Visar missionshistoriens fulla komplexitet

Genom att närma sig missionshistorien via enskilda människoöden och placera in dem i en politisk och kulturell kontext, lyckas Jonas Jonson skildra dem på ett sätt som undviker både romantisering och en alltför abstrakt och kategorisk postkolonial kritik. Missionen gav också kvinnor ett större handlingsutrymme än de hade i Sverige och den bidrog till att öppna de svenska församlingarnas ögon för världen utanför.

År 1908 sätter poeten, författaren och missionären Ida Granqvist för första gången fötterna på sydafrikansk mark. Hon är inte vem som helst. I Sverige har hon fått uppmärksamhet för sin poetiska begåvning av ingen mindre än Svenska Akademiens ständige sekreterare Carl David af Wirsén. Hon hade gett ut ett flertal diktsamlingar och skrivit psalmer. Hon längtade bort och Sydafrika blev destinationen. Hon längtade efter att predika och bli präst, men präst kunde hon som kvinna inte bli. Men undervisa kunde hon få. En av dem som välkomnade Granqvist till missionsstationen vid Oscarsberg var friherrinnan Hedvig Posse. Hon var, till skillnad från Granqvist och de flesta andra som kom genom missionen, ekonomiskt oberoende och kunde därför låta sina egna intressen påverka verksamheten. Posse bidrog ekonomiskt till missionsverksamheten vid skolor och sjukhus. Hon lät också göra inspelningar av zuluernas sånger på vaxrullar som sedan skickades till Sverige. Där blev de transkriberade till papper och bevarade för historien. Posse insåg nämligen att den afrikanska befolkningens egen kultur höll på att förändras i snabb takt. Eftersom hon också hade lärt sig zulu skrev hon kristna texter till deras melodier, ett sätt att både bevara traditionerna och inkludera de nya kristna afrikanerna.