Föregående

nummer

Torsdag 19 oktober 2017

1/2013

Tema: Krisen 2008 innebar slutet på den amerikanska drömmen att man kan bli vad man vill bara man arbetar hårt och målmedvetet.
Konstarterna & medier
Félix Guattari & Gilles Deleuze
Kafka
För en mindre litteratur
Daidalos | 202 s | Isbn 9789171733610
Recensent: Fredrik Agell
Vilt krängande kritikmaskin för redan invigda

Innebörden i Kafkas texter kan tyckas omöjlig att fixera. Det förvånar inte att han lyfts fram som en exemplarisk författare av dekonstruktionister. Abstraktionsnivån i Deleuzes och Guattaris text är ibland närmast skrattretande och tankarna sannolikt omöjliga att översätta till ett begripligare språk.

Kafkas författarskap är notoriskt svårtolkat, det vet varje läsare av hans labyrintiska, dunkla men ändå egendomligt glasklara texter. Inte bara texterna själva, utan också de av Kafka omvittnade självbiografiska spåren i dem - de strandade förlovningsdrömmarna, uppgörelsen med fadern och den själsdödande byråkrattillvaron på det halvstatliga bolaget för arbetarnas olycksfallsförsäkring - väcker misstanken att Kafka talar i gåtor, liknelser, bilder, och att en fördold mening eller sanningen om honom själv döljer sig under textens yta. Den dominerande tendensen i Kafkatolkningarna har också varit svårartat allegorisk. Psykoanalytiska läsarter antar en oidipal urscen eller en internaliserad skuldmedvetenhet bakom textens specifika nu; sociologiska läsningar söker återföra texten på en social verklighet (exempelvis de nyligen urbaniserade och tysktalande Pragjudarnas marginaliserade existens i det habsburgska riket); teologiska tolkningar vill se texten som uttryck för den judiska lagen, för kabbalistisk mystik eller för kristen förlösningstematik. Alla dessa läsningar har naturligtvis lika mycket rätt som de har fel. Uttömmande kan de aldrig vara.

Hermann Hesse påstod en gång att Kafkaexegeterna står och mixtrar med sina hundratals nycklar utan att se att dörren står öppen. Och Kafka är verkligen en hyperrealismens och minimalismens mästare, i den tyska litteraturen kanske bara jämförbar med Heinrich von Kleist. Hans nyktra stilkonst och praktiskt registrerande blick förleder oss att läsa Förvandlingen som en fullkomligt trovärdig historia om en kringresande försäljare som förvandlas till skalbagge och slutligen blir utstött ur familjegemenskapen som ohyra. I detta ljus är de allegoriska utläggningarna av Kafkas verk problematiska. Ändå är det svårt att nöja sig med en enkel parafras av hans texter. Den som närläser dem ska märka att de är omöjliga att återge ens på ytplanet, att de ständigt undandrar sig läsarens föregripande tolkningshypoteser genom intrikata perspektivskiften och strategiskt placerade ledtrådar som inte leder någonstans - eller vidare till nya gåtor ad infinitum.

Det är som om Kafkas oupphörligt fängslande texter fortlöpande dödar alla sina meningsanspråk under läsningens gång, raderar linjen av tecknen som läsaren lägger bakom sig i läsningens fortskridande rörelse över boksidan. Föga förvånande alltså att Kafka är en exemplarisk författare för tänkare som jag utan vidare jämförelse vill benämna dekonstruktiva eller postmoderna, däribland Derrida, Lyotard - och Gilles Deleuze och Félix Guattari.

De sistnämnda skrev redan 1975 sin omtalade studie Kafka - för en mindre litteratur, som nu, med över 35 års fördröjning, föreligger i en fungerande men - delvis på grund av originalet, bör tilläggas - oskön svensk översättning. Boken kommer ut vid en tidpunkt, då Kafka i Sverige, åtminstone i editoriskt hänseende, upplever en boom: Bakhålls prisade storsatsning att med den nya kritiska utgåvan som bastext ge ut Kafkas samlade verk i svensk översättning har nu kommit till sitt fjortonde band. Men än mer vittnar boken om det i Sverige alltsedan början av 1980-talet stora intresset för den numera inte alls så nya franska filosofin. Den svenska receptionen, från början en angelägenhet för snävare vänskapskretsar, ofta med tillhörighet till tidskriften Kris, har blivit en framgångssaga på det akademiska och kulturella fältet, trots - eller kanske tack vare! - att den avvisar gängse historiografiska, komparativa synsätt och på så sätt gör sig immun mot alla former av extern kritik.

