt om vår tids brottning med det förflutna. Det visar sig att det föflutnas rumsliga omfång är globalt, men det tidsmässiga djupet är inte mer än det som fattas av nu levande generationers erfarenhetsrum.

I vår tids historiekultur har gränser som markerade olika sätt att forska om områden och vilka hierarkier som fanns mellan dem upplösts. Det gäller historia och filosofi, historia och litteratur och historia och politik. När detta började kännas på allvar under de sista årtiondena av 1900-talet oroade sig många historiker för den ”postmoderna utmaningen”. De som bejakade upplösningen av normerna och gränserna började formulera det nya landskapet i form av ”vändningar” (ingen minns längre hur många de har varit).

Det är i ljuset av den svåröverskådliga diskussionen om vår historiekultur som jag läser Rethinking Time: Essays on History, Memory, and Representation. Här analyserar drygt tjugo forskare från olika human- och samhällsvetenskapliga discipliner (historiker, filosofer, arkeologer, idéhistoriker, antropologer, litteraturvetare, musei- och medieforskare och så vidare) tidslighet och historiskt medvetande. Forskarna, heter det i förordet, har samlats för att ”revitalisera” diskussionen om historieskrivningens motiv och ansvar och för att gå bortom gamla debatter om postmodernismen, samt att utforska de etiska, existentiella och institutionella villkoren och möjligheterna för historisk forskning, historiska berättelser och formandet av ett historiskt minne.

Det säger sig självt att en samling av detta slag är svår att överblicka ens för en läsare som är bekant med stora delar av det skribenterna skriver om. Det är också självskrivet att en volym som denna har både starkare och svagare kort. Några uppsatser vittnar om ännu en dag på jobbet i den akademiska produktionsfabriken, där det gäller att räkna hem en bibliografisk poäng till lärosätet och cv:t. Andra bidrag borrar in mot något väsentligt i frågan om människors relation till sitt individuella och gemensamma förflutna, trots det begränsade utrymme som varje uppsats fått.

Eftersom författarna kommer från många humanvetenskapliga discipliner, borde de tillsammans avslöja något om vår tids brottning med det förflutna. Bokens undertitel pekar ut att relationen mellan historia och minne är ett sådant konfliktområde. I vår tids historieteoretiska diskussion har relationen mellan historia och minne blivit alltmer svårtydd. För äldre historietänkande var gränsen klarare: minnen var subjektiva vittnesbörd om händelser som man själv sett eller upplevt. Om syftet var att få säker kunskap om det förflutna, var sådana skildringar opålitliga. Det krävdes ytterligare stöd i oberoende källor för att man skulle kunna lita på vad minnet förmedlade. Historia, å andra sidan, var det opersonliga och objektiva studiet av staternas och samhällenas utveckling. Historia handlade om det som människor hade haft gemensamt, men som inte kunde ses av den som levde mitt uppe i händelsernas ”ström”.

Under andra hälften av 1900-talet, inte minst som ett resultat av behovet att göra upp med andra världskrigets fasor och genom den teoretiska kritik som riktades mot objektivitetsbegreppet inom historievetenskapen, har vi sett hur historia och minne har börjat bli synonymer eller till och med att minne satts högre än historia. Pierre Nora lät ordet historia beteckna det döda i människors relation till det förflutna medan minnena blev en levande kraft i ett samhälle. Det är symptomatiskt att en historiker som Jörn Rüsen talar om ”historisk erinran” när han ska definiera innebörden i ordet historiekultur och att Hayden White (som diskuteras i boken av Staffan Carlshamre) i sina senaste essäer betonat vikten av att ägna sig åt ”det praktiska förflutna” på bekostnad av ”det historiska förflutna”. Minnen och erfarenheter är i dag centralare objekt för historisk reflexion än det förflutna som inte längre tycks spela någon roll för våra behov och problem.

Läst som grupp kommer volymens författare närmare minnet än historien i ovanstående uppdelning. För flera av skribenterna ligger fokus på hur enskilda individer eller grupper bearbetat sina erfarenheter eller hur andra kommenterat andras bearbetningar av sina erfarenheter (som Irina Sandomirskaja, som kommenterar Derridas kommentar till Celan). Eller så handlar det om analyser av hur människor i vår del av världen tycks dras till platser där det förflutna som ligger inom vår egen livstid eller strax före den väcker intresse och känslor. Arkeologen Mats Burströms artikel om en bilkyrkogård och konflikten mellan dem som vill låta bilvraken fortsätta brytas ned av naturens krafter och dem som vill bevara förfallet på en viss nivå, är ett gott exempel på det senare. Eller så behandlar uppsatserna den ständiga önskningen att studier av det förflutna ska ge självkännedom och identitet, antingen genom att utforska den kultur vi lever i eller genom att studera de för oss annorlunda platserna. Här representeras det av uppsatser av bland andra Ulla Manns, Stefan Helgesson och Patricia Lorenzoni.

Vad är det som står på spel i vår tids relation till det förflutna? Vad betyder det att i stort sett ingen av författarna går längre bakåt i tiden än till slutet av 1800-talet? Vad är det för föreställning (representation) om det förflutna som boken förmedlar? I korthet kan frågan besvaras med att författarnas förflutna är det som kan sägas vara en del av nuet just för att det finns tillhands i form av ting, att det väcker känslor (nostalgi, sorg eller melankoli) eller kan användas i något syfte. Det är ett förflutet utan tråkiga och döda punkter som kan bli en del av vår självförståelse. Det förflutnas rumsliga omfång är globalt, men dess tidsliga djup är grunt: det omfattar inte mer än nu levande generationers erfarenhetsrum, det vill säga cirka 100 år.

