Växlar mellan kulturella och personliga perspektiv

Erik Gustaf Geijer (1783–1847) och hans ättlingar har spelat en stor roll i det svenska kulturlivet och gör det än i dag. Lars Lönnroth, själv Geijer-ättling, söker i sin bok bland annat svar på frågan varför så många av Geijers anförvanter lidit av svåra depressioner och ibland begått självmord. Bokens olika kapitel formar sig till ett rikt porträttgalleri av släktens medlemmar och bjuder på angenäm läsning rakt igenom.

I ett brev till Ellen Key 1918 skriver Agnes von Krusenstjerna, barnbarnsbarn till Erik Gustaf Geijer: ”Det är min förtvivlan, att jag hela mitt liv, till följd av min släktskap med Geijer, omgivits av högt spända förväntningar, som jag aldrig tror mig kunna infria.” Som ung beundrade hon Geijer, men fick av Key rådet att frigöra sig från ”familjetraditionens sagoland” och erövra Geijer på egen hand. Och nog bröt sig Krusenstjerna med besked loss från sin familj och en äldre tids idealistiska litteratursyn. Hon blev en skandalomsusad författarinna, avskydd av sina släktingar. Hennes böcker blev utskällda och von Pahlen-serien gav på 1930-talet upphov till den så kallade Krusenstjerna-fejden på grund av de utmanande sexuella skildringarna. Sin adliga bakgrund gör Krusenstjerna upp med främst i det självbiografiska verket Fattigadel, utgivet 1935–1938, en mörk berättelse som pyr av hat, förtryck och bortträngda begär. 

Många andra av Geijers ättlingar har under årens lopp erövrat framträdande och mindre hårt kritiserade positioner i det kulturella livet än Agnes von Krusenstjerna. I dag kan man bland andra lägga märke till succéförfattaren David Lagercrantz och skådespelerskan Hedda Stiernstedt, aktuell i tv-serien ”Vår tid är nu”, två exempel på unga grenar på det geijerska släktträdet. Utmärkande för många anförvanter till Geijer är att de visat tecken på svåra depressioner och ibland begått självmord, särskilt de kvinnliga släktingarna. Var de alltför starkt präglade av sin miljö och begränsade av rådande samhällsvärderingar enligt vilka en kvinna inte skulle utveckla sina talanger utan huvudsakligen ägna sig åt man och barn? Eller bar de på ett genetiskt arv, en bipolär sinnessjukdom, den så kallade ”lilljebjörnska sjukan”, ett arv från Geijers hustru Anna-Lisa Lilljebjörn? Det är frågor som litteraturprofessorn Lars Lönnroth, själv Geijerättling, söker svar på i sin kulturhistoriskt intressanta skildring Geijerarvet – En släkthistoria om dikt och galenskap. 

Lönnroth anlägger både ett brett kulturellt perspektiv i sin skildring och ett mer snävt personligt. Och bokens charm ligger mycket i just denna växling mellan det stora och det lilla livet. Vi får inblick i ett poesialbum som Lönnroths mormor, Agnes Lagercrantz, ägde och där bland andra Helena Nyblom skrev ned tänkvärda levnadsråd. Vi får också stiga in i Malla Silfverstolpes litterära salong i Uppsala, där Geijers enda dotter Agnes glänste med sin vackra sångröst och sin spiritualitet. Senare kom hon själv att hålla en minst lika omsusad salong på Uppsala slott som maka till landshövdingen Adolf Hamilton. Hennes son Hugo Hamilton blev landshövding i Gävle och politiker med en progressiv och reformvänlig hållning. Mest känd för eftervärlden är han dock för sina memoarer och dagböcker och som barnboksförfattare till välkända nonsensverser. Hans systerdotter Agnes von Krusenstjerna älskade såväl sin morbror som den poetiska värld han öppnade för henne genom sina charmerande trollverser, där ”havet sig lägger i loj, loj, loj, / och solen i simmersi”. 

Men under skrivandet av Geijerarvet har Lönnroth kunnat använda sig av sina anförvanters synpunkter på anfadern och läsaren fascineras av ett släktarv som bland ättlingarna gett upphov till så vitt skilda reaktioner: från svärmisk beundran via sval likgiltighet till avfällingarnas upproriska avståndstagande.

Idén att skriva en bok om Geijerarvet fick Lönnroth redan 1980 då han skickade ut en enkät till de Geijerättlingar han kände till. Tanken var att de svar han fick in skulle ligga till grund för ett omfattande arbete om Geijerarvet i svensk humanistisk tradition. Men de många och ofta ingående enkätsvaren blev liggande och någon brett upplagd studie om Geijerinflytandet i Sverige kom aldrig till stånd. Men under skrivandet av Geijerarvet har Lönnroth kunnat använda sig av sina anförvanters synpunkter på anfadern och läsaren fascineras av ett släktarv som bland ättlingarna gett upphov till så vitt skilda reaktioner: från svärmisk beundran via sval likgiltighet till avfällingarnas upproriska avståndstagande. 

Erik Gustaf Geijer, en av Sveriges största författare och kulturpersonligheter, har onekligen utövat ett ansenligt inflytande på eftervärlden, inte bara som diktare utan i lika hög grad som essäist, filosof och samhällstänkare. Hans tro på individens möjlighet och frihet och hans framhävande av fantasins betydelse vid sidan av förnuftet har påverkat 1900-talets nationalliberala och idealistiskt sinnade tänkare. Före sitt berömda ”avfall” 1838, då han enligt sin välkända dikt ensam seglade ut på havet i ”bräcklig farkost” var han dock konservativ, en förgrundsgestalt inom patriotisk historieskrivning och mot att kvinnan skulle ha samma arvsrätt som mannen. Men han ändrade sig, blev en betydande folkbildare och förespråkare för att det svenska slaveriet på ön Sankt Barthélemy skulle avskaffas. Att så skedde 1845 anses till stor del vara Geijers förtjänst. Han hade också för sin tid progressiva tankar om både fångvården och fattigvården.

I dag måste man emellertid konstatera att Geijer är ganska bortglömd. Inte citeras det särskilt ofta ur paraddikter såsom ”Vikingen” eller ”Odalbonden”? Utan tvekan har Geijer förlorat sin kanoniska ställning och man kan se att han numera får ett tämligen knapphändigt utrymme i litteraturhistoriska handböcker. Hans författarskap har under årens lopp även omvärderats och omtolkats. Dock finns det ett livaktigt Geijersamfund och det tycks som om hans samhällsengagemang och politiska texter alltjämt kan stimulera. Anders Ehnmark skrev en uppmärksammad bok om Geijer 1999, Minnets hemlighet, där han diskuterar Geijer mot bakgrund av vår egen tid. Också Ola Larsmo har fängslats av Geijer och ser honom som en europeisk intellektuell som stod i kontakt med flera av sin samtids tänkare och filosofer, bland andra Friedrich Schleiermacher. 

Det finns de som anser att Geijerarvet främst är en kvinnofråga och hävdar att det är släktens kvinnor som haft den viktigaste rollen när det gällt att föra arvet från Geijer vidare, ett arv som utgjordes inte bara av anfaderns poesi och sånger utan av en speciell livsstil, ett slags lekfull herrgårdskultur i kvinnornas regi. Likt prästinnor i en religiös kult, enligt Lönnroths formulering, arrangerade de teaterföreställningar och charader omväxlande med musikuppvisningar. Denna kult har till stor del sin grund i den romantiska Uppsalakretsen runt Geijer och stod i samklang med 1800-talets borgerliga ideologi, men skilde sig från denna därigenom att kvinnornas intellektuella ambitioner fick ett påfallande stort utrymme. 

Deras framträdanden skedde dock inte i offentligheten utan i det blomstrande sällskapslivet. Hur detta närmare gick till kan man läsa i Geijers dotterdotter Anna Hamilton-Geetes I solnedgången – Minnen och bilder från Erik Gustaf Geijers senaste lefnadsår, ett på sin tid mycket populärt och vida spritt memoarverk som handlade inte bara om Geijer utan främst riktade ljuset på kvinnorna runt honom och deras konstnärliga ambitioner. 

De olika kapitlen i Geijerarvet formar sig till ett rikt porträttgalleri av olika Geijerättlingar, män såväl som kvinnor. Det är också andra Geijerättlingar som berättat om minnen från uppväxtåren såsom Lars Lönnroths morbror Olof Lagercrantz i memoarboken Min första krets (1982). Men Lönnroths och Lagercrantz uppfattningar skiljer sig åt bland annat i synen på morbrodern respektive fadern Carl Lagercrantz. Denne var enligt Lönnroth inte alls den hustyrann som Olof Lagercrantz gör honom till. Inte heller kan man se honom som den främsta orsaken till hustruns sinnessjukdom. Läsaren får i Lönnroths bok också åtskillig kunskap om Geijers Uppsala, där hans hem Geijersgården ännu ligger kvar bredvid universitetsbiblioteket Carolina Rediviva. Ett annat avsnitt ägnas striden kring den imposanta staty av Geijer som sedan 1888 står framför universitetshuset i Uppsala. Den gjordes av John Börjesson som valt att framställa diktaren såsom han brukade stå i katedern med händerna på ryggen och föreläsa för sina studenter. Ett tidigare förslag till staty av Alfred Nyström hade förkastats, då det ansågs alltför pompöst och teatraliskt.

Geijerarvet bjuder på angenäm läsning rakt igenom. Boken är skriven på en lättsamt behaglig prosa (stundom väl detaljerad och upprepande) och det personligt biografiska varieras utmärkt med kulturhistoriska exposéer. Lönnroth gör också läsaren medveten om Geijers mångfasetterade personlighet, rik på kontraster. Geijer genomgick under sitt liv flera faser politiskt och idémässigt. I sina offentliga roller som akademiledamot, nationalskald, historiker, riksdagsman och rektor för Uppsala universitet var han imponerande. Som familjefader var han en älskansvärd patriark, varmhjärtad, lättrörd, sällskaplig och humoristisk. I dikter och sånger hyllade han hemmet och familjelivet och han har kryddat vårt folkmedvetande med åtskilliga välklingande citat. Nog minns vi att Sveriges historia är dess konungars liksom att var plåga har sitt skri för sig?