Vi längtar till havet men strandskräcken sitter djupt

Som Per Högselius visar i sin välskrivna långessä är det ett modernt fenomen att associera stranden med glädje och frid. Det förmoderna Europa fruktade stranden som ett dödens territorium. Högselius menar att denna skräck finns kvar under ytan. Stranden är ett område där det fasta och flytande, hav och land, liv och död, möts.

En mycket het julidag i mitten av 10-talet klev jag ut ur tallskogen vid ett havsbad strax utanför Lilaste några mil norr om Riga. Framför mig låg Östersjön. Längs kusten fortsatte sandstranden milsvid i båda riktningarna. Mitt resesällskap och jag tog av oss skorna och gick norrut, barfota i den varma sanden. Vi var nästintill ensamma på stranden. Saker var som saker är vid havet om sommaren, det vill säga solen brände och vinden svalkade, i luften var vågbrus och måsskrik, enstaka barnskratt och en doft av sälta och tång. Vi satte oss på ett stycke drivved och plockade fram matsäcken – körsbär, piroger, vatten i tvålitersflaska. Medan vi åt tänkte jag på undergången. I skogen bakom oss fanns ett gammalt sovjetiskt regementsområde, under en tid, oklart exakt hur länge, hade det varit kärnvapenbestyckat. Vi hade läst om det i Peter Handbergs Undergångens skuggor och nu skulle vi se det med egna ögon. Väl på plats verkade det emellertid nästan fånigt. Dagen var så fin, stranden så inbjudande. Vad skulle vi ner i det förflutna och göra? Varför söka efter mörkret där uppe bland bunkrar och kaserner när havet låg blankt och sanden värmde? 

När jag läser Per Högselius långessä Döden på stranden påminns jag om det plötsliga vankelmod som grep mig där i solen. Sett ur ett historiskt perspektiv verkar det ha något bakvänt över sig. På landbacken finns mörkret, det som hotar; på stranden däremot ljuset: ett löfte om glädje och vila och själslig frid. Att tänka så om havsstranden är ett ytterst sentida påfund, förknippat med moderna ting som badorter och turism och föreställningar om friluftsliv som hälsobringande. Dessförinnan härskade strandskräcken: en utpräglad misstro mot den zon där havet slår mot land. Det var en plats där döden vandrade, inte bara bildligen, utan också högst bokstavligt. På stranden spolades de drunknade upp efter skeppsbrotten. Där gick fartyg på grund, där landsteg fientliga arméer och plundrande rövarband som satte kustlandet i brand. Ur havet kom också tid efter annan farsoterna krälande. Lägg till detta religiösa föreställningar som förvandlade stranden till både minne och varsel, ett levande spår av syndafloden som påminde om den yttersta dag som väntade.

Kort sagt: det förmoderna Europa fruktade stränderna, fruktade havet, fruktade det otyglade okända som väntade därute och som kanske, om det ville sig riktigt illa, kunde slå in över människorna längs kusterna. Sedan kom moderniteten. Från mörkret steg man mot stranden, solen reflekterades i böljorna, sanden värmdes och strandlivet blev lustfyllt och skönt. Eller är det verkligen så enkelt? Har inte havsstranden tvärtom fortsatt att vara ett dödens territorium? Är den inte också i vår tid förknippad med rädslor och skräck, med sorg, våld och ondska? 

I Döden på stranden menar Högselius att det är så. Havsstranden är ett gränsland, skriver han tidigt i boken, ett slags marginell värld, på tvärs med geografin som vi är vana att se den. Bortom de stojande badorterna finns en zon där moderna förhållningsregler tycks satta på undantag, där något av den där strandsträcken fortfarande ljuder och präglar oss. Vi må längta till havet, njuta av stranden, men runt längtan lindas mörkare drifter och erfarenheter. Ibland bryter de in i det lustfyllda strandlivets mitt. Ibland är det redan från början omöjligt att skilja dem från varandra. 

Som essäist är Högselius kattlik, han rör sig smidigt och med en beundransvärd vighet mellan nedslag och exempel. Under hans penna krymper de vidaste avstånd mellan ämnen och genrer, tider och platser.

För att utforska denna förtätning av mörker som utgör strandlivets kulturella bakgrundsstrålning, har Högselius satt samman ett skiftande prisma av exempel. Skickligt åskådliggör han den ambivalens som präglar vårt förhållande till havsstranden. Bokens kapitel, utformade som essäer i egen rätt, behandlar alla en facett av det större strandtemat: skeppsbrott, tidvatten, den döendes längtan till havet, flykten från strand till strand, stranden som minnesplats och så vidare. Samtidigt är de alltid fyllda med långt mer än så. Som essäist är Högselius kattlik, han rör sig smidigt och med en beundransvärd vighet mellan nedslag och exempel. Under hans penna krymper de vidaste avstånd mellan ämnen och genrer, tider och platser. Man läser på och finner plötsligt att man färdats mycket långt, mycket snabbt, utan att över huvud taget ha reflekterat över det. 

I det kapitel som behandlar strandnära våldsdåd, för att ta ett exempel, börjar resan i deckarrummet på Stadsbiblioteket i Stockholm. Från ett resonemang om stranden som dödsplats i den samtida kriminalromanen går den vidare till maktstrider på den normandiska Amalfikusten under 1000-talet, via 1500- och 1600-talets berättelser om rövare och oknytt som dödar på stränderna längs Nordsjön, över den italienske 1600-talsmålaren Salvator Rosas berömda ”Banditer på klippig kust” och dess receptionshistoria, till hur temat förvaltades av romantiska skräckpionjärer som Radcliffe och Shelley, för att sedan, till sist, landa i samtida strandmord och ett ännu olöst fall med en seriemördare som härjar på Long Island. 

För en mindre skicklig författare hade det blivit svårt att få ihop det där, men hos Högselius känns det aldrig det minsta sökt eller konstruerat. Det beror dels på att han besitter den nödvändiga bildningen, dels på att han är en mycket driven stilist. Att boken är så lyckad beror dessutom på att Döden på stranden inte bara är en utforskande och analyserande text. Den är också, som alla goda essäer, en gestaltning av en blick och ett kynne: ett stycke av verkligheten som filtrerats genom ett temperament. Texterna präglas av en närvaro, ett författarjag som gör saker – reser, läser, förvånas, bläddrar, ser, håller om, samtalar, simmar, sover, promenerar. Det gör dem förstås levande, men det håller också ihop hela bygget.

Det tema som kanske tydligast bryter fram bland bokens många spår och trådar är havsstranden som en liminal plats. Stranden är ett område där det fasta och det flytande, hav och land, liv och död, möts. Därför hör den inte entydigt till vare sig den ena eller den andra kategorin. Den är en zon där saker föds och förändras och dör, alltmedan vågorna fortsätter sin evighetsgång. Högselius utforskar skickligt spänningen mellan dessa olika tonaliteter. 

I ett kapitel befinner sig till exempel han och följeslagaren M på Stora Karlsö där de anmält sig som frivilliga vid den årliga ringmärkningen av sillgrisslornas ungar. När ungarna är stora nog, runt tre veckor gamla, lämnar de boet. De kan inte flyga ännu, men påhejade av sina föräldrar kastar de sig dödsföraktande från klippavsatserna och faller handlöst mot stranden nedanför – ett fall på 30–40 meter. Även om det förstås händer att några av dem landar illa och blir liggande bland stenarna med brutna nackar överlever märkligt nog de flesta. Visst är det poetiskt? För att kunna fortsätta leva sina sillgrissleliv måste de riskera det. Inte förrän de fallit mot döden på stranden och trotsat den öppnar sig livet för dem. 

 Några sidor senare, efter en utvikning som spårat falldödens strandnära historia i Bibeln och Flugornas herre, hos Mari Jungstedt, Dostojevskij och Shakespeare, är platsen i stället den vindpinade engelska kanalkusten. Vi blickar ut från avsatsen vid Beachy Head, där kalkstensklipporna stupar som brantast. Dit reser människor inte bara för vyernas eller havsluftens skull, utan också för att dö, så många som 80 om året, även från utlandet. På ett sätt liknar deras fall sillgrisslornas, men resultatet är förstås det omvända. Det fall som för fågelungarna innebär livets början blir för dessa olyckliga deras slut. 

Det är emellertid inte bara de suicidala som söker sig till kusten för att dö. I Högselius bok finner vi denna form av strandlängtan i en rad olika, men likartade former.

Det är emellertid inte bara de suicidala som söker sig till kusten för att dö. I Högselius bok finner vi denna form av strandlängtan i en rad olika, men likartade former. USA:s tjugoförsta president, James A. Garfield, dödligt sårad efter ett attentat sommaren 1881, krävde att flyttas från Vita huset till havet. Han ville se havet, känna svalkan i brisen och höra vågorna svalla. Läkarna gav till sist med sig. En bankir lånade ut en villa i badorten Elberon utanför New Jersey och den döende presidenten förflyttades i början av september med hjälp av ett specialbyggt stickspår. Där dog han två veckor senare, inom syn- och hörhåll från Atlanten. 

Samma slags resa mot stranden för att där invänta döden återfinns i böcker som Thomas Manns Döden i Venedig, Joyce Carol Oates En fager mö och Neville Shutes klassiska kärnvapendystopi On the Beach, påpekar Högselius. Men han lyfter också fram mer vardagliga exempel, som en tysk affärsman som då han förstår att döden nalkas beger sig till sin favoritstrand på Maldiverna för att dö, fridfullt i en solstol medan strandlivet pågår omkring honom. 

Varför är det så? Varför denna havslängtan, varför just vid livets slut? Högselius kan förstås inte ge något definitivt svar på det, lika litet som jag kan det, eller du. Men jag tror att han kommer nära då han i ett kapitel påpekar att stranden, kanske mer än någon annan plats, påminner oss om det bräckliga i vår existens. Om att vi människor, för att tala med Högselius, som i sin tur talar med Karl Ove Knausgård, ”är en form bland andra former som världen ger uttryck åt gång på gång”.

Den mänskliga skörhet som framträder på havsstranden gör det emellertid tillsammans med något annat, något mycket beständigt och hållfast och trösterikt: detta ”gång på gång”. Världen fortsätter, även om just vi tvingas lämna den. Det väldiga havet kommer fortfarande att slå in över stränderna; det kommer att finnas andra som kan se det, tills också de ersätts. Trots allt finns det värre saker än att inte finnas till. Är det den insikten som får människor att vilja dö nära havet?

Slutsatsen ekar i det kapitel som utforskar längtan efter att uppslukas av havet. Det handlar inte nödvändigtvis, tycks det, om en längtan efter att dö bland vågorna, även om döden förstås finns i dess förlängning. Så om vad? Kanske ett sug efter att komma i kontakt med det där andra, det som ligger parallellt med livet, som ibland bryter igenom och sköljer över oss. Kanske är det just denna genomsläpplighet vi söker i strandkanten, en möjlighet att komma nära en känsla för existensen som bara går att nå i dess utmarker? 

För romantikerna blev havsstranden ett laboratorium för utforskandet av den mänskliga existensen, och det har den på vissa sätt förblivit.

De tidiga romantikerna, skriver Högselius, såg i havet något som, liksom det mänskliga, värjde sig mot förnuftet och sökandet efter rationalitet. Stående framför havet skymtade de konturerna av en mer givande riktning, en uppmaning att söka sig nedåt, att loda djupen, inte minst inom dem själva. För romantikerna blev havsstranden ett laboratorium för utforskandet av den mänskliga existensen, och det har den på vissa sätt förblivit. Det är lätt att tänka på det som oundvikligt, helt enkelt eftersom den ställer oss inför det stora okända: det vi vet, men aldrig kan se. När vi ser ut över havet ser vi en bild av världen sådan den kommer att se ut utan oss. 

Men också något annat kan öppna sig på stranden. I kapitlet återger Högselius också berättelser där människor återvänder efter att, som det verkar, ha försvunnit i havet. Deras anhöriga gläds först, men inser sedan att de bara återvänt kroppsligen. Försvinnandet har i själva verket varit en flykt. De har stigit ned i havet, väntat under ytan och tagit några simtag, och när de väl återvänder till stranden gör de det som nya människor med nya liv. Så kan den också skrivas, längtan till stranden, som en flyktfantasi där döden inte är målet utan bara ett berättartekniskt grepp. 

Att gå ned i havet är att förvandlas. Vägen dit ned går oundvikligen över stranden. Vi lämnade den dock till sist, den där julidagen utanför Lilaste, och gick tillbaka upp mellan tallarna. Bruset från vågorna följde oss en bit på vägen. Ur den sandiga jorden sparkade vi fram härvor av rostig taggtråd och genomskjutna plåtbitar, ett övningsområde, det måste det ha varit, men också en gränszon, noga spärrad för oss utomstående. För en tid hade den gränsen tyckts evig. Sedan upplöstes den plötsligt; imperiet föll. Vi stod stilla och lyssnade. Vågorna fortsatte slå där nere. Ljudet av denna eviga upprepning steg genom skogen, genom år nästan omöjliga att räkna.