Filosofi & psykologi

Vederlägger nidbild av postmodernismen

Flykten från Hegel – Den postmoderna vänsterns genealogi
Anders Burman

Tankekraft
360 sidor
ISBN 9789188203151

| Respons 6/2016 | 9 min läsning

Anders Burmans ärende är att nyansera dagens syn på postmodernismen som han menar bygger på schabloner. Ändå handlar större delen av boken inte om postmodernismen och den läses bäst som en perspektivrik essäsamling.

Den nyligen så omtalade postmodernismen har i dag tappat sin aura och praktiskt taget försvunnit från seminarierum och kultursidor. Det som under slutet av 1900-talet var en livlig aktivitet kring ett begrepp förknippat med de senaste franska tänkarna och den mest utmanande konsten har övergått i en blaséartad tystnad. Men ändå inte riktigt. Kvar är en pejorativ etikett som främst liberaler och konservativa fäster på nästan allt som de anser vara fel med den samtida intellektuella vänstern: postmodernismen, hela den där odifferentierade teoriklumpen som på sistone attackerat upplysningens värden och underkänt vetenskapens framsteg och som resulterat i identitetspolitisk låtsasforskning som postkolonialism och queerteori!

Ungefär så iscensätter idéhistorikern Anders Burman sin bok Flykten från Hegel – Den postmoderna vänsterns genealogi. I kölvattnet av de verkliga striderna om postmodernismen cirkulerar numera i den lärda och mindre lärda offentligheten mest simpla nidbilder och fördummande berättelser om denna i grund och botten mångfacetterade intellektuella och estetiska företeelse, menar Burman. Han finner således sin uppgift i att nyansera debatterna om det postmoderna. Till detta lägger han det dubbla syftet att å ena sidan spåra de idéhistoriska rötterna till dessa debatter och att å andra sidan ta ställning till vad som i dem förblir levande utmaningar även fortsättningsvis. Det är ambitiöst. Men hur ser den undersökning ut som Burman gör efter denna så uppenbart samtidsorienterade och aktualitetsbetonande upptakt?

Det visar sig för det första att Flykten från Hegel till fyra femtedelar inte alls handlar om debatterna om postmodernismen. Det som inledningsvis beskrivs som skisserandet av ”några tankelinjer” genom den kontinentalfilosofiska traditionen från den tyska idealismen och framåt visar sig utgöra bokens stora huvuddel och tar form som rätt detaljerade genomgångar av enskilda tänkare, verk och begrepp. Hegel och Marx står i centrum i de första kapitlen. Sedan följer en estetiskt orienterad diskussion av Georg Lukács och Bertolt Brecht. Jürgen Habermas tänkande får en nyanserad behandling. Hannah Arendt och Carl Schmitt presenteras som företrädare för två motsatta linjer i den kontinentala politiska filosofin under 1900-talet. Hans-Georg Gadamers hermeneutik hanteras med påfallande noggrannhet. Det är genomgående lärorikt och givet idéstoffets ofta avancerade karaktär är framställningen imponerande klar. Samma sak kan sägas om Burmans behandling av estetikens utveckling och det förra seklets många modernistiska konstriktningar. Men efter inledningens driv som väckt en förväntan om en mer direkt nutidsproblematik infinner sig en känsla som hänger kvar långt in i läsningen av boken, intrycket att den inte riktigt har kommit igång ordentligt.

Upplevelsen att någonting alltjämt dröjer i Flykten från Hegel tycks hänga samman med vad som får beskrivas som Burmans främsta metod: belysandet av föremålet i dess egen rätt. De utvalda tänkarnas arbeten underkastas närläsningar med syfte att rekonstruera ett filosofiskt idéinnehåll. Dessa läsningar tenderar att befinna sig i förgrunden på ett sätt som inte bara bromsar upp framåtrörelsen utan som till och från skapar en viss osäkerhet i relation till bokens uttalade uppgift. Upprepade gånger känns det befogat att fråga sig: i vilken grad är egentligen alla dessa i sig intressanta observationer gällande till exempel Habermas, Arendt och Gadamer viktiga för att förstå den postmoderna vänsterns genealogi och hur ska de leda oss till de senaste decenniernas politiska, intellektuella och estetiska debatter?

Det står klart att Burman avser att motverka reduktionistiska förståelser av vissa nyckelfigurer och problemområden inom den kontinentalfilosofiska traditionen och ersätta dem med mer rättvisande bilder. Det är givetvis lovvärt. Men av samma skäl finns det något paradoxalt över hans åberopande av den marxistiske litteraturvetaren Fredric Jamesons metafor ”intellektuell kartläggning”. Burman vill ge oss retrospektiva orienteringspunkter och stigar som visar hur debatterna om postmodernismen och vår egen samtid historiskt har formerats. Kruxet är bara att effektiva kartläggningar som regel innefattar tendentiösa eller syftesrelaterade reduktioner och rätt brutala ställningstaganden kring vad som är viktigt och vad som inte är det. Tydligt är dock att Burman inte behandlar sina studieobjekt på det sättet, som hållpunkter för att endast visa hur vi har hamnat där vi är. Förmodligen skulle känslan av att boken väntar på att komma igång försvinna om de fyra första femtedelarna lästes på ett helt annat sätt, inte som en kartläggning av postmodernismens förhistoria utan som en samling fristående essäer kring ett antal löst sammanhängande teman, som tillsammans bemöter de sentida postmodernismdebatternas ofta ytliga historiseringar med ett välkommet mångskiktat historisk-filosofiskt meningsdjup.

Först när Burman kommer till frågan om hur postmodernismen på senare tid har varit föremål för kontroverser återfår Flykten från Hegel det fokus som fanns i inledningen. Ingången är den dispyt som i början av 80-talet uppstod mellan Habermas och den främste representanten för postmodernismen vid denna tid, Jean-François Lyotard, och Michel Foucault och Jacques Derrida. Burman demonstrerar att den tyske västmarxisten och de tre franska teoretikerna talade förbi varandra på ett sätt som har kommit att få konsekvenser för hur postmodernismen slentrianmässigt uppfattas. Habermas beskrev postmodernismen polemiskt som en upplysningsförkastade och rentav irrationalistisk högerrörelse, under det att han själv av motståndarna fick stå som representant för hela den moderna historiefilosofiska och emancipatoriska diskursens bankrutt. Den äldre kritiska teorin och postmodernismen framstod därmed som motsatser.

Härifrån utreder Burman hur postmodernismen politiskt har vandrat från höger till vänster i de allmänna uppfattningarna och blivit förknippad med vår tids anstormningar mot allt från eurocentrismen till heterosexualitetsnormen. I början av 80-talet relaterade Habermas med flera de så kallade postmodernisternas kritik av universalismen och den progressiva historiesynen till en konservativ tradition med rötter i reaktionen mot 1700-talets upplysningsfilosofer. Efter kalla krigets slut har samma slags kritik aktiverats som en del av vänsterns självrannsakan. Begrepp som partikularitet och skillnad har anammats för att utveckla nya analyser och motståndsformer. Här lyfter Burman fram namn som Judith Butler, Chantal Mouffe, Jacques Rancière och Gayatri Chakravorty Spivak. Det är med dessa och många andra besläktade teoretikers arbete som den kontinentalfilosofiska vänstern i bred mening kan sägas ha blivit postmodern.

Därmed återkommer vi till det som i början beskrevs som Burmans iscensättning av sin bok, samtidens fördummande berättelser om postmodernismen. Förkastar den så kallade postmoderna vänstern det västerländska upplysningsarvet, är den förnuftsfientlig och regressiv, som liberala och konservativa belackare gör gällande? Burman har inga svårigheter att avvisa sådana nyanslösa karaktäriseringar och tydliggöra att de har varit djupt problematiska redan från början. Nyckelfigurer som Foucault och Derrida – som inte såg sig själva som postmodernister, för övrigt – anknöt tvärtom till den europeiska upplysningen, som de menade sig föra vidare. Bakom den skarpa polemiken fanns det hela tiden en betydande kontaktyta mellan dem och den marxistiska kritiska teori som Habermas tillhörde. Något liknande kan sägas om den postmoderna estetiken. De ofta tillspetsade positioneringarna har tenderat att skyla över vad som i många fall rimligare beskrivs som kontinuiteter i förhållande till modernismen. Under alla omständigheter är Burman framgångsrik när det gäller påvisandet att dagens utfall mot den postmoderna vänstern som regel bygger på ytterst schablonmässiga bilder.

I det sista kapitlet av Flykten från Hegel diskuterar han ett anmärkningsvärt försök att rehabilitera kommunismens idé för vår post-sovjetiska tid, som har utgått från teoretiker som Slavoj i‑ek, Alain Badiou och Jodi Dean med flera, och som efter finanskrisen 2008 tagit form med ett antal välbesöka konferenser och ett par antologier. Det är en välkommen diskussion, inte minst eftersom denna nutidshändelse inom den teoretiska vänstern annars inte fått så mycket reception här i Sverige. Burman är positiv till ansatserna att formulera vad som kan kallas en postmodern kapitalismkritik, även om han är direkt skeptisk till de fortsatta bruken av namnet kommunism. Han är ingen nykommunist. Men han förespråkar en politiskt engagerad akademisk hållning och med sig från postmodernismdebatterna tar han element med bäring både på forskningen och aktivismen: i Hegels och Marx efterföljd är det fortsatt relevant att radikalt historisera den egna samtiden och hålla en emancipatorisk låga igång, samtidigt som de stora ideologiska berättelserna bör behandlas som döda och alla kunskapsanspråk hållas mer reflexiva och ödmjuka. Härutöver får det väl sägas att Burman i stort sett reproducerar den pessimism och visionära villrådighet som länge präglat den akademiska vänstern, koncist sammanfattad i den flitigt cirkulerande devisen att det i dag är lättare att tänka sig jordens undergång än ett slut på kapitalismen.

På detta nutidshistoriska ställe avslutas Flykten från Hegel. Ingenstans binder Burman tydligt samman bokens många tanketrådar och omformulerar dem som slutsatser. Det förstärker intrycket att boken gör sig bäst som en perspektivrik essäsamling och inte som en systematisk kartläggning. Av alla de teman som Burman berört i den kontinentala tanketraditionen är det egentligen bara en stor problemställning som lyfts fram på slutet: hur ska vänstern kunna återerövra sin radikala framtidstro och utveckla ett nytt realistiskt alternativ till den konstant krisande nyliberala kapitalismen? Det är upplivande att se en svensk idéhistoriker formulera problemet på det viset, verksam som han är inom en disciplin som på senare år annars tydligt rört sig bort från det politiska och överlag blivit rätt osynlig i samhällsdebatten.

Som slutord är detta någonting som verkligen förtjänar att betonas och uppmuntras: Flykten från Hegel representerar en typ av idéhistoria som inte i första hand försöker göra sig relevant genom aldrig så hårfina inomvetenskapliga positioneringar, utan som riktar sig utåt och söker ge en bredare läsekrets historiskt förankrade intellektuella redskap för att tänka kritiskt kring nuet. I det ljuset skulle Burmans detaljerade närläsningar i själva verket kunna omformuleras till en styrka: med dem inbjuder han läsaren precis till att tänka och därmed känna sig obekväm inför alla enkla vägkartor.


John Björkman

John Björkman är doktorand i idéhistoria vid Stockholms universitet. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Politik & samhälle
    Bildningsfrågor går på tvärs med den etablerade politiska skalan
    Varken bildning eller piano – Vantrivs borgerligheten i kulturen? Lars Anders Johansson (red.)
  2. Utbildning
    Tesdrivande om det svenska kunskapsfallet
    De svenska skolreformerna 1962–1985 och personerna bakom dem Inger Enkvist
  3. Konstarterna & medier
    Aktivistisk poesi som vill förändra världen
    Poesi som politik – Aktivistisk poetik hos Johannes Anyuru och Athena Farrokhzad Evelina Stenbeck