Föregående

nummer

Tisdag 26 september 2017

1/2013

Tema: Krisen 2008 innebar slutet på den amerikanska drömmen att man kan bli vad man vill bara man arbetar hårt och målmedvetet.
Utbildning
Leif Yttergren
Träna är livet
Träning, utbildning och vetenskap i svensk fri­idrott, 1888–1995
Idrottsforum.org | 196 s | Isbn 9789185645145
Recensent: Jens Ljunggren
Vetenskapens betydelse för elitidrotten ifrågasätts

Leif Yttergren menar att vetenskapens betydelse för elitidrotten överdrivs och att egensinnighet och tålig kropp är viktigare för framgång. Hans resonemang är tankeväckande men man måste fråga sig om tesen är generaliserbar. Boken är dock utan tvekan ett viktig steg mot att skriva idrottsvetenskapens historia och bör bli en given referens på området.

Idrott och vetenskap hör ihop. Den som i dag vill tillhöra toppskiktet inom fysiskt hårda sporter som löpning, skidåkning och cykel kan inte klara sig utan en omfattande organisation av läkare, tränare, apparatur, laborationer, tester, statistik, mätningar, beräkningar, observationer och teknikstudier. På Östersunds kommuns hemsida kan man läsa om det där belägna Nationellt Vintersportcentrum att det ”är en av hemligheterna bakom de senaste årens svenska skidåkningsframgångar”. Den vetenskapliga uppbackningen är emellertid inte gratis utan förutsätter att stater, kommuner, företag och andra organsationer går in som finansiärer. Kalevi Heinilä lanserade på 1960-talet en teori om hur detta går till. Processen kallade han ”totalisation” och hans resonemang gick ut på att framgång inom idrotten bygger på en total mobilisering av vetenskap och materiella resurser, vilket med nödvändighet tar nationella sportsystem - som består av både stater och marknadsintressen - i anspråk. Vetenskapliggörandet av sporten är för några en entydig framstegsberättelse, för andra, som Heinilä själv, tvärtom en dystopi. John Hoberman har i Mortal Engines hävdat att idrottaren har reducerats till en ”manipulerbar maskin”.

Men hur viktig är egentligen vetenskapen för den idrottsliga framgången? Detta är en fråga som behandlas av Leif Yttergren i boken Träna är livet - Träning, utbildning och vetenskap i svensk friidrott 1888-1995. Bokens vetenskapliga syfte är att granska den träning som bedrevs inom medeldistanslöpningen i Sverige 1888-1995. Hur har man tränat? Vad har lärts ut? Parallellt med detta belyses tränarens roll och betydelse och hur idrottsträningen professionaliserades. Yttergren arbetar med såväl tryckt och otryckt material som intervjuer. I vissa fall har han också fått tillgång till idrottares träningsböcker.

Friidrotten i Sverige slog igenom under 1890-talet och därefter sportifierades den snabbt, det vill säga utvecklades till organiserad tävlingsidrott. Träningsråd spreds och oftast hämtades impulserna från England. Efter en mindre lyckad insats i OS i London 1908 kom man inom Friidrottsförbundet fram till att en uppryckning måste ske och bland annat anställde man som tränare svenskamerikanen Ernie Hjortberg, vars träningsfilosofi betonade teknik och stil framför kondition. Tiden 1925-1958 präglades av en annan karismatisk tränare, Gösta Holmér, som anses ha inlett en ny epok inom friidrottsträningen. Tidigare hade träningen varit erfarenhetsbaserad och inte vetenskaplig. Det ville Holmér ändra på. Som tränare skulle man agera likt en ingenjör eller kemist för att finna den rätta metoden. Människokroppen betraktade han som en manipulerbar maskin, vilket fick till följd att träningen helt och hållet koncentrerades på fysiken och blev allt mindre holistisk, något som dock var omdebatterat i samtiden. Att vetenskapliggörandet av träningen skedde vid denna tidpunkt var ingen slump. Både i Sverige och internationellt började lärarkåren att intressera sig för idrotten som forskningsområde och vid GCI inrättades ett forskningslaboratorium. Samtidigt fortgick professionaliseringen av tränarkåren och mot slutet av 1950-talet infördes tränarlicens.

