Föregående

nummer

Torsdag 19 oktober 2017

2/2014

Tema: Är vi på väg mot en kapitalism utan demokrati? Tvångsäktenskapet mellan kapitalism och demokrati är över.
Naturvetenskap & teknik
Stephen Hawking
Min Historia (My brief history) övers. Ulrika Junker
Norstedts | 119 s | Isbn 9789113057972
Recensent: Nina Cyrén Wormbs
Världens mest kände fysiker svår att lära känna

Den som väntar sig en personlig berättelse av Stephen Hawking kommer att bli besviken. Beskrivningarna är summariska och känsloyttringarna sparsamma. När det gäller sin egen berömmelse menar Hawking att han uppfyller en stereotyp om det funktionshindrade geniet. Men det finns ingen sådan stereotyp. Hawking är med sitt tekniskt inbäddade persona unik i sitt slag.

Detta är en mycket märklig bok. Stephen Hawking, kanske världens mest kända nu levande fysiker – det tror han själv i alla fall och det kan ligga något i det – har vid 70 års ålder skrivit en självbiografi. Den är i den svenska översättningen 119 sidor lång. I normala fall tycker jag att det är berömvärt att skriva boken om sig själv kort. Det är säkert ett jantelagsdrag hos mig, men inte bara, för mycket som skrivs i denna genre är alldeles för mångordigt. Inför denna sparsamma skildring är jag dock beredd att ompröva min inställning. Detta är första gången jag möter en alltför kort självbiografi.

Min historia – även titeln är kort – är egentligen inte en för kort historia, för att parafrasera hans bästsäljare Kosmos: en kort historik. Den är bara inte fylld av det jag hade önskat. Eftersom han redan har skrivit tre böcker, förutom sin kioskvältare som i sig sålts i 10 miljoner exemplar på 40 språk, förväntade jag mig nu en betydligt mer personlig berättelse. Boken är kronologisk och indelad i 13 kapitel som antingen är platsbestämningar som St. Albans (där han gick i skola), Oxford (student), Cambridge (doktorand) och Caltech (ung forskare) eller ämnesbeskrivningar som Gravitationsvågor, Big Bang, Svarta hål, Tidsresor och Imaginär tid. Undantagen är tre kapitel med rubrikerna ”Barndom”, ”Äktenskap”, ”Kosmos – en kort historik” och ”Inga gränser”. I fysikkapitlen avhandlas i huvudsak Hawkings professionella verksamhet, hans kolleger och återblickar i fysikhistorien medan de övriga handlar om familjen, vänner, fruar, barn och sjukdom.

Jag har svårt att finna de ingående resonemangen om hans professionella framgångar, bevis och upptäckter särskilt gripande. Delvis beror det på att jag saknar de grundläggande kunskaperna, eller kanske snarare att jag har glömt det mesta av det jag lärde mig inom området för över 20 år sedan. Och Hawking hjälper inte läsaren med förståelsen. Men det beror också på att Hawking inte förmår att litterärt sätta sin forskning i ett sammanhang. Fantasin tar inte fart när han diskuterar Big Bang eller svarta hål; fascinationen väcks inte inför nakna singulariteter. Diskussionen om tidsresor är knastertorr trots att den, som han själv är inne på, är så långt från vad vi betraktar som vetenskap att den enligt många inte borde få statsanslag. Det är visserligen ganska roligt att Hawking och hans vänner slår vad om grundläggande egenskaper hos universum och att den som vinner ska få ett uppslagsverk. Men det är också allt.

Inför detta undrar man mer och mer vem mannen Stephen Hawking egentligen är. Han växte upp med mycket intellektuella och delvis excentriska föräldrar och två systrar, varav åtminstone den ena var ”mycket mer begåvad än jag” men som sedan försvinner ut i periferin. Han var inte lysande tidigt i skolan även om han fick namnet Einstein av kamraterna. Han var inte bäst i klassen senare heller, men det var å andra sidan ”en mycket begåvad klass”. På universitetet var han lat och studerade alltför litet, men klarade sig ändå med högsta betyg och fick stipendium. Han fick inte doktorera för den professor han själv önskade, då denna redan hade så många studenter, men det visade sig vara lika gott det, eftersom just den vetenskapliga skolan gick in i en återvändsgränd. Man får intrycket att det var först i och med forskarstudierna som han började arbeta på allvar; det var då hans intresse väcktes för intellektuella utmaningar, likt barndomens modelltåg som trollband.

Han gifte sig tidigt med Jane och de fick tre barn. Men hans sjukdom och – som de trodde – förestående död tärde på det ändå ganska långa äktenskapet som till sist fick ett slut vilket berodde på att Hawking blev alltför svartsjuk på den man som flyttat in för att kunna stödja Jane. De utvecklade nämligen en inte specificerad intimitet som blev för mycket för Stephen. Han gifte sig i stället snart med sin sköterska som han levde tillsammans med till 2007. Även här är beskrivningarna helt summariska och känsloyttringarna mycket få och sparsamma. Jag skulle ha önskat få veta mer om detta liv i dess vardaglighet, både hemma och på jobbet, inte bara vilken talsyntesmaskin som användes. Kanske föreställer han sig att vi redan vet eller också drar han en gräns. Avståndet är i alla händelser etablerat och minskas inte.

En del saker är direkt märkliga. Hawking är tacksam över det liv han har fått leva och en sådan inställning är alltid uppbygglig och inger läsaren förtröstan. Men när han skriver att han ”tror att funktionshindrade människor bör koncentrera sig på saker som de kan göra och inte sörja över sådant som de inte kan göra”, undrar man litet. Denna livsfilosofi är säkert klok, men uttryckt så summariskt förmedlar yttrandet en viss avsaknad av empati. Själv säger han inledningsvis att han inte upplevt att hans ”brist på social smidighet har varit något hinder” och syftar då på att det hade varit svårare om han hade valt en bana inom medicinen, fast han tycks egentligen mena att det var sättet att föra sig som var det viktiga. Och man måste kunna uppföra sig som medicinare, inte som fysiker.

Besläktat med detta är uttalandet i allra sista kapitlet om att han är stillsamt nöjd med livet, 50 år efter sjukdomens debut: ”Jag har varit gift två gånger och har tre vackra och lyckade barn.” Jag tror att det är ganska ovanligt i dag att lyfta fram lyckade barn, snarare än lyckliga barn, som något att vara nöjd över som förälder. Än mindre brukar vi tilldela skönhet den rollen. Men här kan det vara översättningen som spökar. ”Beautiful” har en bredare betydelse i engelskan än vad vacker har i svenskan och inbegriper också inre skönhet och godhet. Även andra saker som sticker ut litet skulle kunna förklaras med översättningen. Jag skulle tro att den ironi som trots allt skymtar fram här och där och som är tämligen befriande har bättre skruv på originalspråket.

Jag blir förvånad över det skäl som anges för att skriva Kosmos – En kort historia. Hawking menar att det är ”viktigt att människor har en grundläggande förståelse för naturvetenskap så att de kan fatta väl grundade beslut i en alltmer vetenskapligt och tekniskt orienterad värld”. Men vilka beslut är det människor ska fatta som kräver grundläggande förståelse för [natur]vetenskap? Rör inte de flesta beslut som vi fattar mänskliga relationer och samhälleliga förhållanden?

Det hade varit intressant att höra Hawking utveckla denna förståelse i ett resonemang, snarare än att bara stipulera viktigheten utan att förklara varför. För mig ligger det närmare till hands att skriva en bok om kosmos för en bredare publik för att det inte har med våra beslut i en teknisk och [natur]vetenskaplig värld att göra. Tvärtom berör hans forskning det vi inte behöver fatta beslut om utan i stället bara kan tro på, fascineras över, men också slippa ta ansvar för.

Han är, även om det ibland är självironiskt, upptagen med sin egen begåvning. Han ägnar också några rader – det är aldrig mer än några rader som ägnas det intressantaste – åt att spekulera om sin berömmelse och säger att han ”uppfyller stereotypen ’det funktionshindrade geniet’”. Men det är ingen stereotyp. Vi har asociala genier, galna genier och olyckliga genier. Men de funktionshindrade är få och står inte fram som typiska. Tvärtom är Hawking, i sin tekniskt inbäddade persona, en cyborg som studerar universums ursprung, unik i sitt slag. Det är möjligen också memoarerna, vilket dock tyvärr inte innebär att de är unikt bra. Kanske är de bara typiska för mannen som skrev dem. Och kongenialitet är också en sort genialitet.

Nina Cyrén Wormbs är docent i teknik- och vetenskapshistoria, verksam vid Avdelningen för historiska studier av teknik, vetenskap och miljö vid KTH.

– Publ. i Respons 2/2014

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet