Föregående

nummer

Tisdag 26 september 2017

4/2013

Tema: När Norstedts Sveriges historia hunnit fram till nutiden är det dags att fråga om den svenska modellen verkligen var så unik.
Politik & samhälle
Sten-Åke Stenberg
Född 1953
Folkhemsbarn i forskarfokus
Boréa | 278 s | Isbn 9789189140837
Recensent: Åke Daun
Varför går det bättre för somliga?

Jag minns ett samtal för länge sedan då sociologen Sten Johansson, senare generaldirektör för Statistiska Centralbyrån, anförtrodde mig tänkbara sätt att rädda undan Metropolitprojektets forskningsdata – kanske till och med föra över dem till något amerikanskt universitet. Det offentliga frågasättandet av projektet var enormt, både från pressen och från de i sammanhanget aktiverade juristerna.

Med utgångspunkt i denna på sitt sätt absurda motsättning mellan myndigheter och forskarvärlden har sociologiprofessorn Sten-Åke Stenberg, själv född 1953, skrivit en mycket läsvärd bok. Med det stort upplagda Metropolitprojektet skulle man med start 1964 kunna följa 15 117 individer födda i Stockholm tills de blev vuxna 1993, alltså de som levde till vuxen ålder. Den övergripande frågan var: ”Varför klarar sig vissa bättre än andra?” Projektidén var nordisk, och datainsamling företogs även i Norge och Danmark, intressant nog med snarlikt starkt motstånd. Skulle man verkligen få rota i människors liv och bakgrund? Att forskarnas svar på den frågan var nyttoanknuten minskade inte fördömandet.

Som motvärn publicerade tio framstående forskare, flertalet tidigare och dåvarande rektorer vid landets universitet, den 6 mars 1986 en appell i Dagens Nyheter. Rubriken löd ”Upprop till stöd för empirisk forskning med datorn som hjälpmedel”. De betonade att den datorbaserade forskningen syftar till förbättrade kunskaper om bland annat sjukdomar, skolors funktionssätt och social utslagning. Med den rådande tidsandan visade sig dock sådana argument väga lätt.

Värt att särskilt uppmärksamma är vad chefredaktören (och filosofen) Gunnar Fredriksson skrev i Aftonbladet den 14 mars 1987. Han kommenterade relationen mellan journalister och forskare under den rubriken: ”Vill vi veta varför vissa får cancer?” Han såg en svårförståelig kulturklyfta mellan de båda yrkesgrupperna och tecken på ”ett djupt förakt för massmedia bland forskare” som dock inte var ”det gamla vanliga, banala kverulerandet”. Han avslutade – med med en viss uppgivenhet – att han inte kunde svara ”så värst bra på frågor om denna kulturklyfta, inte minst därför att journalister vanligen inte ens inser att de faktiskt ofta är forskningsfientliga, i en modevåg i hela västerlandet av anti-intellektualism” (min kursivering).

Stenbergs beskrivning av det utskällda Metropolitprojektet erbjuder en tidsbild av Sverige, likt en karikatyr utan att alls avse vara det. Med detta hade Stenberg kunnat avsluta sin bok. Budskapet var viktigt nog för motivera en historieskrivning. Men forskningsprojektet har trots allt motstånd fått en intressant fortsättning: Metropolit 2013.

Sextiotalets storstilade satsning hade ju verkat dödsdömt, men skam den som ger sig. Det visade sig att en del insamlade data fortfarande var tillgängliga, men nya behövdes. Bland annat måste flera av frågorna anpassas till dagens förändrade samhälle. Om hundra år, när vi alla är borta – skriver Stenberg – kan framtida generationer förstå sin historiska bakgrund med hjälp av Metropolitprojektets data.

Svenska myndigheter kan förstås strunta i vad som finns och inte finns om hundra år. Men om vi inte får några vetenskapliga beskrivningar och analyser av dagen samhälle, på grund av Etikprövningslagen, vad får vi då? Grundlagen skyddar tryck- och yttrandefriheten och de mänskliga sammanhangen kan fritt undersökas av marknadsföringsföretag. Även läkemedelsföretagens undersökningar ligger nära marknadsföretagens undersökningar. ”Det är bara om marknadsundersökaren planerar att publicera resultaten i ett vetenskapligt sammanhang som en etikprövning blir nödvändig”, skriver Stenberg. År 2008 skedde dock en liberalisering av Etikprövningslagen av år 2004. Nu heter det att sådant arbete som utförs inom ramen för högskoleutbildning ”på grundnivå eller på avancerad nivå” inte behöver etikprövas.

Låt oss via Stenbergs historieskrivning minnas myndigheternas motstånd mot Metropolit, som länge riskerade att totalt spoliera detta forskningsprojekt, som var internationellt nydanande, både teoretiskt och empiriskt. Har man blivit klokare? Stenberg säger att dåtidens etiska kommittéer faktiskt gav ”mycket större utrymme för kreativitet och forskningsnyfikenhet än i dag”. Det nuvarande kravet på ”en begränsad forskningsfråga” riskerar att sätta stopp för den nyfikne forskaren – utöver att det strider mot en i det vetenskapliga arbetet grundläggande strävan: att upptäcka det ännu icke kända. Som Stenberg påpekar vet vi helt enkelt inte vad som på längre sikt är bra forskning.

Han har i sin bok givit sig in på ett problemområde som är värt stor uppmärksamhet. Samhällsforskningens givna uppgift är att bredda och fördjupa vår förståelse av samhället och människors liv. De första rapporterna från Metropolits fortsatta forskning kom i mitten av 70-talet, däribland de med tonvikt på kriminalitet och social marginalisering. Av de i dag mer än 140 publikationerna handlar många om brottslighet, droger och psykiska problem. Projektets uppdaterade data öppnade bland annat möjligheten att se om ”social status bland kamrater redan i de tidiga tonåren kunde ha långsiktiga effekter i vuxen ålder”. Det visade sig att de i klassen ”marginaliserade barnen hade fem till nio gånger högre risk för hjärtsjukdomar och tre till fyra gånger högre risk att drabbas av typ 2-diabetes som vuxna än de populäraste barnen”. Dessutom hade de ”dubbelt så stor risk att drabbas av psykisk ohälsa som depression och ångest. Pojkarna hade fyra gånger så hög risk att ta livet av sig jämfört med dem som var favoriter i klassen. Dessa barn löpte också tre gånger så stor risk att bli vårdade för drog- och alkoholproblem jämfört med barnen som var favoriter”.

Friskolereformens koncentrering av barn från olika sociala bakgrunder i olika skolor har lett till en diskussion om långsiktiga effekter. Även den frågan har belysts i en ny studie. Frågan var hur skolans sociala sammansättning i sjätte klass påverkade risken för att barnen senare skulle begå brott. 123 grundskolor ingick i undersökningen och bara i åtta av dessa fanns inga uppgifter om barn som var registrerade för brott under skoltiden. Samtidigt fanns lika många skolor där vart femte barn eller fler var registrerade hos polisen. Elever från tio procent av skolorna stod för hälften av alla brott pojkarna begick.

SCB-chefen Sten Johansson menade på sin tid att människors levnadsförhållanden behövde statistikföras på samma sätt som nationalräkenskaper och handelsbalans. Stenberg har nu visat vad longitudinella projekt kan erbjuda. Låt oss alla inse att människosläktets historia i sig är longitudinell. Om det är framtiden som mest bekymrar oss, då är det inte ögonblicksbilderna som vi ska nöja oss med.

Åke Daun är professor emeritus i etnologi vid Stockholms universitet.

– Publ. i Respons 4/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet