Politik & samhälle

Vill förtvivlat gärna vara konträr

Inställd apokalyps – Därför skadar miljöalarmismen oss alla
Michael Shellenberger (övers. Ulrika Junker Miranda)

Karneval
399 sidor
ISBN 9789188729736

| Respons 6/2021 | 12 min läsning

Den före detta miljöaktivisten Michael Shellenberger vill vara en motkraft till alarmism. I Inställd apokalyps identifierar han flera viktiga smärtpunkter i behandlingen av klimatkrisen, men han har föga mer för ögonen än att hamra hem en på förhand given tolkning av den. Åt detta gläds säkert också de som står på den motsatta sidan.

Ända sedan jag läste filosofen Clive Hamiltons Den trotsiga jorden för några år sedan har jag inte kunnat sluta tänka på det bortommoderna. Det är ett märkligt begrepp som på samma gång talar om målet och färden dit. Allt handlar förstås om klimatkrisen, om vad den gör med oss och med planeten och med våra möjligheter att samexistera. I den nya epoken, antropocen, människans tidsålder, lever vi inte bara på jorden och använder dess resurser; mänskligheten har förvandlats till en geologisk kraft i sig som rubbar jordsystemet i grunden, och jorden svarar i sin tur med att bli alltmer instabil. Den är inte det stabila förråd av resurser vi länge föreställt oss, alls ingen lugn scenografi för det mänskliga dramat. Vi ser det i värmeböljorna och torkan, i översvämningarna och de stigande havsnivåerna. 

Hamiltons slutsats är att formativa moderna idéer, till exempel isärtänkandet av människan och naturen eller föreställningen att vi är fria att efter eget tycke forma vår historia, därför måste ersättas med något annat. Det bortommoderna kallar han det. Ytterst kan man se det som ett självkritiskt växande ur det moderna, drivet av de insikter om mänskligheten som geologisk kraft som jordsystemvetenskaperna frilagt. Hamilton beskriver det som ett kognitivt språng som kan få oss att föreställa oss världen och vår plats i den på nya, mer framtidstillvända sätt.

Jag tänker på dessa resonemang när jag läser ekomodernisten Michael Shellenbergers Inställd apokalyps. Projekten är nämligen ytligt sett rätt lika. Hamiltons strävan mot det bortommoderna rymmer ett angreppssätt som både är kritiskt och vårdande. Han använder kunskap från jordsystemvetenskaperna som värderingsverktyg för att få syn på det i samtiden som bör förkastas och förändras (till exempel beroendet av fossila bränslen) och det hos det moderna som ännu har framtiden för sig (exempelvis tilltron till förnuftet och vetenskapen). 

Michael Shellenberger. Foto: Karneval

Shellenberger har liknande ambitioner. Han vill stå för en nykter inventering av läget för planeten just nu och vara en konstruktiv motkraft till alarmism och undergångskväden. Bokens ingång är att miljörörelsen alltför ofta kör fast i just sådant. Det går till och med att säga, heter det i dess inledningskapitel, att diskussionen om klimatet och mänsklighetens miljöpåverkan spårat ur. Felet, menar Shellenberger, är inte minst mediernas. Inte bara tenderar de att ge utrymme åt de mest apokalyptiska rösterna, helt enkelt för att de skär genom bruset, de feltolkar eller förvränger dessutom viktiga forskningsresultat. Han vill med boken visa på hur saker som ofta lyfts fram som dåliga för planeten och dess invånare – plast, kapitalism, låglönefabriker, kärnkraft – faktiskt i själva verket är motsatsen, och argumentera för att den stora, viktiga globala frågan i vår tid inte är klimathotet i sig utan att se till att världens fattigare blir rikare. Resonemanget är enkelt: ett ökat välstånd innebär mer resurser som kan användas för att anpassa samhällen till den globala uppvärmningens konsekvenser.

Som man kan ana är detta alltså en bok med en mission. Den är skriven i polemik, stundtals tämligen hård sådan. I Shellenbergers skottgluggar står förstås miljörörelsen, men också aktivistiska journalister, eliter i både fattiga och rika länder, hycklande kändisar, välbeställda aktivister och forskare som låter sina politiska övertygelser styra forskningens inriktning. Motståndarskaran är diger, anspråken väl tilltagna. Shellenberger hade kanske kunnat få ihop det, men då hade det krävts att han mer noggrant hade etablerat såväl sin egen position, som föremålen för polemiken innan han satte igång. Boken ger dock tyvärr intrycket av att vara skriven i all hast, med föga mer för ögonen än att hamra hem en redan färdigpaketerad tolkning av klimatfrågan och dess lösning. Känslan är att den skrivits av en lobbyist eller en predikant.

Ett typiskt kapitel har en provokativ titel, till exempel ”Låglönefabriker är bra för planeten” eller ”Plast är djurens bästa vän”, och inleds med att Shellenberger besöker ett utvecklingsland och talar med någon vars historia sedan lyfts till bevis för att politiker med dunkla syften eller undergångsdyrkande miljöaktivister utan förståelse för världens fattiga totalt missförstått situationen. Det är förstås utmärkt att boken ger röst åt människor som annars ofta har svårt att komma till tals. Problemet är bara att de här blir mer ett slags rekvisita för Shellenberger att iscensätta sina ståndpunkter med, än individer i egen rätt. Boken saknar inte referenser till forskning, men att döma av reaktionerna från många av de berörda forskarna (läs till exempel genomgången på den amerikanska faktagranskande sajten snopes.com) är det illa ställt med Shellenbergers förmåga att tolka och referera vetenskapliga texter. 

Som man kan ana är detta alltså en bok med en mission. Den är skriven i polemik, stundtals tämligen hård sådan.

Ett grundläggande problem med boken är dess tonalitet. Shellenberger vill så förtvivlat gärna vara konträr. I en mening bygger han hela sin position på den ambitionen. Mycket görs av hans bakgrund som miljöaktivist, även om det nu är åtminstone ett och ett halvt decennium sedan. Talande är att boken lanserades med en artikel i tidskriften Forbes, i vilken Shellenberger å miljörörelsens vägnar helt sonika bad om ursäkt, för årtionden av uppskruvade tongångar och ”the climate scare”, skrämselpropagandan kring klimatfrågan. Att framträda på detta vis må vara vanligt för renegater, men det är samtidigt en usel grund att stå på för den som säger sig vilja föra en mer sansad diskussion om klimathotet. 

Allt möjligt – policybeslut, forskargrupper, vetenskapliga resultat, klimat- och miljöpolitiska satsningar, teknologier – bedöms genomgående olika beroende på huruvida Shellenberger står bakom dem eller inte. Ett talande exempel är hur relationen mellan kärnkraft och förnyelsebara energikällor beskrivs. Kärnkraften är ett av bokens verkliga huvudnummer. Shellenberger framträder som närmast utopisk i sin tro på framsteg, särskilt när det gäller kärnkraftens möjligheter att skapa nära nog oändligt med ren, säker och billig energi till förmån för världens fattiga. Inte ens avfallet är något problemet, menar han, ty det är det renaste avfall som något energislag producerar och det finns heller ingen risk att det läcker ut eller faller i orätta händer. Anläggningarna är ju så säkra! Och än säkrare kommer de att bli! Framför oss väntar fusionsenergins svindlande möjligheter.

Lika optimistisk som Shellenberger är när det gäller kärnkraftens möjligheter, lika pessimistisk är han när det gäller en teknologisk utveckling som radikalt kan förbättra effektiviteten hos dagens förnyelsebara energislag, exempelvis vindkraft och solenergi. Shellenberger har kanske goda skäl för den bedömningen, men han redogör i så fall inte för dem i boken. Varför framstegen är självskrivna på det ena området, men fullständigt otänkbara på det andra framstår alltså som en helt godtycklig värdering, underbyggd endast av detta att Shellenberger personligen bestämt sig för att tro mer på kärnkraften. Det blir kort sagt litet fånigt.

Det är synd att blivit så här, för Shellenberger identifierar, bristerna till trots, flera viktiga smärtpunkter i behandlingen av klimatkrisen. En av dem är det nykoloniala, litet nedlåtande anslag som inte sällan präglar relationen mellan fattiga och rika länder i diskussioner, i vilka de rika, under tal om hållbar utveckling och minskade utsläpp, vill undanhålla välståndsskapande teknologier och produktionssätt från länder som har en levnadsstandard långt under deras egen. Om man i dessa länder upplever sig stå inför en uppdaterad version av the white man’s burden är det på vissa sätt förståeligt. 

En annan smärtpunkt är problemet hur energiförsörjningen ska lösas i ett framtida fossilfritt samhälle. Dagens förnyelsebara energikällor kan näppeligen på egen hand ersätta både kolet, oljan, naturgasen och kärnkraften – vilket, ska sägas, ytterst få hävdar. Ytterligare en, kanske den mest intressanta, är hur de traditionella massmedierna alltid gjort business av miljöhot och krislarm. Apokalypsen säljer, och den dynamiken, det som sker när klimathotet blir en del av den större kalkyl som det innebär att driva exempelvis ett nyhetsmedium är värd en mer seriös behandling än den ges här.

Apokalypsen säljer, och den dynamiken, det som sker när klimathotet blir en del av den större kalkyl som det innebär att driva exempelvis ett nyhetsmedium är värd en mer seriös behandling än den ges här.

Bokens problem har dock inte bara med Shellenberger och hans angreppssätt att göra. Något är det också med själva genren, och den frågan är på flera sätt mer intressant än boken i sig. Under läsningen tänker jag allt oftare på hur klimatkrisen och inträdet i antropocen inte bara är en kris för planeten och för moderna människors sätt att föreställa sig och bygga samhällen. Den är också en kris för detta tänkandes redskap. 

Shellenberger gestaltar den krisen, om än omedvetet. Hans bok tillhör en av modernitetens allra mest grundläggande genrer: samtidsdiagnosen. Dess rottrådar leder till Gutenbergs tryckpress och reformationen; till läskunnighetens expansion i Europa under 1600- och 1700-talet; till den vetenskapliga revolutionen och dess gestaltning av människan som ett kunskapssökande subjekt som genom att ställa kritiska frågor kan avslöja skapelsens innersta hemligheter; till upplysningsfilosofin och historietänkandets förvandlingar under årtiondena runt år 1800; till industrialiseringen av tryckerinäringen och papperstillverkningen under 1800-talets första decennier, distributionskanalernas effektivisering och det därmed förbundna födelseögonblicket för det massmediala samhället.

Idén om historien som en rörelse mot en öppen och obestämd framtid gjorde nuet till ett avgörande handlingsögonblick. Inget var längre givet, det hade inte minst franska revolutionen visat. Världen framstod på ett annat sätt än tidigare som på samma gång föränderlig och människoberoende. Alltså var man tvungen att ställa diagnos på samtiden: finna ut vad som kännetecknade den, klä den i ord och bilder och gemensamt söka efter sätt att lösa dess problem. Det offentliga samtalet om samtiden har sedan dess varit en nyckelkomponent i all modern politik, i allt modernt samhällstänkande. I och med genombrottet för de digitala, uppkopplade medierna upplever vi just nu den kanske största medieteknologiska revolutionen sedan 1800-talets början. Som då är det en revolution som har med ramverk, infrastruktur och grundläggande betingelser att göra, som innebär något mer än uppkomsten av ytterligare en medieform. Offentligheten förändras i grunden. Det finns mer av allt – röster, budskap, kunskap, övertalningsförsök, distraktioner.

Och mitt i allt det här får vi upp ögonen för klimathotet och de konsekvenser som inträdet i antropocen innebär. Är nuet ens en brukbar kategori för att fånga upp problem som existerar på dessa djuphistoriska tidsskalor? Går det alls att ställa diagnos på en samtid som har den komplexiteten, där konsekvenser och orsakskedjor sträcker sig så långt bortom gränserna för den mänskliga kognitionen och handlingsförmågan? 

Jag har förstås inga svar på de här frågorna, men i mötet med Shellenbergers bruk av dem syns en inneboende svaghet i de samtidsdiagnostiska verktygen. I rättvisans namn är det inte bara han som råkar ut för det; det händer oss allihopa. Kanske har svagheten alltid funnits där. Introduktionen av klimatkrisens svindlande tidsperspektiv gör den emellertid synlig på nya sätt. Här kommer vi åter till Hamilton, för det fina med hans bok är att den är så öppen, inte minst för känslan att stå inför något svårgripbart och nytt och märka hur de gamla navigationsinstrumenten inte längre riktigt går att lita på. Han tar den erfarelsen, själva tvivlet, på allvar. Det bortommoderna föds i sökandet. 

Shellenberger står tyvärr för motsatsen. Vad vi får är stum tvärsäkerhet. Inställd apokalyps blir därför en bok för de redan övertygade, men inte bara för de som håller med Shellenberger. I lika hög grad tror jag att de som står på den motsatta sidan, som exempelvis ser Shellenbergers ekomodernism som föga mer än ett illa dolt försvar för att låta allt pågå som vanligt, kan glädjas över boken. De har i den fått en perfekt måltavla. Vi andra står bredvid och ser hur de träter, och vi har just inget för det. 

Publ. i Respons 6/2021
I FOKUS | Akademiska prestationister
Relaterat
I Fokus

Varför vi har vant oss vid att leva i klimatkatastrofens skugga

Trots att de globala koldioxidutsläppen har fortsatt att öka har klimatfrågan de senaste åren nedprioriterats politiskt. Några aktuella böcker belyser direkt och indirekt varför det har blivit så. Naomi Kleins...


Gustaf Johansson

Gustaf Johansson är fil. dr i historia och fri skribent. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Historia
    Nazisternas försök att mobilisera islam
    Hakkorset och halvmånen Niclas Sennerteg
  2. Ekonomi
    Ikea marknadsför det svenska folkhemmet
    Design by IKEA – A Cultural History Sara Kristoffersson
  3. Filosofi & psykologi
    Frälser de redan frälsta och irriterar de redan irriterade
    12 livsregler – Ett motgift mot kaos Jordan B. Peterson
  4. Filosofi & psykologi
    En bok för alla som kantstötts av mätbarhetshysterin
    Det omätbaras renässans – En uppgörelse med pedanternas herravälde Jonna Bornemark