Föregående

nummer

Tisdag 26 september 2017

3/2013

Tema: Resultaten inom skolan har sjunkit och det har också försäljningen av läromedel. Finns det kanske ett samband?
Filosofi & psykologi
Ylva Hasselberg
Vetenskap som arbete
Normer och arbetsorganisation i den kommodifierade vetenskapen
Gidlunds | 266 s | Isbn 9789178448562
Recensent: Mats Benner
Vetenskapens praktik formas av pengar och publikationer

Den blandning av ekonomisk och medial styrning som präglar modern vetenskap har länge väntat på en fullödig belysning. Nu finns en sådan genom Ylva Hasselbergs bok. I den friläggs det vardagliga vetenskapliga arbetet.

Det är omprövning i luften. Efter ett par decennier av marknadsanpassning av skola, omsorg och sjukvård kommer nu en strid ström av kritiska uppgörelser. Valfriheten skapade tydligen inte effektivitet och kvalitet, utan i stället en märklig korsning av basar och revisorsvälde. Det motmedel som kritiker som Maciej Zaremba och andra föreskriver är att restaurera professionerna, att ge läkare och lärare tillbaka makten och ansvaret. I gengäld ska betydelsen av ekonomiska styrsystem, trendiga arbetsmodeller och ständiga organisationsförändringar beskäras. Det handlar om att återupprätta ett kontrakt mellan professioner och medborgare, för att ge arbetsro och förtroende, men också kvalitet i utförandet.

Ett annat område, sönderorganiserat och sönderstressat av decennier av kostnadseffektivisering och målstyrning, står möjligen på tur att uppmärksammas: den akademiska forskningen. Denna historiskt smala och marginella del av det offentliga har i all beskedlighet ömsat skinn och för alltid lämnat sin bekväma isolering. Som Sven Widmalm visade i sin artikel i Respons 1/2012 har forskningen hamnat i ett skruvstäd av marknadsanpassning och resultatstyrning, där patent och publikationer blivit de måttstockar som styr ­föreställningen om framgång och framsteg. Till dessa två krafter kan läggas en tredje, medialiseringen. Universitet och forskare slåss om uppmärksamhet och söker positionera sig i rankingar och benchmarking som progressiva och nyttiga krafter, och därigenom forma en berättelse där banbrytande forskning skapar helt nya möjligheter som tar oss ur fysiska och biologiska begränsningar – tänk nanoteknologi och stamcells­terapi. En sammanflätad berättelse som ofta hörs är den om forskaren som entreprenör, som fångar de intellektuella möjligheterna och gör dem till affärer.

Denna komplexa mix av ekonomisk och medial styrning har länge väntat på ett fullödigt porträtt. De samhällsvetenskapliga vetenskapsstudierna har inte riktigt lyckats fylla det behovet. I dem har forskningen ofta beskrivits som en del i den tekniska och ekonomiska utvecklingen, där innovationer och nytta formar vetenskapens samtidsroll. Här återfinns ekonomer och innovationsforskare som med jakobinskt nit skildrar en ny och ljus kunskapsbaserad framtid. Andra – till exempel den inflytelserike filosofen Bruno Latour – ser tvärtom den moderna vetenskapen som en del i ett sanningsspel i ett samhälle där samtalsordningar och kunskapsnätverk formar vetandet och där den vetenskapliga kunskapen blir vår tids mest kraftfulla politiska resurs. Var för sig svarar dessa två ansatser mot helt skilda berättelser om vetenskapens samhällsroll: antingen som postindustriellt draglok där innovationer är medlet att skapa välstånd och välfärd eller som en del av ett alltmer förfinat och förgrenat kontrollsamhälle, där kunskap vävs samman med makt och styrning och blir till odemokratiska monoliter.

Problemet är att båda dessa breda perspektiv riskerar att reducera det vetenskapliga arbetet till en kuliss snarare än något meningsfullt i sig. En grundlig studie av vetenskap som arbete och som praktik har därför hittills saknats. Ylva Hasselberg, ekonom-historiker och vältalig debattör och analytiker av vetenskapens villkor, fyller det behovet med sin senaste bok. I hennes rika material friläggs det vardagliga arbetet där de belöningar som syns, såsom anslag, publikationer, medial uppmärksamhet, företagande och alla andra emblematiska mått på framgång helt visst figurerar, men inte som ledmotiv utan mer som en idealiserad fond mot vilken det vardagliga slitet sker. I Hasselbergs många samtal och intervjuer – 45 stycken i två vetenskapliga miljöer, inom naturvetenskap och medicin i Uppsala och vid Karolinska institutet – framträder det vetenskapliga vardagslivets växlingar mellan högt och lågt, mellan normer och realiteter, pengar och ideal, genombrott och slit.

En viktig del av det vetenskapliga arbetet handlar om normer och grundläg­gande föreställningar om arbetets villkor och former. Den tongivande normbildningen sammanfattas ofta i begreppet CUDOS, myntat av den amerikanske sociologen Robert Merton i början av 1940-talet. ­CUDOS är en akronym som identifierar det gemensamma ägandet av vetenskapliga resultat, universella värden, oegennytta och skepticism som bärande delar av det vetenskapliga värvet. CUDOS blir därmed till ett slags professionellt värn mot otillbörlig styrning men också instrument för självsanering och självkontroll. Med en sådan normbildning som grund blir det vetenskapliga arbetet ett kall snarare än vilket yrke som helst, med skarpa gränser inåt och utåt. Om än kritiserat för att idealisera och skyla över olika missförhållanden, tycks CUDOS slitstarkt. I Hasselbergs framställning finns egentligen ingen som helt friskriver sig från dess inflytande – det vetenskapliga arbetet framträder fortfarande som något unikt och särpräglat, speciellt i sin sanningslidelse och ambitionen att arbeta oberoende och kritiskt.

Från norm till praktik är det emellertid ett visst steg och det är det steget som kanske mest intresserar Hasselberg. Praktiken är mer pragmatisk än normerna och mer sammansatt. Den formas nämligen i sammanhang som inte enkelt och entydigt kan knytas till normerna, nämligen till det som Hasselberg kallar ”kommodifiering” (det vill säga att något reduceras till en vara). Enkelt uttryckt är det två krafter som formar den: pengar och publikationer. Pengar är en förutsättning; all forskning kostar och den laborativa forskning som Hasselberg studerat är dyr, i vissa fall ofantligt kostsam. Den nyttjas av många och det är sällan eller aldrig som en enskild forskare är den som ansvarar för arbetets alla delar. Ofta är det sammansatta forskargrupper och vetenskapliga kollektiv som rör kunskapen framåt. Att vara en del av sådana kollektiv skapar en viss trygghet men också en osäkerhet om värdet och betydelsen av det man gör och bidrar med som enskild forskare.

Den vetenskapliga kommunikationen är en annan faktor som driver forskningen mot ”kommodifiering”, om vi får tro ­Hasselberg. Hon erbjuder många illustrationer på hur jakten på publikationer formar den vetenskapliga praktiken. Att ­publicera är inget främmande för forskare, tvärtom, men jakten på uppmärksamhet har skruvats upp och utgör nu ett entydigt riktmärke för vetenskaplig kvalitet i många miljöer. Detta är egentligen inte så märkligt: det ligger i forskningens natur att den först blir till när den också skrivs, sprids och blir läst. Att nå igenom det vetenskapliga bruset är en annan stark drivkraft. Men vad som har hänt är att publiceringarna skapat en rastlöshet, närmast jämförbar med mediernas upplagejakt, på spektakulära resultat och internationell uppmärksamhet. Drivkraften att publicera riskerar i så fall att undergräva kritiken och i stället skapa en kultur av opportunism och slutenhet.

Den fara och det hot mot det vetenskapliga arbetets egenart som Hasselberg identifierar ligger alltså i förlängningen av dessa två krafter, om de tillåts ta över själva idén om arbetet. Då blir det pengar och uppmärksamhet som styr snarare än att frilägga data och ifrågasätta vedertagna sanningar. Om de dessutom bäddas in i medialiseringen av vetenskapliga framsteg innebär det att sanning och noggrannhet ersätts av synlighet och smartness som vetenskapliga ideal. Men än är vi inte där. Tanken på ett kall kanske inte är särskilt levande, men idén och föreställningen om att det vetenskapliga arbetet är ägnat något annat än att ”dra in pengar” eller att pumpa ut publikationer lever.

Hasselbergs studie visar alltså att det finns en betydande variation i den akademiska praktiken och att marknadsidealen inte fått fäste överallt. I vissa avseenden är den vetenskapliga praktiken alltmer kollektiv; den enskilde forskaren vilar lugnt och ganska tryggt i en värld av stora experiment. I andra fall är den vetenskapliga vardagen individualiserad och hårt konkurrensutsatt, präglad av en oändlig jakt på att tillhöra en utvald elitskara. I de fallen tycks normerna och idealen hela tiden förskjutas och den akademiska tillvaron blir en jakt på det ogripbara, och skapar en normlöshet och rätt hård tillvaro där konkurrensen är allt, arbetet intet.

Studier av professionella praktiker riskerar att bli dystopiska. De letar efter tecken på att marknader och byråkratier urholkar det professionella omdömet och de hittar ofelbart sådana tecken. Verkligheten är ofta mer motsträvig och mindre entydig. Den vetenskapliga professionen har i alla tider varit inbäddad i en sorts kommodifierad tillvaro, i vilken pengar och publikationer varit de valutor som man handlat med och bedömts efter. Forskningens ekonomiska beroenden är inget historiskt nytt, inte heller drivkraften att nå fram i bruset och vara först med vetenskapliga nyheter.

Hasselberg är medveten om denna dystopiska risk och resonerar förnuftigt om betydelsen av ”akademisk nostalgi”, en bild av en tid befriad från de påträngande kraven på pressreleaser och pengar och där kärleken till vetandet stod i förgrunden. Den tiden har kanske aldrig funnits men fungerar ändå som ett viktigt korrektiv och en viktig påminnelse. Omsorg om arbetet och integritet i förhållande till omgivningens krav och förväntningar är också de ideal som skiner igenom i Hasselbergs balanserade framställning. Hennes bok är i sig en bild av den vetenskapliga integriteten, den går mot strömmen genom att vara en monografi på svenska, som tar god tid på sig att utveckla och ­illustrera resonemang och exemplifiera olika predikament i det vetenskapliga värvet. Den är också tillgänglig och delaktig i debatten om forskningens samhällsroll. Den tar ställning. Den är därmed del av de hälsotecken som finns i dagens vetenskap, där öppenhet, integritet, kritik och ansvar återkommer som normer men också praktiker. I det klimatet kan omdömet, och i förlängningen det breda samhälleliga förtroendet, återvinna sin naturliga plats i det vetenskapliga arbetet.

Mats Benner är professor i forsknings­politik vid Lunds universitet.

– Publ. i Respons 3/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet