Vikten av att predika för de redan frälsta

Rebecca Solnit är känd som feministisk kritiker, men riktar nu uppmärksamheten på de rasistiska strukturerna i USA. Hennes nya bok är ett slag mot den relativism som brett ut sig och en appell mot cynism och resignation. Solnit lyckas ofta lyfta analysen till en nivå över den vanliga politiska debatten.

Framsidan på Rebecca Solnits röda essäbok pryds av ett textutdrag som refererar till en ganska märklig folksaga nedtecknad av bröderna Grimm, där namngivningens magi är central. I sagan har dvärgen Rumpelstiltskin med list bundit en mjölnares dotter vid löftet att skänka honom sin förstfödde, om hon inte kan gissa hans namn. Det rätta namnet är så laddat att vetskapen om det kan bryta förtrollningar, och ondskan försvinner. Rebecca Solnits essäsamling är en besvärjelse över en tid av falska namn och orättfärdiga osanningar.

Rebecca Solnit är förmodligen mest känd i Sverige som den som myntade begreppet ”mansplaining”, i essäsamlingen Män förklarar saker för mig, som kom ut på svenska 2015. Hon är en inflytelserik feministisk debattör och politisk aktivist, och har vid det här laget publicerat flera essäböcker som blivit positivt uppmärksammade av både kritiker och läsare. Kalla dem vid deras rätta namn har språket och berättelsen som berättelsens nav. Solnit undersöker villkoren för hur orden formas och formar verkligheten, och det är en ganska typisk kritik av den gamla sanningen att det är vinnaren, eller de vinnande i samhället, som skriver historien. Devisen är att först när vi talar om sakernas tillstånd på ett sanningsenligt sätt, finns möjlighet att spränga maktens trolldom och förändra världen till det bättre. På så vis är boken ett slag mot relativism i en tid av ”postsanning”, som visar en stark tro till ordens, och den politiska kampens, omvälvande makt.

Devisen är att först när vi talar om sakernas tillstånd på ett sanningsenligt sätt, finns möjlighet att spränga maktens trolldom och förändra världen till det bättre.

Om Solnit sedan tidigare främst är känd som feministisk kritiker, riktar hon i denna bok mer uppmärksamhet på rasistiska strukturer i USA. Särskilt ingående skildrar hon rasifierade mäns utsatthet för dödligt polisvåld. En av de intressantaste essäerna heter ”Död genom gentrifiering”, och beskriver ett rättsfall där en till synes oskyldig ung man med latinamerikanskt ursprung sköts till döds av flera poliser i San Fransisco. I essän lyckas Solnit skickligt växla fokus mellan enskildheterna i just detta fall som hon är personligt engagerad i, och den makropolitiska blicken på San Fransiscos omvandling från hippie- till yuppiestad. Samtidigt som Silicon Valley växer och området blir nav för den nya teknologin med företag som Google och Facebook, får den sista lesbiska baren stänga på grund av för höga hyror. Områden i staden som tidigare var relativt fattiga, med en huvudsakligen svart och latinamerikansk befolkning, gentrifieras snabbt av de nya it-pengarna och blir hem för välbärgade vita. De av ursprungsinvånarna som inte trängs ut av höjda hyror upptäcker nu att de blivit något av främlingar i det egna området. Och främlingskapet innebär en fara. Det är inte de fattiga svarta som utgör ett hot mot rika vita, som den rasistiska logiken vill få det till. Vita rädda personer ringer oftare en vit aggressiv polis som ibland avvärjer hotet med dödliga skott, även när hotet aldrig var reellt. Vita inflyttade människor blir därför livsfarliga för svarta och latinos.

I denna essä, och ett par andra, lyckas Solnit skärpa analysen till en nivå över den vanliga politiska debatten och mediebevakningen, och engagera läsaren med en levande berättelse och viktiga perspektivförskjutningar. Så är tyvärr inte riktigt fallet när hon går till storms mot andra vanliga måltavlor för en vänsterifrånkommande kritik, som högerpopulismens överstepräst Donald Trump. Flera texter har just Trump i fokus, och en essä består av ett öppet brev till presidenten, där författaren förklarar det fantastiska med det mångkulturella New York som hon misstänker att han inte på riktigt har mött. Trumpkritiken är redan så högljudd att trots att den är lätt att instämma i, så känns den ofta som en individfokuserad lustjakt som missar det mer övergripande målet. Tonen är här snarare aggressiv än analytisk och även om känslor måste få finnas i politisk text, faller Solnit tyvärr ibland in i den sorts antagonism som argt anammar fiendens sämsta tricks, som när hon recenserar Trumps utseende.

När Solnit höjer blicken och möter strukturen blir texterna mer givande. Bristerna i USA:s valsystem eller osäkra rättssystem har på intet sätt undgått kritik tidigare. Men det är fortsatt angeläget att uppmärksamma hur krångliga regler gör att de mest underprivilegierade grupperna sällan röstar, och hur valkretsarnas konstruktion leder till den absurda följden att Hillary Clinton kunde förlora valet trots tre miljoner fler röster. Och kanske framför allt detta: att det republikanska partiet gör vad det kan för att upprätthålla eller till och med förstärka det skeva system som gynnar det.

Samtidigt är Rebecca Solnits starkare bidrag den emfas med vilken hon argumenterar för att fortsätta det politiska engagemanget, en appell mot cynismen och resignationen. I essän ”Predika för de redan frälsta” vänder hon sig mot det vanliga påståendet att det är meningslöst att tala och skriva för dem som redan håller med. Hon visar på det riskabla med att lägga allt krut på att försöka fånga de osäkra mittenväljarna, hur politiken urvattnas om den ska kunna tilltala alla. I stället argumenterar hon med rätta för att det är bättre att försöka mobilisera dem som inte tänkt rösta alls – de människor som i grunden delar övertygelsen men som saknar engagemanget. Hon går tillbaka till uttryckets bokstavliga innebörd: predika för de redan frälsta, eller predika för kören som uttrycket lyder på engelska. Vad skulle hända om präster, imamer och rabbiner slutade predika för de frälsta? Det är just detta predikande som stärker engagemanget och gemenskapen, medan missionerande är tveksamt och ofta ineffektivt. Inom politiken behövs den egna gruppens välvilliga öra för att skärpa analysen och lösningsförslagen, och stärka tron på förändringens möjlighet. På den sista punkten bidrar också Solnit med välbehövligt hopp, när hon betonar att det aldrig går att förutse eller ens i efterhand veta effekterna av en viss politisk aktion eller protest. Händelser förenar och förgrenar sig på oöverskådliga sätt, och brytpunkter kan skapas när tillräckligt många tror på sin påverkansförmåga eller är desperata nog att riskera allt, som under den arabiska våren.

I sina bästa essäer lyckas författaren predika på ett engagerande sätt för den övertygade kör, som jag tror är målgruppen för Solnit. Hon gör det på ett språk som är effektivt snarare än konstfullt, och som är förtjänstfullt översatt av Helena Hansson. I folksagans värld drabbas Rumpelstiltskin av ett självdestruktivt raseri när hans namn uttalas, och Solnits förhoppning är nog att även Donald Trump ska implodera av hennes genomskådade blick. Det syns få tecken på att detta kommer att infrias. Men kanske kan kören mobilisera sina krafter och återta något av den namngivande makten.