Bokens målgrupp är alltså inte alldeles klar. Vänder sig boken till de intresserade Kafkaläsarna - eller deltagarna vid kulturkritiska högre seminarier på universitet och högskola, som söker ännu en nyckel till Deleuzes och Guattaris nomadologiska schizoanalyser? Bokens svårsmälta efterord tyder snarare på det senare, även om den, det ska tillstås, är grundad i stor förtrogenhet med Kafkas värld och redovisar vackra insikter, trots en ställvis närmast skrattretande abstraktionsnivå.

Anspråken är enorma. Deleuze och Guattari vill bryta med all tidigare Kafka-exeges. Eftersom alla tolkningar syftar till att återupprätta det betecknades makt över betecknaren söker de en metod, en anti-hermeneutik, som likt en elektrisk spänningsmätare registrerar men inte tolkar Kafkas skrivande, en metod som mäter ”intensiteter”, alstrar oupphörliga meningseffekter och därför är trogen den oavbrutna rörelsen eller de självalstrande ”flyktlinjerna” (lignes de fuite) som är Kafkas verk och på inga villkor får avbrytas genom att situeras i något givet förståelsesammanhang. Tillvägagångssättet: de kopplar upp kritikmaskinen mot Kafkas ”litterära skrift- och uttrycksmaskin” och iakttar vällustigt resultatet.

Metodiskt arbetar sig kritikmaskinen igenom skriftmaskinen, som i sin tur visar sig vara sammansatt av ett allt större antal konkreta maskinella anordningar (agencement machiniques concrets), förbundna medelst kopplingar (connecteurs) och kugghjul som griper in i varandra. De animala maskinerna, rätts-, byråkrat- och ämbetsmaskinerna, ungkarlsanordningen, familjeanordningen (exemplen kan mångfaldigas i det oändliga) är integrerade och själva sammansatta delar i Kafkas skriftmaskin, i sin tur ett konglomerat av brev-, dagboks-, novell- och romanskrivarmaskiner. Allt är i rörelse och griper in i vartannat, genom seriella kopplingar mellan anordningarna. Ingen anordning kan anses vara den första eller slutgiltiga, eftersom serierna kalejdoskopiskt mångfaldigar sig i varje kopplingspunkt. Mitten är överallt och ingenstans. Slutligen visar sig också kritikmaskinen vara en integrerad del av Kafka, en dubbelgångare som löpt amok och reduplicerar sig i alla riktningar.

Det hör till bokens svårigheter, att kritikmaskinen opererar med skilda verktyg, och att deras inbördes relation lämnas helt utan beaktande. Kritikmaskinen argumenterar inte, den fastslår. Maskinmetaforiken - Deleuze och Guattari skulle förneka att de talar i bilder, att de gör sig skyldiga till representationens felslut, men jag finner inget annat uttryck - övergår så ofta oförmedlat i arkitektoniska eller visuella åskådningsbilder. Flyktlinjen är ett centralt begrepp, hämtat från perspektivläran. I centralperspektivet betecknar det de parallella linjer som ger tredimensionellt djup i bilden, de linjer som drar in i bilden för att i höjd med horisontlinjen sammanstråla i en avlägsen punkt (flyktpunkten) långt borta. Flyktlinjer finns överallt i Kafkas verk, enligt kritikmaskinen. Eftersom kritikmaskinen gränslöst förflyttar sig i verket kan flyktlinjerna mångfaldigas i det oändliga, ungefär som en tavla skulle öppna sig, om betraktaren kunde gå omkring i bildrummet, ivrigt blickande i alla riktningar; flyktlinjen alltså som ett begrepp för en immanent mångfald utan centrum, nära relaterat till andra åskådningsbilder i Deleuzes och Guattaris tänkande: vecket (le pli) och rotsystemet (le rhizome).

Greppet är förvirrande - åtminstone för den som söker systematik - men förmår ändå belysa tematiska förbindelser mellan skilda segment i Kafkas filmiska och av topografin så genomsyrade texter. Men flyktlinjen är också något annat: en mindre litteraturs ständigt nomadiska rörelse, som alltid, om man ska tro kritikmaskinen, är politisk. Därmed ska inte vara sagt att Kafka flyr från något (exempelvis en oidipalt hotande fader, en anonym byråkrati, en transcendent lag) in i ett befäst rum utan utgångar, exempelvis ett elfenbenstorn. Kafka kopplar i stället upp sig mot sin tids stora samhällsmaskinerier och åstadkommer, utifrån sin på en gång marginaliserade och privilegierade position som tysktalande Pragjude, perspektivförskjutningar i periferin av den stora litteraturen. I den meningen upplåter hans skriftmaskin ett bo med tusen in- och utgångar för ett skrattande och affirmativt begär, som fritt genererar flyktlinjer, nya förbindelser och serier av maskinella sammansättningar, som är omöjliga i en större litteratur, där mönstret är mer förprogrammerat av tradition och moral och mer blockerat för begärsflödet. I sista instansen är Kafka ”en politisk författare, den kommande världens spåman”: ”Den skapande flyktlinjen för med sig allt det politiska, all ekonomi, all byråkrati och jurisdiktion: den suger ut dem, som en vampyr, och ger tillbaka ännu okända ljud från en nära förestående framtid - fascism, stalinism, amerikanism, de djävulska makterna som knackar på dörren.”

Låter detta abstrakt? Läsmaskinen som kopplar upp sig mot kritikmaskinen kan skapa nya, maskinella anordningar, nya flyktlinjer, själv bedriva politik - eller söka översätta kritikmaskinens teoretiska hållpunkter till traditionens mer välbekanta filosofem. Hur förhåller sig kritikmaskinens maskinuppfattning till den berömda utläggningen av den teleologiska omdömesförmågan i andra delen av Kants Kritik av omdömesförmågan, som måste ses som slutet på de populära maskinteorier för det organiska som Descartes och de La Mettrie tidigare förfäktat? Hur förhåller sig kritikmaskinens positivt bestämda begär till det mysteriösa och sedermera sönderbombarderade begreppet livskraft, som många monistiskt sinnade tänkare svängde sig med för att undkomma den motsägelse eller antinomi mellan mekaniska lagar och ändamålslagar som Kant menade sig ha påvisat i de dittillsvarande naturförklaringarna? Är det över huvud taget meningsfullt att tala om organiskt liv i maskintermer, och hävda att man på så sätt gjort sig fri från all teleologi, all metafysik, all transcendens?

Eftersom Deleuze och Guattari är ointresserade av historiska frågor är deras tankar svåra, kanske omöjliga att översätta till ett bekantare, begripligare språk. Det är sant att Deleuze skrivit uppmärksammade studier om bland andra Leibniz, Spinoza och Nietzsche, men hans utläggningar av centrala begrepp hos dessa tänkare (monaden och vecket, multituden och conatus-begreppet, viljan till makt) är ofta polemiskt skruvade, tillkomna i en vilja att positionera sig gentemot de franska skolbildningar, som han med många andra uppfattade som förtryckande, dogmatiska och hegemoniska: psykoanalys, strukturalism, ideologikritik, dialektisk materialism etcetera. Kanske vi bör se Deleuzes vildsinta tänkande som ett suggestivt och praxisorienterat experimenterande, präglat av det upproriska 1960-talet? Att det 50 år efter sin begynnelse bland apologeterna stelnat till dogm med hegemoniska anspråk gör det i så fall extra angeläget att i historiens efterhandsbelysning kritiskt diskutera detta undflyende, man lockas att säga kafkaeska tänkande.

Fredrik Agell är fil. dr på en avhandling om Nietzsche.

– Publ. i Respons 1/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet