Filosofi & psykologi

Vi lever i en kraftmätning mellan planet och människa

Den trotsiga jorden – Människans öde i antropocen
Clive Hamilton

Daidalos
260 sidor
ISBN 9789171735478

| Respons 2/2019 | 12 min läsning

Clive Hamiltons bok är förmodligen det bästa som just nu finns att läsa om klimatkrisen, vår tids stora ödesfråga. Det är inte längre möjligt att tänka sig planeten som skild från det mänskliga eller människan som skild från jorden. Vi måste starta om framtidstänkandet och börja föreställa oss en annan mänsklig existens.

Skolstrejk för klimatet i Marseille i mars 2019. Foto: Wikimedia commons

Poeten och litteraturhistorikern Gunnar D. Hansson skriver i en dikt i sin senaste bok, Tapeshavet: ”Det har blivit svårare att samtidigt leva i tre tider”. Vad han syftar på är hur moderna människors sätt att föreställa sig tiden i form av tre linjärt förbundna kategorier – förflutenheten som vi lämnar bakom oss; samtiden där vi blir varse förlusten och ser möjligheterna med den; framtiden som vi orienterar oss mot eller söker avstyra – störs då vi blir medvetna om existensen av andra tidsligheter, med andra tempon, riktningar och logiker. Vi erfar det alla i dag, när klimatförändringarna ställer oss inför svindlande tidshorisonter som vi saknar beredskap att hantera. Det är en kris som har med framtiden att göra, med massdödens efteråt, med den fullbordade höjningen av havsnivån. Lika mycket rör den emellertid det förflutna. Det vi nu är med om är hur de samlade konsekvenserna av ett par seklers intecknande av framtiden snabbt blir synliga. Den öppenhet som varit ett av det moderna framtidstänkandets mest utmärkande karaktärsdrag går förlorad framför för våra ögon. Om modernitet har inneburit friheten att i ett nu som avlägsnar sig från det förflutna välja kurs mot en önskad framtid, då lever vi nu i ett annat tillstånd. Vår historia är inte längre vår. Vilka är vi när vi inte längre kan leva i den konfiguration av tid och värld som vi så länge använt för att finna oss tillrätta på jorden?

Någon som ägnar den frågan den uppmärksamhet som den förtjänar är filosofen Clive Hamilton. I boken Den trotsiga jorden – Människans öde i antropocen står den helt i centrum. Boken är, skriver Hamilton i dess förord, ett trevande försök att formulera vad det betyder att vi nu inträtt i en ny historisk epok, antropocen. Vad är det för varelse som fått epokskiftet att ske? Vilka krav ställer den nya tillvaron på henne? Hur kan hon möta dem?

Inträdet i antropocen är för Hamilton födelseögonblicket för en radikalt annorlunda värld. Det är en värld som vi på vissa sätt redan lever i, men som vi samtidigt väntar på ska fullbordas. Särskilt två ting kännetecknar den: för det första mänsklighetens förvandling till geologisk kraft, en process som gjort oss mäktigare än någonsin tidigare och gett oss kapacitet att påverka planetens geologiska djuphistoria; för det andra det faktum att vi inte sedan den senaste istiden för 10 000 år sedan har varit lika utlämnade åt naturkrafterna som nu. Det kan tyckas paradoxalt, men förståelse för denna motsägelse är i själva verket, menar Hamilton, den nyckel som låter oss låsa upp passagen till en mänsklig tillvaro i den nya epoken.

I Hamiltons tappning är antropocen ett epokbegrepp som beskriver hur jorden som sådan under 1900-talets andra hälft genomgick en grundläggande förändring. Efter att i 4,5 miljoner år ha styrts av naturkrafterna, och alltså haft människan i sitt våld, är det nu mänskligheten som präglar planeten. Födslopunkten för denna mänskliga geologiska kraft förlägger Hamilton till 1945 års atombombsprängningar: spridningen av radionuklider i atmosfären kommer att gå att avläsa i berggrunden i miljontals år, synliga som människans första verkligt djuphistoriska avtryck. Under perioden efter 1945, en tid som brukar kallas den stora accelerationen, pekar alla kurvor uppåt. Tiden kännetecknades av en exponentiell stegring av alltifrån koldioxidutsläpp och resursförbrukning till ekonomisk tillväxt och befolkningsmängd. Summan av denna exponentialkurvornas tid är en rubbning av planetens innersta. Jorden kommer aldrig mer att bli sig lik.

Ytterst har det lett till en planet som i allt mindre grad låter sig tämjas för mänsklighetens syften: den gör motstånd. Rubbningen av jordsystemet, till exempel det i atmosfären frisläppta kolet, leder till naturkrafter som drabbar oss hårdare än tidigare. Skogsbränder, torka, översvämningar, hetta – alla är de exempel på hur jorden blir mindre gästvänlig, i allt mindre grad framstår som det stabila förråd av resurser den i det moderna föreställts vara. Parallellt med expansionen av mänsklighetens förmågor att utöva makt över jorden, expanderar också jordens makt över oss. Vi befinner oss nu, menar Hamilton, mitt i en kraftmätning mellan människan och planeten, ett chicken race mot de brytpunkter där återkopplingarna från jordsystemet blir allt våldsammare och allt svårare att värja sig mot. Planetens livsuppehållande system har, kort sagt, fått nog.

Detta är alltså antropocen enligt Hamilton. Epoken kännetecknas för honom av ett dubbelt ontologiskt skifte, en samtidig förändring av jorden i sin helhet och mänskligheten i sin helhet som får de två att smälta samman. Det är inte längre möjligt att tänka sig planeten som skild från det mänskliga, inte heller att tänka sig det mänskliga utan att förhålla sig till vår status som geologisk makt. Med andra ord: antropocen betecknar inte en fördjupning eller acceleration av mänsklighetens utnyttjande av naturresurser eller dess förödelse av lokala livsmiljöer. Antropocen är något kvalitativt annorlunda, en ny verklighet som vi är tvungna att förhålla oss till.

Vi står nu i början av denna nya epok, fortfarande yrvakna och famlande, ännu inte lösgjorda från den tid vi lämnar. Det är inte konstigt att det är så, påpekar Hamilton, snarare helt logiskt, givet den oerhörda hastighet med vilken skiftet skett.

Vi står nu i början av denna nya epok, fortfarande yrvakna och famlande, ännu inte lösgjorda från den tid vi lämnar. Det är inte konstigt att det är så, påpekar Hamilton, snarare helt logiskt, givet den oerhörda hastighet med vilken skiftet skett. Förvirringen kan också härledas till att det är de ting som vi tagit för goda och pålitliga framtidsmål – individens frihet, demokrati, materiella framsteg, teknologisk utveckling – som visat sig leda oss mot undergången. Vi står alltså inte bara mitt i ett geohistoriskt epokskifte, vi får också uppleva hur vår civilisation på ett grundläggande vis står svarslös inför det. Detta förvirrade tillstånd måste vi emellertid snabbt lämna. Vägen vidare från det blir möjlig genom det Hamilton kallar ett kognitivt språng, från en modern uppfattning om vad människan är och hur hon förhåller sig till naturen, till ett tänkande som utgår från den kunskap vi i dag har om jordsystemet och vår påverkan på det.

Perioden från 1945 till i dag är inte bara den tid då mänskligheten började utöva makt över jordsystemet. Den är också, poängterar Hamilton, den tid då vi förstod att så var fallet. Under 1900-talets sista decennier blev jordsystemet ett vetenskapligt objekt. Det låter besynnerligt sent, men faktum är att idén att jorden bör förstås som ett integrerat system uppstår först under efterkrigstiden. Sitt verkliga genomslag får den inte förrän under 1990-talet. Det är dessa jordsystemvetenskaper som har gett oss de överväldigande empiriska beläggen för klimatförändringarna och låtit oss ana vidden av deras konsekvenser.

Clive Hamilton i Melbourne 2009. Foto: Wikimedia commons

För Hamilton kan jordsystemvetenskaperna, liksom deras nyckelbegrepp antropocen, inte bara visa nutiden för oss och kartlägga varför den ser ut som den gör. De kan också bli startpunkt för ett förnyat framtidstänkande, anpassat för mänsklighetens nya roll som geomakthavare på en trotsig, svårhanterlig jord. Grunden för ett sådant tänkande är att göra upp med ett antal moderna formativa idéer. En av dem är förstås separationen mellan människan och naturen, en annan den idé jag diskuterade inledningsvis: att det står människan fritt att efter eget huvud forma sin historia. Den antropocena människan måste i stället förstås som olösligt sammanbunden med planeten, kan över huvud taget inte frikopplas från sin position som det Hamilton kallar en fjättrad superagent, både mäktig och skyddslös.

Samtidigt poängterar Hamilton att vi inte kan klara oss utan andra, minst lika centrala moderna föreställningar, till exempel tilltron till förnuftet och till vetenskapen. (Utan dem blir jordsystemvetenskapernas forskningsresultat bara en utsaga bland andra, vare sig mer eller mindre pålitlig.) Poängen är också att det inte finns något att vända tillbaka till. Vi kan inte lämna moderniteten bakvägen, inte avsäga oss det ansvar som vi halvt med vilje, halvt omedvetet, påtagit oss. Syftet med Hamiltons omstartade framtidstänkande är att vi från den punkt där vi nu befinner oss, fortfarande fästa vid föreställningar om teknovetenskapliga framsteg, ekonomisk tillväxt och mänsklig autonomi från naturen, men samtidigt medvetna om deras skadlighet, ska lyckas nå något annat. Målet är ett bortommodernt tillstånd där insikterna om vårt fjättrade superagentskap ska låta oss finna oss tillrätta i antropocen. Det är bara genom att ta detta agentskap på allvar som vi kan ta ansvar på ett sätt som motsvarar vår förmåga till förödelse.

Dessa resonemang är tveklöst bokens höjdpunkt. Hamiltons sätt att navigera mellan kritiken av det moderna och värnandet om vissa av dess särdrag är en elegant utförd balansgång, en nykter inventering av det samtida med syftet att skilja det förbrukade från det som fortfarande kan vara till hjälp för oss. Han operationaliserar i en mening jordsystemvetenskapen och visar i förlängningen på ett mycket konkret vis varför humaniora är en fullständigt nödvändig del av den meningsskapande arsenal med vilken vi har att ta oss an det antropocena.

Ett exempel är den ”upplysningssaga” som Hamilton berättar i bokens näst sista kapitel. Grunden utgörs av kyrkofadern Irenaeus teodicé från 100-talet e.Kr. Teodicéns kärna är förståelsen av människan som en varelse som kom till världen i ett tillstånd av moralisk och intellektuell omognad. Hon måste därför genomgå en mognadsprocess, bli självständig, innan hennes moraliska förmågor kan testas.

Omskriven till det Hamilton kallar en antropodicé, framträder en bild av människan som tar fasta på hur hon först nu, sedan hon skaffat sig kunskap om vad hennes strävan efter välstånd och självförverkligande gör med jorden, är redo att ta moraliskt ansvar. Modernitetens två sekel framstår som en lång lärotid, en tid då mänskligheten gjorde sig av med föreställningar som bundit henne och började överskrida de begränsningar som naturen tidigare tvingat henne till. Människan prövade sin frihet, men kan inte förrän nu, när hon vet, ta moraliskt ansvar för resultatet. Frågan hur vi ska leva med jorden, skriver Hamilton, kan få ett svar först sedan vi utvecklat förmågan att förgöra den.

Frågan hur vi ska leva med jorden, skriver Hamilton, kan få ett svar först sedan vi utvecklat förmågan att förgöra den.

Den trotsiga jorden är som helhet ett exempel på just den sortens trevande sökande, på samma gång övertygat och prövande, som vi måste ägna oss åt för att finna oss tillrätta i antropocen. Den är ingen perfekt vägkarta till den nya epoken, men Hamilton når längre än de flesta. Förmodligen är boken det bästa som just nu finns att läsa om vår tids stora ödesfråga. Det har med Hamiltons framtidsfokus att göra. Vi talar oftast om klimatkrisen i termer av kollaps och katastrof, och det är befogat: det kommer en undergång, åtminstone en partiell sådan; på flera sätt har den redan skett. Att slå fast att så är fallet är emellertid bara början. För att kunna nå det Hamilton kallar det bortommoderna krävs gestaltningar av det; vi måste börja föreställa oss en annan mänsklig existens, helt enkelt eftersom det bara är så vi kan göra den möjlig.

När Hamilton på ett ställe i boken skriver att jordsystemvetenskaperna har gett oss en berättelse om antropocen är det förstås en sanning med modifikation. De har i själva verket, genom att beskriva sambanden och symptomen, gett oss möjligheten till berättelser, tecknat en empirisk bakgrund som låter oss få syn på den verklighet som vi nu tvingas leva i. Det är upp till oss att dikta om den. Vi är just nu i början av den tid då vi måste lära oss hur det ska ske. Om vi inte finner vägen innan dess, kommer det tids nog en punkt när vi definitivt tvingas till dessa ofta omtalade nya berättelser. Detta är vårt öde, en dom, visst, men också en möjlighet om vi förmår gripa den. Att göra det framstår allt tydligare som vår enda chans.

”Det har blivit svårare att samtidigt leva i tre tider”, skriver Gunnar D Hansson och fortsätter: ”Vad göra? Fortsätta att gå längs vägen. Tills den upphör. Samtiden tillhör redan det förflutna. Det är det enda att hålla sig till. Plus vägen.”

Publ. i Respons 2/2019
TEMA | Eliter
Relaterat
Analys/Reportage

Vi har förlorat förmågan att föreställa oss en annan värld än den samtida

Västvärldens värderingar triumferade med kalla krigets slut 1989. Men var i historiens tidsflöde befinner vi oss nu? Buden på milstolpar är många och innefattar terrorism, finanskriser och populism. I tidsresan...


Gustaf Johansson

Gustaf Johansson är fil. dr i historia och fri skribent. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Ekonomi
    Ikea marknadsför det svenska folkhemmet
    Design by IKEA – A Cultural History Sara Kristoffersson
  2. Filosofi & psykologi
    Frälser de redan frälsta och irriterar de redan irriterade
    12 livsregler – Ett motgift mot kaos Jordan B. Peterson
  3. Historia
    Nazisternas försök att mobilisera islam
    Hakkorset och halvmånen Niclas Sennerteg
  4. Utbildning
    Problem i dagens skola har äldre rötter än postmodernismen
    Kunskapssynen och pedagogiken – Varför skolan slutade leverera och hur det kan åtgärdas Inger Enkvist, Magnus Henrekson, Martin Ingvar & Ingrid Wållgren (red.)
  5. Filosofi & psykologi
    En bok för alla som kantstötts av mätbarhetshysterin
    Det omätbaras renässans – En uppgörelse med pedanternas herravälde Jonna Bornemark