Politik & samhälle

Varför finanskrisen inte gett upphov till ett nytt paradigm

Etablissemanget – Och hur de kommer undan med allt
Owen Jones

Ordfront
431 sidor
ISBN 9789170378461

| Respons 5/2015 | 8 min läsning

Den fråga som Owen Jones ställer är varför finanskrisen 2008 inte blev ett grundskott mot tron på marknaden som det goda samhällets grund. Hans historieskrivning är delvis konspiratorisk men som överblicksbild av det brittiska samhället och de krafter som försvarar den etablerade ordningen är den förtjänstfull.

I sin klassiska skildring av fysikens historia beskrev Thomas Kuhn vetenskapens utveckling som en rörelse mellan stabilitet och kris. Ett etablerat vetenskapligt system (”paradigm” med Kuhns terminologi) ger svaret på alla relevanta frågor och fungerar som kärnan i det rådande vetenskapliga förnuftet. Trots den paradigmatiska stabiliteten uppstår efterhand egendomligheter och smärre kriser som paradigmet inte kan förklara. Kritiska och alternativa röster börjar höjas, som beskriver konturerna av ett nytt paradigm, som kan förklara dessa kriser och egendomligheter. När detta nya paradigm väl har etablerats tenderar också det att drabbas av kriser, som i sin tur triggar igång nya och alternativa förklaringar.

Politiken präglas också av en rörelse mellan paradigm och kris. Det som en gång föreföll vara beständigt bryts efterhand ned.

Politiken präglas också av en rörelse mellan paradigm och kris. Det som en gång föreföll vara beständigt bryts efterhand ned. Ett exempel är efterkrigstidens samhällsmodell, som länge tycktes krisfri och brett uppbackad – ett samhällsparadigm om det någonsin funnits ett. Kombinationen av masskonsumtion och massproduktion – understödd av välorganiserade relationer mellan stat, fackföreningar och näringsliv och en efterfrågepolitik i Keynes anda – skapade en rekordlång period av tillväxt och välfärd från 1945 till 1975 med full sysselsättning och stigande reallöner, men också hög och jämn efterfrågan. Avkastningen var enorm, både socialt och ekonomiskt. Det ena sociala projektet efter det andra sjösattes: barnbidrag, pensioner, utbyggd skola och sjukvård i offentlig regi. Samhällsmodellen förlöste också produktivkrafterna med en massiv skattefinansierad utbyggnad av motorvägar, telefoni, bostäder och mycket annat.

Det hela sköttes ekvilibristiskt av en teknokratisk expertis som höll ekonomin i jämn tillväxt och som milt omformade människors vanor och intressen. Blandekonomi och servicedemokrati var ledorden. Press och andra medier förkunnade att samhällsomvandlingen var god och nödvändig och att det nya normala var detta blandsamhälle där stat, samhälle och näringsliv sömlöst gick in i varandra. Mitt i strömfåran stod socialdemokrater, liberaler och konservativa i bredd. De få belackare som fanns kunde avfärdas som antingen reaktionära manchesterliberaler eller kommunistiska femtekolonnare utan känsla för subtiliteterna i det moderna jämviktssamhället.

Så vad kunde gå fel? När denna modell efterhand mötte politisk radikalisering, sviktande globala konjunkturer och oförklarade ekonomiska kriser (till exempel när hög inflation inträffade samtidigt med hög arbetslöshet) tycktes den plötsligt vara uttömd på energi. Konsensuspolitikerna och teknokraterna sökte villrådigt efter lösningar, men resultaten blev enbart kriser, arbetslöshet och växande sociala konflikter.

Nya intressen och idéer formade en helt ny syn på vad som var gott, rätt och riktigt. Cirka 1980 gör den nuvarande samhällsmodellen entré, åtminstone i Nordamerika och Västeuropa. Denna modell, ibland kallad konkurrenskraftssamhället, ställer de marknadsekonomiska villkoren och förutsättningarna främst. Sammanbrottet för den gamla samhällsmodellen förklaras med att marknadens naturliga dynamik och skaparkraft fjättrats. Begrepp som länge befunnit sig långt utanför strömfåran återkom: entreprenörskap, innovation, privatisering, valfrihet. Ingenting var så komplicerat att det inte kunde lösas av marknadens mekanismer. Marknaden fick också sina apologeter, med nationalekonomer, liberala tankesmedjor och finansaktörer som de nya hjältarna och färdskrivarna in i en framtid av fria och friska marknadskrafter.

Hur detta skifte gick till och hur en ny samhällsordning hålls på plats dissekeras av den radikale brittiske journalisten Owen Jones i EtablissemangetOch hur de kommer undan med allt. Han är en flitig skribent i främst The Guardian, men också en framträdande röst inom sociala medier, med en egen YouTube-kanal och allt. Etablissemanget erbjuder en rejäl djupdykning i främst engelska sociala, politiska och ekonomiska förhållanden – resten av Storbritannien nämns knappast alls, inte heller världen på andra sidan kanalen. Det engelska maktspelet och maktspelarna står i förgrunden, där den förenade kraften av politik, medier, ekonomi, polisväsende etablerat en bild av det nuvarande tillståndet av oreglerade marknader som det enda förnuftiga.

Den stora fråga som Jones ställer är varför finanskrisen 2008 inte blev ett grundskott mot konkurrenskraftssamhället. Det bygger ju på den till synes oändliga tillgången på krediter, med finansmarknaden som samhällets hjärta. När detta hjärta höll på att kollapsa för fem år sedan kunde det bara räddas genom massiva statliga ingripanden. Bara i Storbritannien rörde det sig om insatser på totalt över 1000 miljarder pund som slussats till bankerna men också in i ekonomin i stort. Om nu kollapsen bara kunde undvikas med statlig hjälp, varför överlevde då idén och föreställningen om marknaden som det goda samhällets grund och staten som dess fiende? Jones visar med en mångfald av exempel från medier och politik att konkurrenskraftssamhället är mer uthålligt än man kanske tror. Finanssektorn har blivit så starkt sammanflätad med etablissemanget att den inte längre kan ifrågasättas, även om staten och medborgarna får bära bördan av de uppblåsta krediterna, trots att privatisering av sjukvård och utbildning skapar våldsamma sociala obalanser och att tågtrafiken ständigt havererar på grund av sviktande underhåll.

Owens bok är främst polemisk och inget akademiskt traktat. Den är medryckande skriven, åtminstone för den som har intresse för brittisk samtidshistoria, och presenterar en dyster men inte helt uppgiven läsning av den samtida kapitalismens uthållighet. Ambitionen är alltså att skriva populärt och peka ut hur makten är uppbyggd i dagens Storbritannien. Det gör emellertid framställningen onödigt skev och den komplexa väv av händelser som bröt ner efterkrigstidens samhällsmodell tappas bort; det blir en delvis konspiratorisk historieskrivning i vilken nyliberala tankesmedjor driver samhällsförändringen snarare än den mix av drivkrafter som faktiskt låg bakom sammanbrottet. Men som en ögonblicksbild av segheten i en samhällsmodell och den mängd intressenter och vasaller som finns beredda att försvara den är boken förtjänstfull. Det som saknas i analytiska ambitioner tas igen i berättarhumöret och i de många målande porträtten av de individer som burit upp idén om konkurrenskraftssamhället. Om historieskrivningen är stereotyp är personbeskrivningarna desto mer nyanserade – många ultraliberaler skisseras ömsint som idédrivna, engagerade och uppfyllda av tanken om ett gott samhälle där frihet och dynamik skapar lycka och välfärd.

Ett djupare problem med boken är tajmingen. När boken kom ut på engelska för knappt ett år sedan tycktes etablissemanget orubbligt; det hade kontroll över debattklimat och tolkningen av vägval och möjligheter efter den ekonomiska krisen. Valet i maj 2015, när de konservativa fick egen majoritet, bekräftade bilden. När New Labour sedan skulle välja en ny ordförande efter den förödmjukade Ed Miliband, såg det länge ut att bli någon av de kandidater som etablissemanget kände igen sig i, präglade och formade av konkurrenskraftssamhällets tankevärld. Den enda avvikaren var en marginalfigur i brittisk politik, till synes chanslös och framlyft enbart som radikalt alibi. Den svenska översättningen kommer dock mitt i ett märkligt skeende i den brittiska politiken, när detta radikala alibi – Jeremy Corbyn – mot alla odds blivit vald till partiordförande för Labour.

Den svenska översättningen kommer dock mitt i ett märkligt skeende i den brittiska politiken, när detta radikala alibi – Jeremy Corbyn – mot alla odds blivit vald till partiordförande för Labour.

Corbyn är helt och hållet etablissemangets motpol: medieskygg och tillbakadragen, utan uppbackning från de inflytelserika nätverken, närmast marxistisk i sin tankevärld och sannerligen inte figursydd efter den moderna politikerrollen. Trots etablissemangets ansträngningar att jämna vägen för en mer moderat kandidat blev Corbyn omåttligt populär, kanske just därför att han stod utanför etablissemanget och alltid har gjort det. Han blev populär på ungefär samma sätt som Milton Friedman eller Margaret Thatcher lyftes upp av en mäktig opinionsvåg under 1970-talet, trots att dåtidens etablissemang beskrev dem som galna ytterkantsfigurer. Outsidern blir idol, medan etablissemanget framstår som gammalt och passé.

Är då Corbyn ett förebud, en profet för en ny tid och ett nytt paradigm och kanske också ett nytt etablissemang? I det avslutande kapitlet skisserar Jones – som också fungerat som ett slags intellektuell stödtrupp och informell rådgivare till Corbyn – ett alternativ till konkurrenskraftssamhället med social mångfald, medbestämmande, statligt ägande och en aktiv näringspolitik. Receptet är litet blekt, men försiktigheten är talande för de kritiker av det rådande paradigmet som finns i dag, Thomas Piketty är ett annat exempel. De är skarpa i diagnosen men mer försagda när det gäller konkreta förslag: några statliga investeringar här, litet höjda skatter där. Det lär inte lägga grunden för en ny ekonomisk modell, möjligen en litet mindre ostyrbar finanskapitalism.

Owens bok beskriver samtidigt – trots det bleksiktiga framtidsscenariot – hur det politiska landskapet faktiskt kan förskjutas och förändras. Etablissemanget blir efterhand bekvämt och försvarar sina lösningar och svar, samtidigt som kriser och uppstickare utmanar det. Kan en egensinnig enmansshow som Corbyn slå undan benen på etablissemangets kvinnor och män, är det nog bara en tidsfråga innan större och mörkare moln tornar upp sig.

Mats Benner är professor i forskningspolitik vid Lunds universitet.

Relaterat
Analys/Reportage

”Antisemitism utanför den yttersta högern uppmärksammas sällan”

Brittiska Labour skakas av antisemitism bland medlemmar och försämrade relationer till den judiska befolkningen. Men den antirasistiska rörelsen blundar för detta problem som sprids i västvärlden. Respons har träffat Dave...


Mats Benner

Mats Benner är professor i forskningspolitik vid Lunds universitet. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Utbildning
    Universitetet rör sig i skilda riktningar men står samtidigt kvar
    Universitetets idé – Sexton nyckeltexter Thomas Karlsohn (red.)
  2. Politik & samhälle
    Bildningsfrågor går på tvärs med den etablerade politiska skalan
    Varken bildning eller piano – Vantrivs borgerligheten i kulturen? Lars Anders Johansson (red.)
  3. Utbildning
    Tesdrivande om det svenska kunskapsfallet
    De svenska skolreformerna 1962–1985 och personerna bakom dem Inger Enkvist
  4. Konstarterna & medier
    Aktivistisk poesi som vill förändra världen
    Poesi som politik – Aktivistisk poetik hos Johannes Anyuru och Athena Farrokhzad Evelina Stenbeck