Föregående

nummer

Söndag 20 augusti 2017

3/2013

Tema: Resultaten inom skolan har sjunkit och det har också försäljningen av läromedel. Finns det kanske ett samband?
Politik & samhälle
Per Kornhall
Barnexperimentet
Svensk skola i fritt fall
Leopard | 253 s | Isbn 9789173434355
Recensent: Hanna Enefalk
Vill vi ha en skola för alla och vad får den kosta?

Den svenska skolan befinner sig i djup kris och Per Kornhall hävdar att den enda lösningen är att skolan återförstatligas. Han underskattar emellertid de intressekonflikter som finns och behovet av en grundläggande politisk debatt.

Larmen om sjunkande studieresultat hos svenska elever har duggat tätt det senaste året. I debattboken Barnexperimentet: Svensk skola i fritt fall sammanfattar Per Kornhall vad som hänt med skolan under de senaste tre decennierna och ger förslag till hur den negativa utvecklingen ska vändas. Bokens styrka ligger i att den avtäcker en skandal: våra folkvalda förstörde under 90-talet förutsättningarna för en skola där alla elever oavsett bakgrund får en acceptabel utbildning. Mindre väl underbyggt är författarens korståg mot ”reformpedagogiken” och hans fördömande av vad han kallar ideologi.

Kornhall är skoltjänsteman, doktor i biologi och före detta gymnasielärare. Han torde alltså vara väl lämpad att skriva om skolans utveckling och hans bok är pepprad med förskräckande information. Bland de siffror som presenteras hittar vi följande: Enligt den internationella undersökningen PISA 2009 saknar 18 procent av Sveriges 15-åringar funktionell läsförståelse. Det vill säga, de förstår exempelvis inte sammanhangen i en dagstidningstext. Räknar man bara pojkarna är siffran förfärliga 24 procent. Andelen niondeklassare som underkänns i det nationella provet i matematik har ökat från 9 till 19 procent mellan år 2003 och år 2011. När Finansinspektionen undersökte svenska medborgares finansiella räknefärdighet år 2010 visade det sig att förmågan att räkna på ekonomin generellt var bättre ju yngre kohorten var utom när det gällde 18–29-åringarna, vars förmåga att räkna låg på samma nivå som pensionärernas. Mycket snart kommer den svenska skolan att ha en katastrofal brist på matematik- och NO-lärare, eftersom läraryrkets usla arbetsvillkor och löner gör att naturvetarna väljer andra yrken. Utbildningen till gymnasielärare i kemi eller fysik har just nu bara en handfull sökande per år.

Kornhalls bok handlar om grund- och gymnasieskolan, men problemen har sedan några år tillbaka blivit akuta även inom högskolan. De undersökningar Kornhall citerar visar att tolv procent av grundskoleeleverna inte fick behörighet till gymnasiet år 2011. I en rapport från Statistiska centralbyrån (inte citerad av Kornhall) konstateras att ungefär var fjärde manlig och var femte kvinnlig elev ur kohorten som började gymnasieskolan höstterminen 2000 inte tagit ut något slutbetyg sex år senare (Anders Karlsson i Välfärd nr. 1, 2008).

Problemet för oss på högskolenivå är att de studenter som nu kommer direkt från gymnasiet inte klarar högre studier trots att nära en tredjedel sållats bort redan på grund- och gymnasienivå. Många av studenterna har sådana brister i sina baskunskaper – ordförståelse, uttrycksförmåga i tal och skrift, förståelse av grundläggande naturvetenskapliga och historiska samband – att de inte kan uppnå våra lärandemål oavsett hur hårt lärare och studenter arbetar. Studenterna har fått ett glädjebetyg från gymnasiet och får lära sig först på högskolan att gymnasieutbildningen inte höll måttet. Priset är bortkastad tid och onödiga studieskulder.

Hur blev det så här? Den första faktorn Kornhall pekar på är regeringspolitikernas omorganisering av skolan, ”kommunaliseringen”. Kraven på att varje kommun skulle ha en statligt tillsatt, formellt meriterad skolchef avskaffades redan 1985–86. År 1990 togs den statliga regleringen av anställningsvillkor för lärare och skol­ledare bort och frågan överläts på kommunerna. Lärarnas protester neutraliserades skickligt av Göran Persson, som lyckades spela ut de båda lärarfacken (Lärarförbundet och Lärarnas Riksförbund) mot varandra och på så sätt slapp motstånd från en enad lärarkår.

I omorganisationen ingick även att staten slutade styra skolan med regler och i stället övergick till att formulera mål – som kommunerna (i strid med lagen) inte uppfattade som tvingande. Vidare beslutade regeringen att tillåta friskolor och in­föra fritt skolval, något som i förlängningen innebar att man frångick skollagens krav på en likvärdig skola för alla. Men inte nog med det: för att inget från det gamla systemet skulle slinka med in i framtiden slog man medvetet sönder de myndigheter som satt inne med kunskaper om skolan.

Kornhall är inte nådig i sin bedömning av reformernas konsekvenser. Kommunerna fick ett ansvar man varken hade kunskap eller erfarenhet nog att leva upp till. Friskolorna var i det närmaste laglöst land, och det fria skolvalet har lett till segregering när medelklassen tar sina barn från skolor i socioekonomiskt utsatta områden.

Enda sättet att reparera skadan är enligt Kornhall att staten återtar ansvaret för skolan. Länsskolnämnderna (som fungerade som en länk mellan staten och skolorna) bör återinföras, liksom läromedelskontrollen. Det fria skolvalet bör avskaffas och friskolor förbjudas, och lärarna måste få manöverutrymme. ”Dokumentationshysterin” måste alltså bort, lämpligtvis genom att staten ger klara regler från början i stället för att genomföra dyra och tidskrävande kontroller i efterhand.

Kornhalls bok handlar emellertid inte bara om politik. Minst lika stort utrymme ägnar han åt en uppgörelse med en pedagogik han kallar ”den konstruktivistiska, progressiva, individualiserade, postmoderna – kalla den vad man vill”. Denna pedagogik bygger enligt Kornhall på tänkare som Lev Vygotskij och John Dewey (den förra kopplar Kornhall till Sovjetunionen, den senares tankar sägs ha ett ”nära samband med socialismen”). När skolan omorganiserades fick universitetspedagoger med denna pedagogiska inriktning alldeles för mycket inflytande, hävdar Kornhall. Sakkunskaper nedvärderades och lärarens auktoritet undergrävdes, varvid de elever som inte kunde få stöd hemifrån misslyckades med sina studier.

För att bedöma riktigheten i Kornhalls analys av ”reformpedagogiken” skulle man behöva vara specialist på ämnet, vilket undertecknad inte är. Faktum är dock att den traditionella katederundervisningen, som Kornhall försvarar mot ”reformpedagogernas” angrepp, är den typ av undervisning som våra studenter på högskolan klarar sämst. Däremot är föreläsningen som undervisningsform oslagbar när det gäller kostnadseffektivitet räknat i lärartimmar per student, vilket Kornhall också påpekar.

Oavsett detta är ändå hans konkreta förslag till pedagogisk utveckling väl värda att beakta. Med stöd av internationella jämförelser argumenterar han för att använda ”formativ bedömning”, det vill säga kontinuerlig utvärdering och uppföljning av elevernas kunskaper, och videoanalys – att lärarkollegiet videofilmar sin undervisning och tillsammans diskuterar hur den kan förbättras. (För den som vill läsa mer rekommenderar Kornhall pedagogen John Hatties Synligt lärande för lärare från 2012 och Christian Lundahls Bedömning för lärande från 2011.) Skolornas lärarkollegier måste få tid att fortbilda sig och för detta krävs stödjande strukturer både på lokal och statlig nivå. Elever med särskilda behov måste få stöd tidigt och det måste finnas rutiner och resurser för detta.

De största svagheterna i Barnexperimentet visar sig när Kornhall lämnar de konkreta förslagen och försöker göra en politisk analys. Det grundläggande problemet både för ”reformpedagogiken” och skolpolitiken, menar Kornhall, är ”ideologi”. De pedagoger som förstörde skolan var ”universitetspedagoger med stark ideologisk inriktning” och politikerna som genomdrev det hela drevs av ”ideologisk motivation” eller rentav ”ideologiskt patos”. Av Kornhalls faktiska exempel att döma är det främst vänstern och reformpedagogerna som har ”ideologi”. Författaren är en stark motståndare även till nyliberalism och marknadstänkande inom skolan, men dessa fenomen omnämns ändå som ”idéer” eller ”filosofier”, inte ideologier.

Riktigt illa blir det enligt Kornhalls mening när olika politiska uppfattningar möts. Politikerna ”käbblar om olika käpphästar som de har” och internationella mätningar (som till exempel PISA) används som ”slagträn”. I stället för ”käbbel”, eller politisk debatt som man också skulle kunna kalla det, förespråkar Kornhall att staten går in och helt enkelt gör som det står i skollagen. Han använder till och med det hundraåriga slagordet ”nationell samling”.

För en historiker är tal om partikäbbel och nationell samling ett säkert tecken på att vi har att göra med en verklig intressekonflikt där det faktiskt inte finns något gemensamt att samlas kring. Kornhall däremot vill tro att folk bara inte förstått vad som är bäst för dem. Om politikerna (dock inte Göran Persson, som med viss rätt får rollen som Antikrist) säger han att de som var drivande bakom reformerna ”var människor som ville väl, människor med idéer om hur skolan skulle kunna bli bättre, men som inte förstod vidden och konsekvenserna av vad de föreslog och genomdrev.” Om väljarna heter det: ”Jag kan inte tro annat än att de flesta människor hellre vill ha en bra skola för alla än en möjlighet för få att skaffa fördelar för sitt barn genom skolval.”

Kornhall faller här i precis samma fälla som han tillskriver den politiska vänstern: ”90-talets reformer skapades av människor med en mycket naiv syn på förhållandet mellan parterna på arbetsmarknaden. Man utformade ett styrsystem som byggde på att alla var snälla och skulle arbeta tillsammans för att bygga en bra skola [...] Man anar vänsterromantik från 70-talet”.

Kornhalls argument för att låta staten lösa skolans problem är på sätt och vis rimliga. Som han så riktigt skriver råder skolplikt i Sverige och eftersom det är staten som tvingar barnet att gå i skolan är det staten som har ansvaret för att den är bra.Han påpekar också att det rent praktiskt är svårt att styra upp allt som gått fel på separat, lokal nivå – det behövs en central styrning.

Frågan är om det är möjligt att som Kornhall skilja på politik, ideologi och stat. För vilka är staten, om inte väljarna och de politiker vi valt? Kornhall är som tidigare nämnts skoltjänsteman, och det verkar som om staten för honom inte är regeringen och riksdagen, utan byråkraterna. Då han argumenterar för att avskaffa det fria skolvalet menar han till och med att ”den typen av beslut bör lyftas ut ur den politiska sfären”. Jag är inte helt säker på att det är så en demokrati bör fungera.

En av de få politiker som får beröm av Kornhall är utbildningsminister Jan Björklund. Författaren berömmer Björklunds mod att erkänna sina misstag och beklagar lärarkårens ”hånfulla attityd” gentemot ministern. När det gäller politik i övrigt använder Kornhall emellertid samma ogillande tonfall oavsett om det gäller socialism eller nyliberalism.

Trots att Kornhall lägger stor möda på att inte ta partipolitisk ställning framstår alltså budskapet i Barnexperimentet som ganska utpräglat folkpartistiskt. Han verkar tala utifrån en politisk ideologi som enligt hans egen självbild varken är politisk eller ideologisk utan står för absoluta värden såsom bildning och förnuft. Följaktligen kräver han inte ett ideologiskt ställningstagande för skolans behov – han kräver en nationell moralisk uppryckning.

Per Kornhall har skrivit en viktig bok. Skolan i Sverige lämnar en stor minoritet av ungdomarna utan fungerande utbildning. Åtgärderna som Kornhall föreslår, särskilt återförstatligandet av skolan och höjningen av lärarnas löner, kan emellertid inte lösas utan politisk debatt. Det handlar i grund och botten om vi vill ha en skola för alla och hur mycket denna i så fall får kosta. Hur många ungdomar vill vi ge chansen att konkurrera om arbetstillfällen med kunskaper i stället för att tävla om låglönejobb med dåliga villkor? Vill vi ha en breddad rekrytering till högskolan, eller kan vi nöja oss med att hjälpa fram akademikerbarnen, med följden att forskarkåren blir alltmer homogen och forskningen i värsta fall fossiliserad? Och sist men inte minst: om vi vill ha en likvärdig skola, vem ska betala för den?

Hanna Enefalk är universitetslärare och forskare vid Historiska institutionen i Uppsala. Den 2 januari i år gick hon och hennes kollegor ut i Uppsala Nya Tidning med ett larm angående svenska studenters sjunkande språkförmåga.

– Publ. i Respons 3/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet