Politik & samhälle

Vi vet ännu inte vilka metoder som kan vända utvecklingen

Att vända utvecklingen – Från utsatta områden till trygghet och delaktighet
Manne Gerell, Per-Olof Hallin, Kim Nilvall & Stig Westerdahl (red.)

Malmö universitet
334 sidor
ISBN 9789187997167

| Respons 4/2020 | 11 min läsning

Författarna till denna antologi är främst kriminologer. Deras profetia om framtiden är att vi kanske kan minska antalet utsatta områden med rätt typ av åtgärder men att det finns en risk att de områden som blir kvar kommer att bli ännu mer kriminellt belastade.

Minnesstund för den tolvåriga flicka som sköts till döds i Botkyrka den 2 augusti 2020. Foto: Nils Petter Nilsson / Aftonbladet / TT

Några veckor efter att boken Att vända utvecklingen – Från utsatta områden till trygghet och delaktighet skickats till tryckeriet slog coronan till. På ett sätt kan det betraktas som olycklig tajming, bokens presentation drunknade i rapporteringen om smittan. På ett annat sätt var tajmingen bra: den sämre konjunktur som nu följer riskerar att drabba de utsatta områdena mer än resten av samhället. Och de som bor där har ju redan drabbats hårdare än andra med oproportionerligt höga antal insjuknade och döda.

Tiotalet författare ligger bakom antologin, de flesta verksamma vid Malmö universitet. De är främst kriminologer, men några andra ämnen är också representerade. Professorn i företagsekonomi Stig Westerdahl är en av dem som pekar på problemen med ogenomtänkt samverkan i arbetet med att vända utvecklingen. ”Och så satt vi där och rullade apelsin igen”, citerar han en trött kommunpolis som beskriver sitt senaste möte med en kommunal förvaltning. Denna polis såg samverkan som ett påbud uppifrån och ett slöseri med tid – och Westerdahl håller till viss del med honom. Han varnar för att samverkan utvecklats till en ”stark norm” och en ”organisatorisk myt” som ”upphöjts till självklar sanning bortom krav på bevisföring”.

Han är anhängare av en genomtänkt samverkan, en samverkan som har föregåtts av en gedigen analys, och pekar på ambitiösa skrifter i den vägen som Samverkan i lokalt brottsförebyggande arbete som tagits fram av Brottsförebyggande rådet (Brå), Polisen och SKL (nuvarande SKR). I skriften understryker man att samverkan måste förankras på högsta nivå, mellan kommunstyrelsens ordförande och chefen för lokalpolisområdet. Den måste också genomgå ett antal tydliga faser: inventera den egna organisationens förutsättningar, tillsammans göra en analys av problemen och dess orsaker, ta fram åtgärdsplaner – och följa upp dem.

Men faktum är att man många gånger slarvigt sparkar igång en samverkan med låg motivation hos de inblandade, vilket kan vara direkt kontraproduktivt. Ett annat problem som Westerdahl lyfter fram är att samverkan alltför ofta drivs i projektform, vilket gör resultaten kortvariga och politiken ryckig. ”Samverkansprojektifiering” är ett hiskeligt ord, vars innehåll han varnar för.

Det fick mig att tänka på ett reportage jag gjorde i Oslo härom året. Det är spännande att jämföra Sverige med Norge i denna fråga. Norge har blott en handfull utsatta områden medan Sverige har tio gånger fler. Det finns en rad olika skäl till detta, exempelvis att Norge saknar en Ebo-lag, vilket gör att asylsökande som byter kommun kan förlora sitt ekonomiska stöd, vilket i sin tur bidrar till mindre bostadssegregation, att Norge har ett mer varierat bostadsutbud vilket underlättar en bostadskarriär inom förorten och att människor i Norge med låg utbildning haft lättare att få jobb tack vare den starka oljeekonomin.

Men den kanske mest intressanta förklaringen ur ett svenskt perspektiv är att Norge lyckats driva en mer långsiktig politik. Jag besökte Groruddalen, fyra stadsdelar i Oslo som länge präglats av våld, skadegörelse och otrygghet. Situationen har emellertid förbättrats, efter att nationella och lokala politiker gått samman i en historisk uppgörelse att gemensamt satsa 1,5 miljarder kronor över en period på tio år fram till 2017. För några år sedan beslutade man att satsningen för de cirka 140 000 invånarna ska fortsätta i tio år till, en satsning som inbegriper åtta olika statliga departement, sju förvaltningar i Oslo och de fyra aktuella stadsdelarna. Därmed utvecklar det sig till en 20-årig sammanhängande statlig och kommunal kraftansträngning i ett utanförskapsområde, något som politiker i Sverige aldrig varit i närheten av.

Stig Westerdahl kritiserar inte bara bristen på långsiktighet i de svenska satsningarna, han ger också en känga åt organisationsmodellen New Public Management (NPM) som vann insteg i den svenska förvaltningen på 1990-talet. NPM har kritiserats från olika perspektiv; Westerdahl riktar in sig på att modellen försvårar en samverkan eftersom dessa insatser inte så lätt går att mäta eller följas upp och ”därmed inte ger några poäng när enhetens resultat ska sammanställas”. Att vi har så svårt att få samverkan att fungera har också historiska orsaker, Westerdahl exemplifierar med ett ljuvligt citat ur den av Axel Oxenstierna färgade regeringsformen från 1634 (i Gunnar Wetterbergs bok om rikskanslern): Det var förbjudet ”att blanda sig i dens andres tjänst och ärenden, viljandes amplificera (utvidga, bredda) sin jurisdiction vidare än honom tillstår…”.

I dag kallar vi dem stuprör – och de har varit särdeles närvarande i årets kamp mot coronan, där myndigheterna haft påfallande svårigheter att snabbt hitta lösningar över förvaltningsgränserna. Torbjörn Forkby, professor i socialt arbete vid Linnéuniversitetet, berättar i sitt bidrag att han granskat den samverkan som ägt rum i Göteborgsstadsdelen Angered där man länge arbetat med SSPF – skola, socialtjänst, polis och fritidsverksamhet ihop. Det såg bra ut på papperet, målen var rimliga, men resultatet blev ändå knackigt när koordinatorn gick från att inte bara leda mötena utan också försöka påverka de involverade parterna i hur de skulle agera. Då uppstod motståndsstrategier, inte sällan dolda genom att samarbetspartnerna utvecklade en officiell version där de sade sig vara positiva till satsningen, men hade en version för internt bruk där de förhöll sig kritiska.

Så hur allvarlig är situationen i våra utsatta områden? Och hur mycket värre har det blivit? För det första kan bilden inte bli heltäckande, menar författarna. Mängden våldsbrott går inte att fastställa eftersom de flesta inte anmäls och benägenheten att polisanmäla är särskilt låg i fattigare områden. Kriminologen Manne Gerell väljer att utgå från den alternativa datakällan brottsofferundersökningar. Den har också brister – färre besvarar enkäter i utsatta områden – men anses ändå mer träffsäker. Med utgångspunkt från Brå:s enkäter konstaterar han att utsatta områden drabbas av något fler brott än övriga Sverige men att brottsutvecklingen de senaste tio åren gått litet upp och ner i dessa områden, medan övriga landet sett en viss ökning.

Det som sticker ut är emellertid våldsbrotten: misshandel är nästan 50 procent vanligare i utsatta områden och hot dubbelt så vanliga. Den allra största skillnaden gäller våld med skjutvapen; den har ökat kraftigt i utsatta områden men i stort sett legat stilla i resten av landet (bortsett från de allra senaste åren då nya stadsdelar i Stockholm också erfarit fler skjutningar). Problemet är väldigt specifikt: det är i hög grad unga män som skjuter varandra och dåden äger ofta rum på några få gator; stora delar av det utsatta området har inga skjutningar alls.

Men hur påverkas människor som bor i ett utsatt område av det växande våldet? I Sverige finns knappt någon forskning om detta, men internationella studier visar på ett nedslående resultat: barn i dessa områden klarar sig sämre i skolan, även om de inte varit fysiskt påverkade av våldet. Hur många är det då som gör sig skyldiga till upprepade brott? Här presenterar forskarna handfasta siffror: 2019 bodde 513 200 individer i 60 utsatta områden, och där fanns 5 000 personer som bedömdes ingå i 200 kriminella nätverk. Av de boende i områdena är alltså cirka en procent kriminella, vilket gör det svårt att hävda att själva uppväxten i ett socialt utsatt område leder till kriminalitet, eftersom 99 procent inte har anammat en kriminell livsstil.

Av de boende i områdena är alltså cirka en procent kriminella, vilket gör det svårt att hävda att själva uppväxten i ett socialt utsatt område leder till kriminalitet, eftersom 99 procent inte har anammat en kriminell livsstil.

Så varför blir ett fåtal kriminella? Kriminologerna lyfter fram ett antal faktorer som tillsammans kan bli en giftig cocktail: svåra hemförhållanden, ideliga skolmisslyckanden, neuropsykiatriska funktionshinder, kamrater med riskbeteenden. Och så finns det ”pullfaktorer”, sådant som drar unga (män) in i kriminalitet: att äntligen bli sedd och bekräftad, att ”växa till man”, att tjäna stora pengar, att få status genom att tillhöra ett gäng. Ett nytt fenomen på senare år är att narkotikaförsäljningen sker mer öppet, vilket ökar risken att unga dras in i verksamheten.

För att kunna sätta in insatser i ett tidigt skede är det viktigt att kartlägga vägen in till tung kriminalitet. Kriminologerna placerar individerna i fyra kategorier – A, B, C och D – där A-gruppen består av de tyngsta som ofta flyttat ifrån det kriminellt belastade området, men fortsätter att styra aktiviteterna på distans. Sedan placeras de in i fallande skala ned till D-gruppen som består av barn som rör sig i samma kvarter och inte sällan ser upp till äldre kriminella kamrater.

Kriminologerna i antologin är särskilt oroliga för vad som händer inom C-gruppen, ungdomar i högstadiet som ännu inte ingår i kriminella gäng men som börjat begå småbrott. Den gruppen riskerar att växa. De pekar på att över 2 000 barn i utsatta områden går ut nian utan fullständiga betyg – varje år. För att undvika att fler unga trillar dit krävs åtgärder på en rad nivåer: den individuella nivån förstås, tillsammans med barnets familj, men också på gruppnivå genom att bidra till trygga levnadsförhållanden i bostadsområdet. Och kanske allra viktigast: på samhällsnivå. I stadsdelen måste finnas fungerande institutioner som förskola, skola, sjukvård och en tillitsfull polis. Här betonar författarna att det inte bara handlar om offentliga institutioner, civilsamhället måste också vara närvarande.

Manne Gerell berättar att enbart i Malmö och Lund finns ett 20-tal moskéer och en uppsjö av föreningar och församlingar som utgör ett kitt och ett stöd. Baksidan är att vissa av dessa organisationer propagerar för patriarkala strukturer, något som går på tvärs mot de värderingar som gäller i Sverige. Stig Westerdahl beskriver i ett av sina kapitel hur nya hoppingivande sociala rörelser växt fram i dessa områden, som Förorten mot våld, Förenade förorter och Ortens bästa poet. Samtidigt efterlyser han en brygga mellan dessa nya förortsrörelser och den etablerade frivilligrörelsen.

Många som bor i utsatta områden har nämligen svårt att hitta till etablerade idrotts- och kulturföreningar, deras nätverk saknar ofta trådar in till det klassiska svenska föreningslivet. Jag gjorde ett reportage från Hagaskolan i den utsatta Örebro-stadsdelen Varberga/Oxhagen i vintras där det visade sig att skadegörelsen minskat och eleverna förbättrat sina skolresultat bland annat för att stadsdelen aktivt sökt kontakt med studieförbund och föreningar som Örebro Simallians, fotbollsklubben Forward och ÖSK Handboll. När det ordnades lovskola var föreningarna med – och numera tar sig många av eleverna ut från stadsdelen för att delta i föreningsaktiviteter i andra delar av kommunen. Så kan integration i vardagen se ut.

Vilka metoder för att vända utvecklingen ger då bäst resultat? Den dystra sanningen är att ingen riktigt vet – eftersom det saknas tillräcklig forskning. Detta är ett av huvudbudskapen från antologins författare: testa nya lokala lösningar, men se till att utvärdera dem innan ni sprider dem vidare!

När det ordnades lovskola var föreningarna med – och numera tar sig många av eleverna ut från stadsdelen för att delta i föreningsaktiviteter i andra delar av kommunen. Så kan integration i vardagen se ut.

Så vart är landets utsatta områden på väg? I antologins imponerande långa litteraturförteckning (20 sidor) hänvisar man många gånger till utländsk forskning – särskilt från USA – eftersom utsatta stadsdelar funnits längre på andra håll i världen. Forskare talar om ”a spiral of decay”, en spiral av nedgång: kriminaliteten i områdena gör att de resursstarka flyttar därifrån och därmed försvagas de sociala nätverken som i sin tur minskar motståndskraften mot ytterligare kriminalitet. Det som bidrar till den nedåtgående spiralen i de svenska områdena är att invandringen på 2000-talet till så stor del handlat om flyktinginvandring. In flyttar människor vilkas liv präglas av oro, väntan och en undran om man får stanna i landet. Det i sig bidrar till mindre sammanhållning i ett bostadsområde, jämfört med andra halvan av 1900-talet då arbetskraftsinvandringen dominerade. Författarnas profetia är att vi nog kan minska antalet utsatta områden med rätt typ av åtgärder – men risken är att de utsatta områden som blir kvar kommer att vara mer kriminellt belastade än i dag.

Publ. i Respons 4/2020
TEMA | Ideologi och akademisk frihet
Relaterat
Tema

De integrationspolitiska utredningarna som kulturkrig

Invandring och integration har blivit så laddade frågor att många forskare undviker att ta sig an dem. En orsak till detta kan härledas till de tre integrationspolitiska maktutredningar som initierades...


Påhl Ruin

Påhl Ruin är frilansskribent i Stockholm, han har tidigare rapporterat från New York, Tokyo, Wien och Vilnius.

Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Ekonomi
    Ikea marknadsför det svenska folkhemmet
    Design by IKEA – A Cultural History Sara Kristoffersson
  2. Filosofi & psykologi
    Frälser de redan frälsta och irriterar de redan irriterade
    12 livsregler – Ett motgift mot kaos Jordan B. Peterson
  3. Historia
    Nazisternas försök att mobilisera islam
    Hakkorset och halvmånen Niclas Sennerteg
  4. Filosofi & psykologi
    En bok för alla som kantstötts av mätbarhetshysterin
    Det omätbaras renässans – En uppgörelse med pedanternas herravälde Jonna Bornemark
  5. Utbildning
    Problem i dagens skola har äldre rötter än postmodernismen
    Kunskapssynen och pedagogiken – Varför skolan slutade leverera och hur det kan åtgärdas Inger Enkvist, Magnus Henrekson, Martin Ingvar & Ingrid Wållgren (red.)