Filosofi & psykologi

Vi kan säga något sant om världen utifrån vår erfarenhet

Språk och uppmärksamhet
Toril Moi

Faethon (Översättning Alva Dahl)
98 sidor
ISBN 9789198410792

| Respons 1/2018 | 6 min läsning

Toril Mois bok ska ses som en del av en bredare vändning bort från den poststrukturalistiska dominansen inom feministisk teori. Hon menar att både scientismen och postmodernismen sammanfaller i avvisandet av vardagliga insikter och utsagor om världen som en potentiell källa till sann kunskap. Att vi inte kan nå någon absolut sanning bör inte föranleda en total misstro mot vår förmåga att uttrycka något sant.

Foto Susannah B. F. Paletz/ Wikimedia Commons.

I samband med 100-årsjubilieumet av kvinnlig rösträtt i Norge 2013 blev Toril Moi tillfrågad att skriva om ett valfritt ämne som låg henne varmt om hjärtat. Resultatet blev den till omfånget nätta, men till innehållet allvarsamma, Språk och uppmärksamhet. I den drygt 70 sidor långa essän tar Moi sig an frågan om språkets betydelse för vår förmåga att förstå och förhålla oss till världen på ett uppmärksamt och ansvarsfullt vis. Språk och uppmärksamhet beskrivs av Moi som ett ”motto för en önskan om att se på verkligheten med en rättfärdig och kärleksfull blick, samt att finna ett språk för att uttrycka den insikt som denna blick ger oss”.

Det kan te sig konstigt att på uppmaningen att skriva någonting med anledning av 100 års kvinnokamp svara genom att författa en essä där ordet feminism knappt nämns. I stället finner läsaren allt från en uppvärderande analys av det allmänt nedvärderade slutet på Ibsens pjäs Lille Eyolf till en essä om rättsprocessen som efterföljde Anders Behring Breiviks dåd den 22 juli 2011. För den som är inläst på feministisk teori är ämnesvalet emellertid inte särskilt förvånande, eftersom relationen mellan språk och makt länge har varit en av den feministiska teorins nyckelfrågor. Portalgestalter som Judith Butler och Gayatri Spivak har, inspirerade av poststrukturalismens ”founding fathers” såsom Jacques Lacan och Jacques Derrida, undersökt språket i termer av något som disciplinerar och formar subjektet och strukturerar vår värld och världsuppfattning.

Den poststrukturalistiska språkteorins hegemoni inom feministisk teori har emellertid stött på motstånd. Mest inflytelserika på senare tid har företrädare för den nymaterialistiska skolan, med tänkare som Karen Barad och Rosi Braidotti i frontlinjen, varit. De har – inspirerade av naturvetenskapliga perspektiv och vitalistisk filosofi à la Spinoza – kritiserat poststrukturalismens enligt deras mening överdrivna fokus på språk och i stället framhållit det materiellas existens och agens bortom det diskursiva.

Det som gör Mois position distinkt är att hon vänder sig till vardagsspråkfilosofin, som har sina rötter i Ludwig Wittgenstein, J. L. Austin och Stanley Cavell.

Det är som en del av denna bredare vändning från den poststrukturalistiska dominansen inom bland annat feministisk teori som Mois intervention bör förstås. Hennes kritik är emellertid betydligt mer relevant än den nymaterialistiska, som enligt min mening bland annat gör sig skyldig till det som Moi anklagar både byråkrater och somliga akademiker för: ”[De] uttrycker sig dessvärre ofta på ett sådant sätt att vi som försöker förstå vad de säger bara hamnar på ett gungfly av ord som inte betyder något”. Moi å sin sida gör sitt bästa för att essän igenom förmedla vad som utgör essensen i hennes projekt.

Det som gör Mois position distinkt är att hon vänder sig till vardagsspråkfilosofin, som har sina rötter i Ludwig Wittgenstein, J. L. Austin och Stanley Cavell. Denna filosofi ser hon som ett sätt att ta sig ur vår samtids två dominanta tanketraditioner, som Moi benämner som scientismen och skepticismen (eller postmodernismen). Medan scientismen tror att naturvetenskapen är det enda legitima sättet att nå sann kunskap, tror postmodernisterna att det inte finns någon sanning utan endast partikulära och situerade perspektiv på verkligheten. Även om det är möjligt att se dessa perspektiv som varandras motpoler, menar Moi att de i själva verket sammanfaller i sitt avvisande av vardagliga insikter och utsagor om världen som en potentiell källa till sann kunskap.

I och med detta bortser de från möjligheten till andra förståelser av sanning, som bygger på insikter som i sin tur handlar om att man tillägnar världen uppmärksamhet, försöker sätta ord på det man ser och i själva verket faktiskt kan säga någonting sant om världen med utgångspunkt i erfarenheten av den. Det faktum att vi inte kan nå någon absolut sanning och att språket alltid är situerat betyder inte, menar Moi, att vi bör låta oss fångas av en total misstro angående vår förmåga att uttrycka något sant över huvud taget, om än alltid med utgångspunkt i en subjektiv position. När vi uppmärksammar något, försöker att se något för vad det är och försöker sätta ord på det vi ser, kan vi förstå saker som vi inte skulle ha förstått om vi inte bemödade oss att språkliggöra det vi ser. Moi tar exemplet med en regnskog och argumenterar för att den som ”ingenting vet om regnskogar, ser bara en enda röra av gröna, organiska ting när hon är i Amazonas”. För att kunna veta något måste vi titta noga och lära oss att göra skillnad mellan de organiska gröna ting som i vår ovetskap framstår som en röra. Det handlar alltså både om att lära sig att se och att uttrycka det vi ser.

Allra tydligast blir de epistemologiska och moraliska anspråken i Mois projekt när hon talar om Breivikrättegången. Med hänvisning till litteraturprofessorn Anders Johansen, argumenterar hon för att den terror som ägde rum på Utøya rubbade en utbredd postmodern förståelse av språket som någonting som konstruerar snarare än uttrycker sanningar, då ”seriösa försök att försöka få orden att överensstämma med verkligheten […] inte längre utan vidare blir avfärdade som naiva”.

Samtidigt beskriver hon hur den scientistiska inställning hos de rättspsykiatrier som uttalade sig om huruvida Breivik kunde hållas ansvarig eller inte för sitt dåd föll platt, då det visade sig att frågan om Breiviks skuld inte kunde reduceras till en fråga om tillräknelighet eller besvaras med hjälp av ”platta kategorier på ett frågeschema”. Snarare krävde det ett allvarligt försök att försöka förstå och sätta ord på Breiviks handlingar och det som hade skett. Och sanningen om Breiviks dåd var kanske snarare av moraliskt än vetenskapligt slag. Rättprocessen kring Breivik avslöjade således enligt Moi både postmodernismens och scientismens gränser och visade oss att vi måste våga tro på att vi, som seende och talande människor, kan förstå och säga något sant om vår omvärld och att vi, om vi anstränger oss att vara uppmärksamma när vi ser och talar om världen, kanske kan lära oss att leva i den tillsammans med varandra på ett mer ödmjukt sätt.

Publ. i Respons 1/2018
TEMA | Socialdemokratins vissnande vi

Evelina Johansson

Evelina Johansson är doktorand i genusvetenskap vid Göteborgs universitet. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Filosofi & psykologi
    Frälser de redan frälsta och irriterar de redan irriterade
    12 livsregler – Ett motgift mot kaos Jordan B. Peterson
  2. Utbildning
    Problem i dagens skola har äldre rötter än postmodernismen
    Kunskapssynen och pedagogiken – Varför skolan slutade leverera och hur det kan åtgärdas Inger Enkvist, Magnus Henrekson, Martin Ingvar & Ingrid Wållgren (red.)
  3. Ekonomi
    Ikea marknadsför det svenska folkhemmet
    Design by IKEA – A Cultural History Sara Kristoffersson
  4. Utbildning
    Tesdrivande om det svenska kunskapsfallet
    De svenska skolreformerna 1962–1985 och personerna bakom dem Inger Enkvist