Ändå menar Yttergren att tränarna och vetenskapen inte har varit avgörande för fridrottens resultatutveckling. En av hans teser är att många svenska löpare, och flera av de mest framgångsrika, har nått sina topplaceringar utan att stå i någon särskilt nära relation till en tränare. Gunder Hägg och Dan Waern var egensinniga individualister, som inte underordnade sig någon tränarauktoritet. Särskilt på 1970-talet skördade svenska löpare ansenliga framgångar med Anders Gärderud, Ulf Högberg, Dan Glans och Gunnar Ekman. Det gällde också för Gärderud, Högberg och senare även för Malin Ewerlöf att deras relation till tränaren var obestämd. Fortfarande på 1990-talet var det inte självklart med fast yrkestränare.

Den del av undersökningen som handlar om stora sponsorsatsningar på svensk friidrott borde stämma till eftertanke. 1985 lyckades Friidrottsförbundet få Kodak att satsa 15 miljoner kronor för att serva svenska friidrottare med träningstid, träningsläger, kostråd, medicinsk och psykologisk vård. Satsningen var med dåtida mått betydande, men framgångarna uteblev. Trots det stora misslyckandet skaffade förbundet nya sponsorer, bland andra OK-petroleum. 1988-1992 lanserades ännu en storsatsning: IBM-projektet. Tränares och aktivas kunskaper inventerades och forskningens rön om formtoppning, uppladdning med mera förmedlades till de inblandade. Även detta blev ett rejält misslyckande. Yttergren skriver sarkastiskt att forskarnas ”kunskapsläge och akademiska meriter förbättrades” men för de aktiva ”uteblev effekten”. Många gick till och med tillbaka i sin utveckling. De inblandade kliade sig i huvudet och jämförde med de framgångsrika kenyanska löparna som tycktes nå sina framgångar utan vetenskapliga jättesatsningar. Men de tränade tidigt och hårt under hög intensitet, betydligt mer än de svenska löparna.

Yttergren ställer många frågor och angriper sitt ämne ur olika perspektiv, vilket gör att boken ibland kan upplevas som splittrad. Det jag uppfattar som dess huvudsakliga och angelägna poäng är att idrottsvetenskapen har begränsad betydelse. Egensinniga personligheter och tåliga kroppar har, enligt Yttergren, varit betydligt viktigare. Tränarnas inflytande och ekonomiska faktorer skall heller inte överdrivas. Yttergren menar att idrottslig framgång är ett komplext fenomen som har med allt från personlighet till geografi, sociala och ekonomiska faktorer, genetik och klimat att göra. Tillfälligheter betyder mycket och att hitta talanger är avgörande, men svårt.

Både idrottsdystopiker och framstegskramare har kunnat enas om att vetenskapens språk och praktiker är avgörande för den moderna sporten, men Yttergrens tankeväckande tes säger att vetenskapens betydelse har överdrivits. Om vi accepterar hans resonemang skulle det betyda en äreräddning av sporten. Idrottskroppen har alltså inte slukats upp i ett maskineri av vägning, mätning, testning, apparatur, preparat och mediciner, som får gränsen mellan människa och teknik att lösas upp och där till slut rågången mellan dopning och annan kroppspåverkan inte längre kan upprätthållas. I förlängningen av Yttergrens resonemang handlar idrott fortfarande om talang, mycket hård träning, engagemang och glädje. Den autentiska idrottskroppen tycks ha fått en upprättelse. Men stämmer tesen?

Yttergrens resonemang är onekligen tankeväckande, intressanta och väl värda att ta på allvar och diskutera. Av begripliga skäl undersöker han relativt få fall, men för att komma vidare måste man ändå fråga sig om tesen är generaliserbar. Vad betyder det vidare att han undersöker en sportgren där de svenska framgångarna har varit instabila? Undersökningen slutar 1995, vilket innebär att de senaste svenska friidrottsframgångarna inte har inkluderats. Inte heller behöver man stanna inom de svenska nationsgränserna. Vad skulle det ge för resultat om man i stället granskade USA:s och Östblockets stora friidrottssatsningar under kalla kriget? Och hur är det med andra sporter? I både Norge och Sverige har man satsat stort på skidsport och man frågar sig vilken roll vetenskapen spelat för framgångarna. Som ovan framgått menar några att vintersportcentrum i Östersund har en viktig del i de senaste svenska skidframgångarna, vilket också det är ett uttalande som förtjänar att utsättas för kritisk granskning. Ytterligare något som borde undersökas ur detta perspektiv är förstås cykelsporten där gränsdragningen mellan kropp, apparatur och preparat tycks vara särskilt diffus.

Något jag efterlyser i undersökningen är en djupare analys av relationen mellan den enskilde idrottaren och vetenskapen. Vad hände här? Gjorde de framgångsrika löparna ändå vad vetenskapen rekommenderade fast på eget bevåg? Eller var det så att vetenskapen hade fel och löparna rätt? Och inte minst: hur skall man förstå att relationen mellan vetenskapen och idrottaren såg ut som den gjorde? Ett återkommande klagomål från idrottsvetenskapens företrädare har varit att tränare och utövare inte tar till sig kunskapen på ett korrekt sätt. Samtidigt tar vetenskapen över funktioner och erfarenheter från idrottarens vardag och höjer upp dem till en abstrakt vetandenivå. I detta ligger en implicit maktkonflikt om vem som skall ha kontrollen över idrottsutövningen: idrottaren, tränaren, eller vetenskapen?

Tydligare referenser till annan vetenskapshistoria hade förmodligen kunnat bidra till att ytterligare fördjupa diskussionen om sportvetenskapens historia. Inte minst medicinens historia har varit full av överambition i fråga om vad vetenskapen kan uträtta. Diagnoser och kurer ersätts ständigt av nya. Det som vid en tidpunkt är högsta sanning framstår vid nästa som ren humbug, men nästan alltid är medicinvetenskapens företrädare säkra på att ha funnit sanningen. Inom idrottsvetenskapen har också sanningarna avlöst varandra. Det tidigare 1900-talets rädsla för överansträngning ter sig numera rätt avlägsen. Stundom har man ansetts böra dricka vid träning, stundom inte. Få skulle i dag liksom Viktor Balk kring sekelskiftet 1900 inkludera öl i träningskosten. Ibland har konditions- och mängdträning varit högsta mode, ibland teknik och stil. Påbuden har växlat mellan mängd och styrka, fartlek och intervallträning. Synen på holism kontra specialisering har pendlat. Man kan fråga sig vad detta handlar om - är det vetenskapliga framsteg, kulturella samhällsfenomen eller maktkamp på vetenskapsfältet som avgör vilka träningsråd som kommuniceras? Gärna hade man i boken tagit del av ett djupare resonemang kring dessa frågor.

Självklart vill jag inte apriori avskriva idrottsvetenskapens betydelse. Däremot vill jag fästa uppmärksamheten på att det saknas historiska analyser av idrottsvetenskapens framväxt och utveckling: Hur har idrottsvetenskapen etablerats och finansierats? Vilka har drivkrafterna varit? Hur skall svängningar och trender förstås? Hur har professionaliserings- och exkluderingsstrategier korresponderat med inriktning och vetenskapliga resultat? Svenska idrottshistoriker har knappast alls ägnat sig åt den här sortens frågor, men nu har Yttergren tagit ett första viktigt kliv i den riktningen. Han kommer att bli en given referens på området och jag ser fram emot att ta del av ytterligare studier och diskussion, både av Yttergren själv och av andra.

Jens Ljunggren är professor i idrottshistoria vid Stockholms universitet.

– Publ. i Respons 1/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet