Föregående

nummer

Fredag 20 oktober 2017

1/2013

Tema: Krisen 2008 innebar slutet på den amerikanska drömmen att man kan bli vad man vill bara man arbetar hårt och målmedvetet.
Historia
Bibi Jonsson
Bruna pennor
Nazistiska motiv i svenska kvinnors litteratur från trettiotalet
Carlssons | 451 s | Isbn 9789173315265
Recensent: Sofi Qvarnström
Varför kvinnor drogs till nazismen förblir en gåta

Nazismen var en extremt manligt kodad ideologi men trots det drogs kvinnor till den. Bibi Jonsson avtäcker ett nytt område i den svenska nazismens historia genom att belysa kvinnliga författares engagemang i nazismen. Hennes tes att det också finns ett feministiskt inslag hos en del av dem övertygar dock inte recensenten.

Nazismen är utan tvekan en extremt manligt kodad ideologi. Mannen är ideal och norm, kvinnor och barn representerar såväl fysiskt som psykiskt ett tidigare utvecklingshistoriskt skede än männen. Följaktligen var det männen som innehade alla ledande positioner och nazismens historieskrivning framstår i högsta grad som en misogyn och manlig historia.

Men kvinnorna fanns där, bredvid, och de var varken overksamma eller helt utan inflytande. I sin nya bok lyfter litteraturvetaren Bibi Jonsson fram de svenska kvinnor som anslöt sig till den nazistiska rörelsen och engagerade sig för dess sak genom skönlitterärt skrivande. Trots att kvinnorna var relativt få lämnade de konkreta och betydelsefulla avtryck i rörelsens historia. Jonsson identifierar nazistiska värden och ideal i dessa kvinnors litteratur och relaterar den till en större samhällelig kontext, som inbegriper såväl relationerna med Tyskland som det socialdemokratiska folkhemsbygget och de konservativa reformrörelserna.

Det är tolv författare som utgör huvudpersonerna i denna berättelse. Annie Åkerhielm och Sigrid Gillner utgör de mest namnkunniga av dem. Ingen av dem kan sägas vara del av den svenska litteraturkanon, men, som Jonsson påpekar, det är inte på grund av texternas eventuella estetiska kvaliteter som de är intressanta, utan som idéhistoriska källor. Det är en litteratur med uttalad politisk tendens, som skrevs i syfte att påverka och förändra, vilket fick konsekvenser för utformningen. Därför kombinerar Jonsson motivanalysen med en - om än begränsad - diskussion av romanernas formspråk och koppling till melodramat.

En svårighet i diskussionen om nazism i skönlitteraturen är frågan om vad som ska anses specifikt tillhöra nazistiska värden och vad som ”bara” är en del av tidsandan. Flera av de motiv Jonsson lyfter fram - nationell anda och hembygdsromantik, folkstat och hjältedyrkan, sexualhygien och sexualfientlighet - är inte nazistiska i sig, som hon själv påpekar. Men tar man hänsyn till det större sammanhanget, till exempelvis kombinationen av motiv, författarnas övriga produktion eller deras organisatoriska tillhörighet, blir avgörandet enklare. Så övertygar också Jonsson i sina analyser om att det fanns en nazistisk litteratur i Sverige som togs upp i det litterära kretsloppet och till och med stundtals fick goda recensioner utanför de egna leden. Det är en litteratur som kännetecknas av stark nationalism, avståndstagande från det främmande eller utländska, förhärligande av mannen, hjälten och askesen, samt en påtaglig misogyni.

Jonsson avtäcker ett nytt område i den svenska nazismens historia, då hon behandlar ett i princip okänt material och bortglömda aktörer. Bredden i undersökningen imponerar. Genom att också inbegripa politiska pamfletter och relatera skönlitteraturen till den nazistiska pressens politiska propaganda ges en mångsidig och komplex bild av den svenska nazistiska ideologin. Att kvinnorna som blev nazister kom från såväl konservativa som socialdemokratiska och kommunistiska kretsar synliggör och problematiserar nazismens koppling till tankefigurer vi kanske inte alls uppfattar som nazistiskt anstrukna: bonderomantik, folkhem eller idealism. Särskilt intressant är att få syn på den dialog som uppstår mellan olika genrer, hur ett motiv upprepas, remedieras och utvecklas.

När litteraturen placeras i ett större politiskt sammanhang blir det uppenbart att den utgjorde en central del i den nazistiska opinionsbildningen. Tendensen är stundtals oerhört explicit. Värt att notera är att några av de mest uttalat rasistiska skildringarna har Jonsson hittat i barnlitteraturen, exempelvis i Nanna Lundh-Erikssons bok I zigenarnas spår: ”Mor ville riktigt ha bort den där besynnerliga zigenarlukten från tösen och tvättade henne rätt så grundligt med såpa - och den bruna färgen, som gjort, att man tagit henne för en zigenarunge, försvann här och där!”. Jonssons avslutande kommentar avslöjar effektivt det officiella Sveriges inställning och det nazistiska tankegodsets närhet till mer allmänt utbredda rasistiska stereotyper: ”Eftersom boken ingick i den välrenommerade serien Barnbiblioteket Saga, uppfattades av allt att döma inte dess budskap som i överkant rasistiskt.”

Jonssons bok hade vunnit på en koncentration och ett fördjupat fokus på de centrala frågeställningarna, vilka i sin tur hade förtjänat en mer samlad beskrivning inledningsvis. Trots att undersökningen oupphörligt skildrar kvinnors samröre med nazismen står jag vid läsningens slut fortfarande frågande inför en av de mest spännande frågor som Jonsson ställde inledningsvis: hur kan vi förstå kvinnornas engagemang i en så misogyn rörelse? Redan i studiens första kapitel föreslår Jonsson att det förefaller som om den traditionella synen på moderskapet och särartstänkandet är avgörande för det nazistiska ställningstagandet. Senare utvecklar hon tanken att det fanns en ”potential till ett emancipatoriskt tänkande i den nazistiska ideologin” då kvinnan hade en självklar och central roll som hemmets företrädare i byggandet av det nazistiska idealsamhället, eller ”folkgemenskapen”. Men när Jonsson i det sjunde och sista kapitlet avslutar med att konstatera att könet är ”den mest avgörande parametern även enligt ett nazistiskt tänkande”, att ”[e]n nazistisk kvinna skulle i enlighet med detta resonemang vara i högre grad kvinna än nazist” och att det ”[m]ed denna logik skulle överhuvudtaget inte finnas någon nazistisk kvinna” får jag svårt att följa resonemanget. Om den nazistiska kvinnan, med Jonssons ord, inte har något existensberättigande och heller ingen existensform, vari ligger då den emancipatoriska potentialen?

I samma kapitel argumenterar Jonsson för att några av Annie Åkerhielms romaner rymmer en mer uttalat feministisk tendens. I dessa berättelser framstår de yrkesarbetande kvinnliga protagonisterna som de slutliga vinnarna och kamratäktenskapet som ett ideal. Det är en tolkning som går på tvärs mot romanförfattaren Åkerhielms egen övertygelse, då hon definierade sig både som nazist och antifeminist, men i linje med skönlitteraturens öppna karaktär som ger utrymme för motröster, hävdar Jonsson. En liknande dubbelhet syns i skildringen av den goda modern i andra författares texter.

Att på detta sätt komplicera slutsatserna och argumentera för att denna litteratur också rymmer feministiska inslag är både spännande och problematiskt. Jag instämmer i synen på skönlitteraturens ambivalenta karaktär, men övertygas inte av tolkningen på grund av att Jonsson så konsekvent och övertygande genom hela undersökningen drivit tesen om den nazistiska litteraturens misogyna karaktär. Det är som om hon underminerar sin egen undersökning och de frågor hon ägnat så många sidor åt att utreda: vad innebär en nazistisk litteratur och fanns det en sådan? Vad är egentligen Jonssons svar på frågan om en text kan vara feministisk och nazistisk på en och samma gång? Risken finns att läsaren lämnas rådvill om studiens huvudsakliga ärende.

Som framgått är det ett rikt material Jonsson arbetat med som väcker många spännande frågor. Tyvärr tas dess potential inte riktigt tillvara, vilket ytterst hänger ihop med undersökningens huvudsakliga syfte såsom det formuleras inledningsvis: att utreda om det går att ”belägga nazistiska värden och ideal i dessa [texter] och på dessa grunder hävda att det fanns en kvinnlig nazistisk litteratur i Sverige på trettiotalet”. Samtidigt utgår Jonsson från och driver tesen att dessa författare ”i sina texter introducerade och tog ställning för en tendens som jag rubricerar som nazistisk”. Ett sådant cirkelresonemang leder till att svaret, eller resultatet av undersökningen, blir ganska självklart. Vad jag saknar är ett tydligare problem, eller åtminstone en fördjupning av undersökningens syfte, som går utöver dess beskrivande karaktär.

Det kan tyckas som om jag märker ord och formuleringar här, men jag menar att diskussionen om problemformulering är viktig av två orsaker. För det första gör syftesformuleringen inte undersökningen rättvisa, för Jonsson gör mycket mer än att belägga och beskriva nazistiska motiv i kvinnors skönlitteratur. Kartläggningen av nazistiska aktörer i kvinnoleden och deras betydelse för den nazistiska rörelsen utgör ett minst lika viktigt led i studien. För det andra utgör syftesformuleringen ett exempel på ett symptom hos många av oss litteraturvetare, nämligen en alltför hög tilltro till källmaterialet på bekostnad av själva forskningsproblemet. Att en skönlitterär text är outforskad eller orättmätigt har fallit i glömska är inte ett tillräckligt kriterium för att motivera en studie. Jonssons syftesformulering gör undersökningen till en deskriptiv studie, där det relevanta i att beskriva motiven i en svensk, nazistisk litteratur i princip tas för givet.

Motiven hon identifierar känner vi igen från tidigare studier om nazismen och visst är det intressant att se att de också förekommer i skönlitteraturen, men ännu mer intressant hade det varit att få en analys som på allvar försöker förklara och värdera denna litteraturs betydelse och funktion i sin samtid. Just för att undersökningen har ett så brett anslag finns förutsättningar att undersöka vad som utmärker de skönlitterära berättelserna och vilken betydelse de fick. Hur skiljer sig exempelvis den nazistiska tendensen i litteraturen från den som formuleras i kvinnors politiska pamfletter? Varför väljer kvinnorna att föra ut sitt politiska budskap genom skönlitteraturen? Skiljer sig dessa berättelser från de manliga författarnas skönlitteratur och vad betyder i så fall det? Vad säger oss recensenternas omdömen om denna litteraturs ställning i samtiden? Ansatser till liknande diskussioner finns, bland annat i analysen av den melodramatiska retoriken och i uppmärksammandet av böckernas mottagande i pressen, men frågorna om hur och varför formuleras aldrig explicit och ges heller inga tydliga svar.

I denna vidgade diskussion om litteraturvetenskapens anspråk tror jag att vi alla skulle vinna på att vara mindre defensiva. Det är komplexa frågor vi hanterar, men ibland blir den i grunden sympatiska viljan till nyansering ett hinder i stället för en styrka. Visst är det svårt att uttala sig om vad melodramatiska drag ger uttryck för och syftar till, men det innebär inte att Jonsson måste ursäkta sig med att ”följande försök [är] en spekulation”. I sin analys föreslår hon att trettiotalet i överförd bemärkelse kan betraktas som en melodram, där hotet ur nazisternas perspektiv utgjordes av modernisering, demokratisering och sekularisering. Att med stöd i Peter Brooks uppfatta en korrespondens mellan litterär genre och världsbild, där melodramens överdrifter, känslosamhet och polarisering motsvaras av en uppfattning om världen i dramatisk förändring, ja kanske till och med upplösning, uppfattar jag inte som särskilt spekulativt utan som en konventionell tolkning.

Trots att det under framför allt de senaste decennierna har publicerats ett flertal studier om Sveriges förhållande till Nazityskland under andra världskriget är Sveriges inblandning och agerande långt ifrån utrett och klarlagt. Ola Larsmo, som skrivit om Bollhusmötet i Uppsala 1939 i sin bok Djävulssonaten. Ur det svenska hatets historia (2007), är en av dem som återkommande har påpekat hur mycket som återstår att göra i denna fråga. För den som vill få en inblick i det nazistiska Sverige under trettiotalet är Bruna pennor viktig läsning. Det Jonsson framför allt tillför är viktig och försummad kunskap om kvinnornas och skönlitteraturens roll i rörelsen. Boken utgör dessutom ytterligare ett led i uppgörelsen med den naivitet och inskränkthet som fortfarande präglar Sveriges förhållande till nazismen. Hon visar att uppgörelsen är nödvändig och fortfarande inte över.

Sofi Qvarnström är biträdande lektor i retorik vid Lunds universitet. Hon disputerade i litteraturvetenskap på en avhandling om svenska författares krigskritik under första världskriget (Motståndets berättelser 2009).

– Publ. i Respons 1/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet