Föregående

nummer

Torsdag 19 oktober 2017

1/2013

Tema: Krisen 2008 innebar slutet på den amerikanska drömmen att man kan bli vad man vill bara man arbetar hårt och målmedvetet.
Konstarterna & medier
Per Rydén
Sveriges nationallitteratur är inte bara historia
Carlssons | 534 s | Isbn 9789173315425
Recensent: Johan Svedjedal
Vem vågar skapa en litterär kanon i dag?

Per Rydéns bok tar avstamp i en historik över Bonniers praktverk Sveriges Nationallitteratur som gavs ut mellan 1907-1912 och övergår sedan till att analysera försök att skapa en kanon i Sverige. Behovet av sådana samlingar är stort i dag men den som pläderar för ett urval mobiliserar anhängarna till de författare som har valts bort.

I tv-serien ”Vita huset” kommer Toby Ziegler en gång på en idé för att reformera pensionssystemet. Alla avråder honom från att ens väcka tanken. Att vidröra frågan är livsfarligt, som att lägga handen på den tredje skenan, den som ger elektricitet i vissa järnvägssystem. Lika butter som vanligt muttrar Toby: ”Men det är ju där all kraft finns.”

Samma principer gäller för debatten om litterär kanon i Sverige - både riskerna och energin. (Litterär kanon är inte enkelt att definiera, men kan kort beskrivas som en uppsättning av erkända litterära mästerverk, den litteratur som lever vidare genom en blandning av frivillig läsning och av att utgöra kurspensum i skola och på universitet.) Riskerna fick den folkpartistiska politikern Cecilia Wikström erfara när hon för några år sedan föreslog att en svensk litterär kanon borde införas i skolan. Kulturvärlden var inte nådig mot en politiker som ansåg litteraturen ha denna vikt. Var hon en smakdomare? En smygnationalist? Eller en politruk som ville beröva den litterära världen dess tolkningsföreträde? Wikströms fingertoppskänsla var kanske inte den bästa, men det var inte heller debattörernas förmåga till eftertänksam närläsning. Resultatet blev en klassisk rötmånadsdebatt där svenska litterära klassiker tycktes ha färre vänner bland kulturskribenterna än man kunde ha anat.

Debatten är en av de frågor som behandlas i Per Rydéns innehållsrika bok. Den bastanta volymen är ett litteraturvetenskapligt paketerbjudande. Rydén börjar med en noggrann historik över antologin Sveriges National-litteratur från förra seklets början, men framställningen vidgas sedan till en reflexion över kanondebatten och kanoniseringsprocesser, en analys av några andra svenska försök och frågor om svensk litteratur och världslitteraturen. Somligt har karaktären av neutral kartläggning, annat är mer av debattinlägg. Men gränserna är aldrig svåra att urskilja.

Sveriges National-litteratur är ett praktverk i 25 delar, utgivet av Bonniers förlag åren 1907-1912 (på tjugotalet kom en andra, omarbetad upplaga). Verket skulle ha givits ut av Oscar Levertin, men efter hans död hösten 1906 övertogs ansvaret av Henrik Schück och Ruben G:son Berg, i samarbete med de flesta av dåtidens ledande svenska litteraturhistoriker. Den mäktiga antologin samlade ett urval av det bästa och mest väsentliga i den svenska litteraturen från år 1500 till 1900. Det var ett företag som egentligen var omöjligt, men som genomfördes med stor energi och under relativt stor frihet för de olika delredaktörerna.

Som Rydén påpekar hade Bonniers flera skäl att satsa på verket. Ett var nog att glorifiera Levertin, den intellektuelle som Bonniers hade satsat så mycket på (bland annat genom att i praktiken köpa en professur åt honom vid Stockholms högskola). Ett annat var att antologin lät Bonniers markera både sin svenskhet och sin ställning som den ledande förläggaren av svenska författare - verket var klart lagom till firmans triumfatoriska 75-årsjubileum. (Ett tredje skäl, som inte nämns, var nog krassare. Bonniers ville säkert utnyttja dåtidens säregna upphovsrättsliga läge. En övergångsbestämmelse inom författarrätten innebar nämligen att alla gamla författarrätter var låsta hos innehavaren till 1927: det gällde alltså att utnyttja dem fullt ut innan de blev fria.)

Den praktfullt utstyrda antologin blev en generalinventering av det som kunde kallas levande svensk litteratur. Fyrahundra års skönlitteratur fanns här komprimerad till två tredjedels hyllmeter (i häftat skick upptar antologin 63 centimeter). Visst slank en del med för sitt historiska värde, men även om varje delredaktör fick ganska fria händer, övervakade Karl Otto Bonnier att inte alltför tråkiga verk kom med. Antologin vände sig nämligen till den bildade allmänheten, snarare än till fackspecialisterna - även om den i praktiken snart kom att få funktionen av kurslitteratur för de studenter i litteraturhistoria som i de flesta fallen gick vidare till en bana som skollärare. Som minnesbank för skollärarna blev antologin mönsterbildande för decennier framöver.

Rydén ägnar inledningsvis stort utrymme åt att diskutera Levertins roll i projektet (inte underligt, med tanke på att Levertin är ett av hans specialområden), men går sedan över till frågor om urval och produktionsprocess bakom den stora antologin. Vad kom med? Och vad kom inte med? Tonvikten låg på lyrik, visar Rydén (cirka 46 procent), medan bara en åttondel (13 procent) av utrymmet ägnades dramatik. Prosans relativt snåla utrymme berodde nog snarast på att hela prosaverk kunde läsas i annan form än antologins. Särskilt gynnad var litteratur från de senaste decennierna: 24 av antologins 116 författare var fortfarande i livet när arbetet påbörjades. Andelen kvinnor var mycket låg. Ett skäl var nog, som Rydén påpekar, att forskning och utgivningsarbete kring många av äldre tiders kvinnliga författare hade inletts på allvar först de år när antologin började förberedas. Men den enda skandalösa underlåtenhetssynd han lyckas visa på för kvinnliga författare gäller Sophia Elisabeth Brenner. (Visst kunde långt fler kvinnor ha inkluderats. Men också ett stort antal viktiga manliga författare hade valts bort.)

Vilka författare och redaktörer som senare fick vara in with the in crowd belyser Rydén senare i boken dels genom den nya upplagan av Sveriges National-litteratur (präglad av den nye redaktören Fredrik Bööks positioneringar), dels genom andra antologier, utgivna av bland andra Sten Selander, och de som har behandlats av Staffan Björck. Egendomligt nog saknas i boken dock avsnitt om de antologier som för undervisnings- och bildningsbruk ersatte Sveriges National-litteratur, Sveriges litteratur (1-8, 1962-1968) och Svensk litteratur (1-5, 1993-1996). De är mindre omfattande och påkostade än det ursprungliga jätteverket, men avslöjar åtskilligt om vad som senare under 1900-talet ansågs tillhöra just den centrala svenska nationallitteraturen.

Antologin är idealt sett klassikerutgivningens reningsverk. Problemet är bara att de flesta läsare har svårt att komma överens om vad som är föroreningar och vad som är nyttigheter. Den som väljer riskerar att framstå som ”elitist”, ”fackidiot”, ”okunnig” eller ”normupplöst”, det som väljs är antingen för välkänt, för okänt, för självklart, för sökt, för mycket eller för litet. Vi måste kort sagt föreställa oss antologiredaktören som Sisyfos. Ändå pågår det litteraturhistoriska urvalsarbetet - i forskning, för antologier, kurslistor och undervisning. Skälet är givetvis enklast möjliga: bokutgivningen genom tiderna är så stor att bara en bråkdel kan tas tillvara gemensamt av eftervärlden.

Vilket osökt för oss till Harold Bloom, den kontroversielle amerikanske litteraturhistorikern som menar att han kan urskilja den västerländska litteraturens mästerverk. För Bloom står Shakespeare i särklass, och sedan följer i Blooms bekanta bok om den västerländska kanon 25 andra författare: välbekanta vålnader från grundkurser i litteraturhistoria, från Dante till Beckett. Urvalet är lika tvärsäkert som konventionellt. Och det innefattar ingen svensk författare (de kommer med först på Blooms utvidgade lista). Utfallet för svenskt vidkommande är nog rimligt ur ett globalt perspektiv. Men det aktualiserar samtidigt ett särskilt problem för små länder och små språkområden - relationen mellan deras kanon av inhemska verk och den som omfattar hela världslitteraturen.

Begreppet ”världslitteratur” är ofta halt och förrädiskt (ibland är termen en distinkt deskriptiv term, ibland mer av en ideologisk markering av värdet av att syssla med litteratur från andra än de traditionella litterära stormakterna), men Rydén diskuterar områdets paradoxer klokt och nyanserat och belyser dem genom att granska antologier och litteraturhistoriska översikter.

Men också världslitteraturens villkor ändras i en tid av världsomspännande datornätverk. I de stora databaserna blir allt potentiellt tillgängligt och sökbart - även om det förstås inte ökar tiden för individens läsning. Rydén uppmärksammar några av de stora digitaliseringsprojekt som pågår, bland annat Litteraturbanken (där jag själv deltar och därför avstår från kommentarer). ”Om man inte längre får någon bankbok, har man nu i varje fall en bokbank”, påpekar han. Med ett vidare litteraturbegrepp tillhör också de digitaliserade dagstidningarna den snabbt stigande floden av databuren text som flödar förbi nutiden. I den världen kan en kanon bli större, snabbt åtkomlig via några tangenttryckningar. Men den kan också bli mer personlig och delvis automatiserad - skapad genom en selektion som utförs med datorns hjälp.

Som Rydén påpekar är risken numera kanske inte så mycket att litterära verk väljs bort och glöms, utan att möjligheten till en nödvändig glömska försvinner. Gissningsvis kommer en följd att bli att behovet ökar av kanoniseringens traditionella gemensamma resurser: antologier, översikter, läshandledningar. Ur den aspekten är en antologi som Sveriges National-litteratur en modern framtidsidé.

Men så är det ju förtrycket. Att välja är att välja bort, att framhålla något som viktigt är att reducera vikten av annat. Och bakom nästan varje bortvalt verk eller kategori kan en opinionsgrupp mobiliseras. Se, däri ligger kanondebattens knut.

Det var detta Cecilia Wikström upptäckte när hon väckte frågan om en svensk litterär kanon under valrörelsen 2006. I ”kanon” läste en del debattörer in ”språkprov”, ”nationalism” eller till och med ”främlingsfientlighet”: Rydén summerar debatten som ”yrvaken och historielös”, men noterar att förslaget sedan har modifierats och spätts ut tills det egentligen inte innebär någonting alls.

Ett av de många problemen med debatten kring kanon och klassiker är att den väcker frågor om smak. Somliga tycks föreställa sig att kanon bör vara något man ska lära sig att gilla, ett uttryck för god smak. Kanske är detta dock ett pseudoproblem. Mindre dramatisk blir debatten om verken i kanon ses som ett kunskapsstoff, ungefär som städer, kungar eller multiplikation. Man behöver inte gilla Stockholm, men det är geografiskt praktiskt att veta var staden ligger, man kan ha sina åsikter om Gustav III, men det har sina poänger att veta något om när han levde och hans insatser, det är mer praktiskt att kunna multiplikationstabellen än att gissa sig fram. Fattad så är kanon både litet gråare och mer stabil än vad debattörer som Harold Bloom föreställer sig. Den omfattar helt enkelt verk med långvarig historisk betydelse, sådana som har varit närvarande i det litterära samtalet och därmed länge har utgjort en gemensam referensram.

Hur vidmakthåller man en svensk litterär kanon? Och behövs den? Rydéns bok utmynnar, nästan obönhörligen, i en diskussion av de frågorna. Kommersiellt vore ett sådant företag som Svensk National-litteratur nog dödfött numera, tvingas han konstatera. Ändå är behovet av sådana antologier givet för samhällets kulturella minnesarbete. ”Likväl som vi behöver stora lexika med brett och osorterat vetande och dagstidningar som rymmer nästan allt för alla behöver vi antologier med ett så brett innehåll att vi både kan bejaka och skaka på huvudet åt delar därav.”

I sista hand, konstaterar Rydén, är en kanon ett uttryck för en känsla av gemenskap - den längtan efter inlevelse och delande av andras erfarenhet som är en av läsningens grundläggande drivkrafter. Det är en vacker tanke som får fina uttryck på de avslutande sidorna i denna magnifika bok, skriven av en av den svenska litteraturforskningens stora humanister. Och det är omöjligt att stänga den utan att hoppas att Rydén nu ska få uppdraget att skapa en modern efterföljare till Sveriges National-litteratur. Visst, uppdraget är vanskligt på gränsen till ogörligt. Men han har ju just bevisat att det ständigt måste utföras. För att fritt låna ur en av de dikter som väl bör få komma med: Allt han behöver är en bergskedja och en klapp på axeln.

Johan Svedjedal är professor i litteraturvetenskap, särskilt litteratursociologi, vid Uppsala universitet.

– Publ. i Respons 1/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet