Historia

Varför blev kunskapen om Förintelsen inte offentlig?

Främlingar på tåg – Sverige och förintelsen
Klas Åmark

Kaunitz-Olsson
254 sidor
ISBN 9789189015494

| Respons 3/2021 | 10 min läsning

Samlingsregeringen under andra världskriget har kritiserats för att inte ha offentliggjort vad man visste om Förintelsen. Det är dessa frågor som står i fokus för Klas Åmarks bok Främlingar på tåg. Han kan på några avgörande punkter korrigera den bild som låg till grund för kritiken mot regeringen. Det är dock svårt att undgå intrycket att Åmark är väl överslätande i sin bedömning av höga UD-tjänstemän.

Samlingsregeringen (1939–1945) kommer ut från slottet efter konselj 1939. Foto: Pressens Bild / TT Nyhetsbyrån

Hur mycket var känt i omvärlden när Förintelsen pågick med fasanfullt accelererad kraft 1942–45? Vad visste de allierade? Varför gjorde man inga försök att stoppa den? Och vad visste den svenska regeringen? Och om de visste – varför höll man tyst? Hade ett offentliggörande haft någon betydelse?

Allt detta är frågor som den omfattande forskningen kring Förintelsen belyst under de senaste decennierna, en del i den ännu större frågan om omvärldens ansvar och, i några fall, medverkan och medlöperi. Klas Åmark, professor emeritus, ledande forskare om Sveriges förhållande till naziregimen och dess förbrytelser, författare till den uppmärksammade boken Att bo granne med ondskan (2011, reviderad och utökad version 2016) har nu utkommit med en ny bok runt samma tema, Främlingar på tåg. Det är en saklig och mycket läsvärd analys av en episod under krigsåren, där långt senare framför allt UD:s hantering har kritiserats. 

Titeln är en blinkning till en berömd thriller av Hitchcock och historiens begynnelse uppfyller onekligen en thrillers dramaturgi. Den är väl känd. I all korthet: På nattåget från Warszawa till Berlin den 20 augusti 1942 träffar den svenska diplomaten Göran von Otter, som tjänstgör i Berlin, en förtvivlad SS officer, Kurt Gerstein, som utförligt berättar att han bevittnat hur SS gasat ihjäl 1000-tals judar i förintelselägret Belzec. Gerstein ville att den svenska diplomaten skulle rapportera om detta till den svenska regeringen och att uppgifterna skulle spridas till de allierade, som i sin tur med flygblad skulle informera den tyska allmänheten som då skulle reagera och stoppa massmorden – alltsammans mycket bräckliga förhoppningar. 

Den bild han ger verkar trovärdig och korrigerar på några avgörande punkter den bild som låg till grund för kritiken.

Göran von Otter avsåg självklart att skriva en rapport till UD om detta häpnadsväckande samtal, men hans chef på Berlinambassaden, ministern Arvid Richert uppmanade honom i stället att ge en muntlig rapport när han nästa gång besökte Stockholm. Enligt von Otters minnesbild hade han rest till Stockholm redan i början på september 42, men först långt senare kom han på att han reste dit först i januari 1943 och då rapporterade till chefen för UD:s politiska avdelning, Staffan Söderblom. Den resan är också dokumenterad. Vad som sedan hände är oklart; kanske rapporterade Söderblom uppåt i UD, men troligen inte till utrikesministern Christian Günther. Det finns inga belägg för att regeringen blev informerad och uppgifterna fördes inte vidare till de allierade. 

I den pressuppmärksamhet och debatt som i slutet av 1970-talet fördes kring detta förlopp kritiserade en rad skribenter samlingsregeringen för att den tigit om sin kunskap, inte skickat den vidare och inte offentliggjort den. Det var särskilt upprörande, menade man, eftersom den svenska regeringen var den första regering som fick denna kunskap om vad som skedde.

Det är dessa frågor, anklagelser och försvar från UD som är huvudfrågan i Åmarks undersökning, en klassisk och professionell studie av tillgängliga dokument, brev och skrifter. Han sätter också in den i det stora historiska skeendet, vad de allierade visste och gjorde och ställer frågan om ett svenskt offentliggörande av Gersteins berättelse på hösten 1942 hade spelat någon roll. Den bild han ger verkar trovärdig och korrigerar på några avgörande punkter den bild som låg till grund för kritiken.

Klas Åmark. Foto: Kaunitz-Olsson

von Otter rapporterade alltså inte i september 1942 utan först i januari 1943. Det gör stor skillnad, hävdar Åmark. Under 1942 och särskilt under senhösten kom nämligen en rad olika trovärdiga rapporter om de pågående massmorden till de allierade, framför allt till Storbritannien. Rapporterna möttes med misstro, inte ens motståndsrörelserna kunde föreställa sig att något sådant som berättades kunde pågå. Men sanningen trängde på. Den polska exilregeringen i London skrev mot årets slut i ett brev till de allierade att tyskarna nu bestämt sig för ”total extermination” av Europas judar. Den 17 december 1942 läste den brittiska utrikesministern i underhuset upp en deklaration från de 12 allierade där de skarpt fördömde dessa monstruösa brott och förklarade att det som nu skedde stärkte deras beslutsamhet att störta det barbariska Hitlertyranniet och bestraffa de skyldiga. Däremot sades inget om man på något sätt omedelbart skulle ingripa; då, som vid flera senare tillfällen, slog man fast vikten av militär seger och att man måste koncentrera alla resurser på detta. Klart är, menar Åmark, att från 1942 var problemet inte bristen på information utan en bristande vilja till handling. 1943 hade Gersteins rapport sannolikt inte spelat någon roll. Och någon vilja fanns inte, varken i London eller Washington. Åmark går inte närmare in på frågorna om varför och om det varit möjligt med ett sådant ingripande, frågor som varit föremål för en omfattande forskning och debatt. Det vore en annan bok. 

UD och framför allt Staffan Söderblom har också hävdat att von Otters rapport inte innehöll något som i januari 1943 inte redan var känt; den tillförde inget nytt och det var poänglöst att skicka den vidare till de allierade. Den var sannolikt inte heller känd av den svenska samlingsregeringen. Åmarks undersökning bekräftar detta; kritiken mot regeringen på denna punkt är inte motiverad, slår han fast.

Åmark diskuterar kontrafaktiskt vad som hade hänt om rapporten kommit i september 1942 och sänts vidare till London. Den kunde då ha spelat roll, hävdar han, men säger inte närmare hur. Han diskuterar också vad som då möjligen skulle ha hänt om den då blivit offentlig, men han har naturligen inte mycket att säga annat än – och det kan man nog säga med stor säkerhet – att tyskarna hade förnekat den och blivit rasande på den svenska regeringen; vad det i sin tur inneburit är ju lika svårt att spekulera över. Men det hade varit ett fullständigt brott mot den då rådande presspolitiken och samlingsregeringens ansträngningar att förhindra kritik av Tyskland i medierna. ”Man vågade inte”, sades det 1979, ja, det är rätt, men tystnaden ansågs under kriget, med fel eller rätt, vara en nödvändig del av neutralitetspolitiken. 

Richert skrev senare i utkast till memoarer att han aldrig fått rapporter om judeutrotningen. Det var inte sant, konstaterar Åmark; ambassaden hade skickat vidare flera sådana rapporter.

En viktig fråga som Åmark kartlägger hänger samman med just detta. Varför ville inte Arvid Richert att von Otter skulle skriva en rapport? Var han var rädd för att rapporten skulle fiskas upp av tyskarna? Varför skickade han då inte von Otter omedelbart till Stockholm för muntlig redogörelse? Och varför rapporterade han inte själv när han vid flera tillfällen var i Stockholm hösten 42? Åmark har inget säkert svar på den frågan, men tror att det möjligen kan ha att göra med att Richert, som var ytterst angelägen om att inget kritiskt om Tyskland publicerades i svenska medier, var orolig för att just denna rapport med dess exceptionella historia skulle på något sätt komma ut. Eller också ansåg han att det fanns risk för att samlingsregeringen skulle agera på något sätt som stred mot Richerts uppfattning om hur Sverige borde förhålla sig i kriget. Eller också var han helt enkelt likgiltig. Richert skrev senare i utkast till memoarer att han aldrig fått rapporter om judeutrotningen. Det var inte sant, konstaterar Åmark; ambassaden hade skickat vidare flera sådana rapporter.

Åmark diskuterar inte närmare varför Söderblom inte ansträngde sig att föra upp rapporten till UD:s ledning, inklusive utrikesministern. Söderbloms senare förklaring att judeutrotningen redan var känd är visserligen riktig, men här handlade det om en mycket konkret och upprörande skildring av vad som faktiskt pågick, given till en svensk diplomat med bön om handling. Skulle det inte vara viktigt för utrikes- och statsministern att ta del av detta i januari 1943, alltså före Stalingrad, i ett läge då krigsutgången stod och vägde?

Sammanfattningsvis är det svårt för läsaren att undgå intrycket att Åmark är väl överslätande mot de höga UD-tjänstemännen och deras agerande. Att som Richert över huvud taget inte ge en rapport när han ändå var i Stockholm, trots att ärendet brådskade, och att som Söderblom inte se till att informationen som han fick fördes vidare till hög politisk nivå, är snudd på tjänstefel och vittnar i alla händelser om den självsvåldighet höga UD tjänstemän inte sällan demonstrerade. Åmark går heller inte in på frågan varför både Richert och Söderblom var uttalat misstrogna mot von Otter – vad det för att sänka betydelsen av hans rapport? Och hur kunde von Otter först glömma bort vid vilken tidpunkt han faktiskt kom till Stockholm, januari 1943, i stället för början på september 1942? Här hade han haft en mycket stark upplevelse och skulle ge en närmast sensationell rapport – hur kunde han då några år senare glömma bort när det skedde? 

Det finns här många frågor som väl kanske aldrig går att få svar på, men den hårda kritik som långt senare riktades mot UD:s agerande var inte omotiverad, även om tidsschemat var ett annat än vad kritikerna trodde. 

Åmark framhåller – med all rätt – att UD och regeringen var tysta om Förintelsen, men inte passiv. Från och med 1942 försökte man rädda judar som var svenska medborgare eller gifta med svenska medborgare och befann sig i de av Tyskland ockuperade länderna. Man började då tillämpa den metod som forskaren Paul A. Levine kallat för ”ett byråkratiskt motstånd” mot Förintelsen, det vill säga inrikta sig på judar som UD kunde hävda hade särskilda relationer till Sverige och vilkas öden Sverige hade rätt att bland sig i. Senare kom de breda aktionerna, först för att försöka rädda de norska judarna, vilket misslyckades, senare räddandet av de danska judarna, vilket i huvudsak var framgångsrikt och därefter de breda aktionerna i Ungern (Wallenberg etcetera) och till sist de vita bussarna. Det var alltsammans aktioner som i huvudsak skedde på förövarnas villkor, men de räddade likväl många. Ändå är det så, som Åmark inledningsvis påpekar, att Sverige strax före krigets utbrott utan svårighet hade kunnat rädda 1000-tals judar genom att ta emot dem som flyktingar. Att så inte skedde hade sina rötter i antisemitismen och rädsla för de främmande och motiverades med att också ett begränsat flyktingmottagande raskt skulle leda till mängder av nya flyktingar. Det var det dåtida tänkandet, skriver Åmark. Dåtida? Det tycks mig bara alltför nutida.

Relaterat
Debatt

Diskussionen om samlingsregeringens agerande saknar internationellt perspektiv

Debatten om samlingsregeringens agerande som Alf W. Johansson initierade i Respons nr 1/2014 fortsätter. Man kan inte tala om Tyskland som en enhetlig aktör, hävdar Andreas Åkerlund, för Tredje riket...


Carl Tham

Bland Carl Thams uppdrag ryms ministerposter i borgerliga och socialdemokratiska regeringar. 1985–1994 var han generaldirektör för Sida och 2002–2006 ambassadör i Berlin. Med Carin Norberg har han utkommit med boken Venedig – En vägvisare i tid och rum (2018). Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Historia
    Nazisternas försök att mobilisera islam
    Hakkorset och halvmånen Niclas Sennerteg
  2. Ekonomi
    Ikea marknadsför det svenska folkhemmet
    Design by IKEA – A Cultural History Sara Kristoffersson
  3. Filosofi & psykologi
    Frälser de redan frälsta och irriterar de redan irriterade
    12 livsregler – Ett motgift mot kaos Jordan B. Peterson
  4. Filosofi & psykologi
    En bok för alla som kantstötts av mätbarhetshysterin
    Det omätbaras renässans – En uppgörelse med pedanternas herravälde Jonna Bornemark