Det är i ljuset av detta som historikern David Gaunts bidrag om spelet kring undersökningen av en massgrav som kan ha innehållit armeniska offer från folkmordet i Turkiet under första världskriget blir så intressant. Hans essä är det mest explicita exemplet på just hur minnesbilder och historieskrivning blandas och där det blir oklart vad som är det ena och vad som bör betraktas som det andra. Gaunts berättelse om sin egen roll i en av vår världsdels mest infekterade historiska händelser lyckas på ett fåtal sidor resa spännande frågor genom berättelsens egen kraft. I konflikten som essän behandlar, reduceras det historiska kunskapssökandet till en politisk förhandling och kunskapen - ja även sanningssökandet som sådant - går förlorad.

På ett elegant sätt blir essän både till sin form och sitt innehåll en kommentar till frågan om historia och minne: Vad händer om en professionell historievetenskap, som bygger på gemensamma överenskommelser och normer, inte får chansen att verka på ett område? Då, skriver Gaunt, lämnas marginaliserade och förtryckta grupper ensamma med sitt ”kollektiva minne”. De har då bara de berättelser som hålls vid liv inom gruppen, men som inte erkänns av dem som finns utanför. Historisk forskning, menar Gaunt, är som mest effektiv när den innebär att de osynliga blir synliga, de förtryckta får upprättelse och de som blundat tvingas rannsaka sin blindhet. Samtidigt gestaltar hans egen uppsats, med sin blandning av historia, självbiografi och fiktion, precis det minnesarbete som förhindrar att vi möter något annat än det som ingår i vår kollektiva förståelse.

Rethinking Time visar att vår tid är upptagen och fixerad vid nuet, vid våra egna och närståendes livserfarenheter, vid det som återpeglar vår egen identitet. Vi lever i en kultur där rädslan för att allt som inte kan hållas levande i minnet förpassas till historia och därmed blir dött och oviktigt. ”What do we 'do' with the thing called the past for it to become historical?”, frågar idéhistorikern Victoria Fareld i en uppsats om Jean Amérys vägran att historisera erfarenheterna från andra världskriget. En sak historisering gör, skriver hon, är att avsluta händelser. Detta, tycks det mig, är kanske också det som vår tid har som svårast att förlika sig med: att det som varit kommer till ett slut, kan läggas bakom oss, att det inte behöver ältas, att ting förvittrar och utplånas och människor faller i glömska. Vår tid är rädd för det avslutade och färdiga, för den vill hela tiden leva i tillblivelsen, eftersom tillblivelse är födelse och därmed mer tid och fortvarande liv.

Där finns också anknytningen till bokens titel som upprepar den (post)modernistiska tropen att det är dags att göra nytt och tänka om. Det är dock relativt få författare som ägnar själva tiden särskild uppmärksamhet. Titeln ska nog uppfattas som att det handlar om historiskt medvetande (det vill säga ett medvetande om att jaget befinner sig i skärningspunkten mellan gjorda erfarenheter och förväntningar om kommande möjligheter). Riktar man däremot fokus mot tidsligheten mer än det historiska medvetandets vilja att summera det som varit och ta ut riktningen för kommande handlingar, innebär det att ändligheten hamnar i förgrunden. Det mest utmärkande för ändliga ting är att de kommer att utplånas. Alltså kommer de också att vilja bevara sig så länge det går, antingen genom fortsatt existens eller genom fortplantning.

Några av författarna antyder detta i sina bidrag, men temat lyfts inte upp på det sätt jag tycker att det förtjänar. Hans Ruin kommer mot slutet av sin artikel om tidsfilosofin inom fenomenologin in på talet om spår som tidigare generationer lämnar efter sig som ett sätt att överskrida tiden. Än tydligare blir temat i Johan Redins analys av museernas sätt att med hjälp av föremålen tillfredsställa ”begäret att få förbindelser” med det som varit. Som jag förstår saken betyder detta inget annat än att museernas samlingar är uttryck för hur vi institutionaliserat reproduktion och självbevarelse. Samlandets mani döljer det patos för ändligheten som människor brottas med i sin desperata visshet om att allt som nu finns kommer att utplånas. Att konservera, skriver Mats Burström, handlar om att stoppa tiden. Är inte just detta också vad fascinationen för det förflutna (delvis) handlar om? Att se det som, trots att tiden och naturen gör vad de kan för att utplåna spåren, likväl blivit kvar? Om det är så, borde vi sträva efter att identifiera organism-, reproduktions- och självbevarandestrukturerna som formar vårt tänkande. Vårt sätt att tala om och hantera det förflutna är ett av de mest angelägna områdena för en sådan genomlysning, eftersom historievetenskapen och historietänkandet i modern tid aldrig lyckats frigöra sig från kopplingen till livet utan fortfarande talar om att allt som har en historia växer, utvecklas, upprepas eller muterar. Till och med idén att moderna historiker skriver berättelser hellre än krönikor och annaler, är ju bara ett annat sätt att säga att de vill gestalta det förflutna som en organisk helhet, det vill säga som ett liv med början, mitt och slut.

Torbjörn Gustafsson Chorell är universitetslektor i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet.

– Publ. i Respons 4/2012

FÖLJANDE

nummer

DEt ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskrifgten Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet