Föregående

nummer

Fredag 18 augusti 2017

6/2014

Tema: Kommer folkviljan i Mellanöstern att acceptera liberalism? Omvandlingarna i regionen präglas av religion och geopolitik.
Konstarterna & medier
Antoine Compagnon
En sommar med Montaigne
Atlantis | 152 s | Isbn 9789173536936
Recensent: Torbjörn Elensky
Vi måste lära oss leva med våra skavanker

Antoine Compagnons bok består av fyrtio korta kapitel som ursprungligen var föredrag i den franska radion. Montaigne brukar betecknas som den första moderna människan, men Compagnon visar honom som en man av sin tid, kritisk mot nymodigheter och utan förmåga att föreställa sig att världen på allvar skulle kunna förändras.

Skulle böcker vara bättre vänner än människor? Michel de Montaigne (1533–1592) skriver i Essayer om tre sorters relationer som präglat hans liv. Det är ”vackra och ärbara kvinnor”, ”sällsynta och utsökta vänskapsband” och så framför allt böckerna, vilkas sällskap han sätter högre än båda de övriga typerna av samvaro. När den erotiska dragningskraften minskat och bästa vännen avlidit återstår ändå läsningen. Det är Antoine Compagnon som sammanfattar Montaignes syn på relationerna på detta sätt i sin välskrivna och innehållsrika bok om honom och hans Essayer. I läsningen av en bok om böcker som denna är det något som nästan stöter ut en ur läsningen, detta påstående att böckerna ”skulle vara bättre vänner och kärlekar än verkliga levande varelser”. Men så platt och enkelt är det inte. Montaigne betraktade, som Compagnon framhåller, livet som en dialektik mellan jag och andra, och böckerna, läsandet, ingår i den levandets dynamik som utspelar sig mellan honom och de andra och inom honom själv. Läsningen samspelar alltid med erfarenheten, och de båda fördjupar varandra, och ger mig, läsaren, nya insikter i mig själv och mitt.

Antoine Compagnon är professor i fransk litteratur vid Collège de France och Columbia University. Han har skrivit ett par andra, mera omfattande verk om Montaigne, men är också bland annat en framstående Proustkännare. Att han är väl bekant med föremålet för sin lilla bok märks tydligt i den flyhänthet med vilken han behandlar ämnet. Endast någon med verkligt stor kunskap kan vara så lätt på handen, men ändå tydlig och givande, som Compagnon är i sina reflektioner över Montaignes Essayer.

Vilken är poängen med att skriva essay om Montaignes Essayer? Det blir så lätt till ett plockande av smulor, när originaltexterna dessutom är så lätt tillgängliga, också för svenska läsare nu genom Jan Stolpes lysande översättning, det vill säga den nyöversättning som han gav ut för två år sedan, efter att redan ha översatt Essayer en gång 1986–1992. Det är en klar kvalitetsstämpel på Antoine Compagnons En sommar med Montaigne att Jan Stolpe själv har valt att översätta den. I fyrtio korta kapitel, som delvis mest presenterar utdrag ur essayerna, delvis tänker vidare, ställer frågor till dem eller helt enkelt förklarar en del av den historiska och personliga bakgrunden till vissa av texterna, för Compagnon in läsaren i det reflekterandets stilla rum som Montaignes verk utgör. Han har inte några väldiga anspråk.

Texterna var ursprungligen radioföredrag, som sändes dagligen i Frankrike under en period sommaren 2012. De är prima exempel på folkbildning av det slag som vi tidigare hade också i svensk radio, till exempel då Ingemar von Heijne sände sina serier med korta avsnitt om Bach, Beethoven och så vidare i samband med deras jubileumsår. Syftet är inte att göra sig själv stor, utan att föra in lyssnarna/läsarna i en värld av möjligheter, där de själva kan vandra vidare, förslagsvis genom att läsa Montaigne i original, inte från pärm till pärm, det behövs inte, men lite här, lite där, beroende på vilka ämnen man fastnar för, vilken sida man råkar slå upp i ett intresselöst (men intresserat!) bläddrande.

Montaigne var hela tiden i rörelse. Det känns i hans text. Han utvecklas, tänker vidare, fördjupar hela tiden sina funderingar. Det är värt att upprepa att man inte nödvändigtvis blir någon bättre människa av att läsa. Goebbels var litteraturvetare. Men av att läsa Montaigne blir man faktiskt litet bättre, det vill säga om man tar till sig av hans öppna blick på världen och sig själv och med honom lär sig att sänka sina anspråk, inte ta allt på så blodigt allvar, vara lite öppnare, litet tolerantare, och se världen och människorna för vad de, vi alla, är, nämligen ofullkomliga.

Montaigne brukar kallas ”den första moderna människan”, men i själva verket levde han i en tid som på många sätt hade mer gemensamt med antiken än den moderna världen. När han fyller sina essayer med citat av antika tänkare, poeter och statsmän, och ger exempel från historiska händelser som lika gärna kan utspela sig kring år 0 som på 1100-talet eller i hans eget 1500-tal, så är det en sammanhängande, igenkännbar värld han beskriver, med furstar, bönder, statsbestyr, slag och belägringar. Vi lever i en annan värld; tekniken, den förändrade ekonomin och de sociala förhållandena gör att det finns en tröskel mellan honom och oss, som inte fanns på riktig samma sätt mellan honom och den äldre världen. Compagnon förenklar inte Montaigne till någon du och jag skulle kunna stöta på i vimlet. Han visar honom som en man av sin tid, sin klass, formad av sin tids ideal, sin bildningsgång och yrkesbana som domare. Fördelen med det är, skenbart paradoxalt, att det blir litet enklare att se honom som en människa i sin egen rätt, inte som något typexempel, inte som en portalgestalt, utan en person nedsänkt i sin tid, trots hans betydande förmåga till överblick och fördjupad reflektion.

Compagnon beskriver Montaigne som en skeptiker. Han är kritisk mot nymodigheter och betraktar snarast samhället som en organisk enhet, som förhåller sig till människokroppen som makrokosmos till mikrokosmos. Det stora och det lilla speglar vartannat och följer i princip samma lagar. Montaigne är lika arg på agitatorer, som säger sig kunna frälsa mänskligheten med enkla lösningar, som på läkare, vilkas behandlingar inte sällan dödar patienten. Han menar att vi måste lära oss att leva med våra sjukdomar och skavanker, individer såväl som samhällen, och göra det bästa av våra förutsättningar, utan några förhoppningar om att allt i ett slag ska kunna bli bra. Han är skeptisk både till de protestantiska reformatorerna och motreformationens Katolska liga. Han är, understryker Compagnon, inte någon dogmatiker ”utan jurist, politiker, och värderar statens stabilitet och rättsstaten högre än lärostriderna. Det gör honom till legitimist, rentav immobilist. Humanisterna är ännu inte upplysningsmän, och Montaigne är inte någon modern människa.”

Montaigne är alltså enligt Compagnon konservativ. Men, skulle jag vilja tillägga, han är i så fall ett exempel på ickeauktoritär konservatism. Det öppna sinnet, som ser världen, reflekterar över den och försöker förstå utan att döma, är en djupt human, och inte bara humanistisk, inställning. Det är den som fick redan Terentius att säga: ”Jag är mänsklig, inget mänskligt är mig främmande.” Vilket å andra sidan alltså inte betyder att man måste gilla allt. Förståelse är eftersträvansvärt, men den kan inte automatiskt översättas i förlåtelse.

Kanske finns det alltid ett drag av konservatism hos den människa som är skeptiskt lagd? Fast även detta ord är en anakronism i Montaignes värld. Konservatismen är också en produkt av upplysningen och moderniteten. Han må i princip ha varit motståndare till att furstar störtas och till religiösa stridigheter, särskilt mot bakgrund av vad han upplevde i sin samtids Frankrike, som präglades av oändliga religiösa strider, upplopp, uppror, massakrer och folkfördrivningar. Men för honom, föreställer jag mig, fanns ändå inte ännu löftet eller hotet om en i grunden förändrad värld, som uppstår först under loppet av 1700-talet och får sitt första utlopp i den franska revolutionen och allt som följt efter den. Han är motståndare till onödig blodspillan och därför till agitatorer, men tänker jag mig, egentligen inte för att han var i modern mening konservativ, utan för att han i sin epok ännu inte var förmögen att tänka sig att världen på allvar skulle kunna förändras.

Hos Montaigne fördjupas reflektionen över världen av den ständigt pågående självreflektionen. Han framträder inte för oss som ett färdigt, monolitiskt jag på boksidorna, utan som en människa i ständig rörelse, växt och utveckling. Hans självmotsägelser stör inte, de är uttryck för hans frihet. Han bygger inte något filosofiskt system, som ska omfatta och förklara hela världen. Nej, han rör sig genom världen, ser den, möter den, umgås med den och försöker förstå den på dess egna villkor. Och världens villkor är hans villkor, för han är en del av världen, han måste se sig själv för att se världen, och det slutgiltiga självseendet är omöjligt för den som lever, för alla förnyade insikter i det egna sinnet förändrar det egna sinnet och skapar nya villkor för ny självreflektion.

Allt tänkande på världen måste bottna i det bottenlösa tänkandet på självet. Montaigne reser sig över landskapet, men inte som något monument, utan som en vanlig man på hästrygg, en person som frågar sig själv vad han vet. ”Que sais-je?”, ”Vad vet jag?” var hans motto. Och ur detta valspråk, denna fråga till honom själv, som i sig bär den svåraste frågan ”Vem är jag?”, följer Descartes undansvepande av alla de givna svar, som ledde honom ner till insikten att han finns för att han tänker (den behöver inte vara sann för att vara värdefull, denna insikt, för filosofihistorien såväl som individen) och vidare fram till poeten Rimbauds ”Je est un autre”, ”Jag är [i tredje person singular] en annan”, som är poetens utmaning av filosofens svar på, tja, människans, Montaignes fråga. Det flyktiga jaget, som fångas endast som åtrån, i svansen, efteråt, som en efterklang, en eftertanke, en reflex, eller bara minnet av reflexen, som hänger kvar som en fantombild på näthinnan, som det ordlösa minnet av en doft eller en klang …

Montaigne bearbetade och skrev om Essayer och lade hela tiden till nya kommentarer, citat, utvikningar som på något sätt ledde vidare, men inte genom att vara bättre. Hans skepsis var så stor att han inte ens ansåg att man blev visare med åldern. Och han ifrågasätter redan idén om det mänskliga jagets kontinuitet, då han konstaterar att han just nu, som reviderar sina texter, och han då, som skrev essayn i den tidigare versionen, är två personer, men ”min bok är hela tiden en och densamma”. Compagnon skriver: ”Där har vi en motsägelse som han tar på sig: jag är visserligen obeständig, jag förändras oupphörligt, men jag känner igen mig i mångfalden och totaliteten av mina handlingar och tankar. Steg för steg lyckas Montaigne på det sättet identifiera sig fullständigt med sin bok: ’Jag har inte skapat min bok mer än den har skapat mig. Boken är av samma substans som sin författare” (II, 18, 485), och ’den som rör vid det ena rör vid det andra’ (III,2,27). Människan och boken är ett.”

Compagnon är en kunnig och inkännande ledsagare in i Montaignes tankevärld. Han försöker aldrig göra sig större än sitt föremål, utan uppträder som en jämbördig samtalspartner, nutida med oss, inte Montaigne. Och det är en av de många små styrkorna i denna behändiga introduktion, att Compagnon aldrig gör det enklare än det är, men samtidigt inte heller överdriver komplikationerna. Givetvis kan en introduktion på bara litet drygt 150 sidor inte bli mycket mer än en samling fotnoter till Essayer, men som sådana fyller de verkligen sin funktion, genom att de ger flera olika ingångar till huvudtexten, som öppnar sig även för läsare som inte är särskilt intresserade av vare sig klassisk bildning eller 1500-talets tankeliv, utan som helt enkelt är intresserade av vad det innebär att vara människa, då, i dag, i morgon. Mycket har förändrats i förutsättningarna för hur vi lever våra liv på de drygt 400 år som gått sedan Montaigne skrev, men rätt mycket är sig också likt över tiden. Men för att det lika ska bli tydligt kan det vara bra med en introduktör som förklarar och överbryggar det olika.

Essayer är boken som skrevs av Montaigne, men lika mycket är det boken som skapade Montaigne. Vi kommer honom kanske närmare in på livet än de flesta andra författare genom historien, och den som läser och reflekterar med honom lär känna också sig själv på kuppen. Men det blir alltid kvar en liten rest av oförståelse. Helt lär vi aldrig känna honom, eller någon annan människa, och inte ens oss själva. Och det är i det lilla glappet, där längtan ryms, och viljan och kärleken, som livet utspelar sig.

Torbjörn Elensky är författare.

– Publ. i Respons 6/2014

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet