Föregående

nummer

Fredag 18 augusti 2017

6/2015

Tema: I våra kvarter – Gentrifiering och segregation i den nya staden; bostadskarriär och nya grannar. Texter om stadens utveckling.
Politik & samhälle
Magnus Linton
Knark – En svensk historia
Atlas | 333 s | Isbn 9789173894807
Recensent: Jenny Björkman
Visionen om ett narkotikafritt samhälle dödar narkomaner

I Sverige dör tunga narkomaner i större utsträckning än i jämförbara länder och orsaken till detta är enligt Magnus Linton visionen om ett narkotikafritt samhälle. Hans beskrivning av Sveriges moderna narkotikapolitiska historia är ett av de bästa populärvetenskapliga reportage recensenten har läst.

Ett glasögonetui inrett i svart sammet innehåller det som Emil värderar som viktigast i världen: sked, tampong, kanyl, enkronor, tändare, stanniol, Flunitrazepam och en kapsel med 0,6 gram heroin. Han är en av de narkomaner Magnus Linton intervjuat. De träffas i en skrubb på Stockholms central när Emil försöker få i sig heroinet innan abstinensen tar vid.

Det är tragiskt, stressigt, förfärligt och fantastiskt beskrivet. Den ingående beskrivningen av heroinets makt över en människa är hemskare än många av de filmer som försökt att skildra missbruk och beroende. Som läsare är man alldeles nära inpå.

Emil darrar, närmar sig abstinensen, försöker febrilt hitta ett blodkärl som duger bland alla som är sönderstuckna under åren som injicerande missbrukare. Ådrorna har krupit allt längre in under huden. Och mitt där i eländet placerar Linton läsaren i sin beskrivning av Sveriges moderna narkotikapolitiska historia. Det är faktiskt ett av de bästa populärvetenskapliga reportage jag har läst. Linton blandar öden som Emils med redogörelser för den forskning som bedrivits på senare år och intervjuer med forskare på fältet. Det blir en exposé över det senaste halvseklets svenska narkotikapolitik som borde ta tag i de flesta. Magnus Linton har rest runt i Sverige och träffat en lång rad forskare och andra experter, läst rapporter och intervjuat såväl narkomaner som släktingar och bekanta som indirekt drabbats av missbruket. Här finns föräldrar som försökt att hjälpa sina barn och sådana som sett sina barn dö. Och här finns de som trots allt överlevt. Linton har djupintervjuat 15 personer som använt framför allt heroin och 21 anhöriga – varav alla inte nämns i texten.

För dem som har intresserat sig för modern svensk narkotikapolitik är det förstås inga nyheter att Sverige i dag är, om inte ett unikum, så väldigt säreget. Men Linton sammanfattar forskningen väl och varför det blivit som det blivit.

Sverige är i dag ett av de länder i Västvärlden där tunga narkomaner dör i högre grad än i alla andra jämförbara länder. Ungefär 500 av cirka 30000 tunga narkomaner dör varje år. Förklaringen till detta är enligt Linton visionen om ett narkotikafritt samhälle, som i Sverige har tolkats bokstavligt. Linton visar hur historien om det narkotikafria samhället med hjälp av en gestalt som läkaren Nils Bejerot slog rot i Sverige och sedan 1970-talet spelat en otroligt viktig roll som bakgrund till i princip alla beslut som rört narkotika. Till följd av idén om ett de facto narkotikafritt land sades det nej till sprututbyten, nej till medicinska behandlingar som metadon och liknande, nej till lågtröskelboenden.

Det blev ett nej till knarkaren som sådan – straffen för innehav för personligt bruk ökade under hela 1980-talet. Det fanns enligt denna uppfattning inte någon mening med att skilja på bruk och missbruk. Allt användande av narkotika var en väg till värre missbruk. Narkomaner – eller knarkare, som var det ord som användes om alla, haschrökare, pundare och injicerande heroinister – blev så att säga det goda samhällets fiender. Att använda knark var att sätta sig upp mot samhället. Följden blev, menar Linton, att knarkaren lika mycket som knarket skulle bekämpas.

Den här förändringen skedde under 1970-talet och förstärktes senare under 1980-talet, och arkitekten bakom var just Nils Bejerot. Följden blev förstås att det var knarket som skulle bort innan knarkaren kunde räddas. Bejerot kopplade narkotikaanvändningen till något osvenskt. Till skillnad från rusmedel som alkohol var inte narkotika en del av vår kultur och det var det som gjorde den så farlig. Narkotika hotade därmed inte bara narkomaner och dem som blivit beroende utan också svensk kultur. Att slå till hårt mot knarket var att värna Sverige och svenskarna. Bejerot själv såg med lika stränga ögon på reklam och annan amerikanisering av det svenska, men de delarna av hans evangelium har inte bitit sig fast.

Bland forskare som studerat narkotikapolitiken finns det få som inte sett den repressiva svenska hållningen som problematisk. Det handlar förstås först och främst om att människor faktiskt dör, men också om att resurser satsas fel. Härom finns det en stor enighet. Ändå är detta inget, trots våra politikers krav på evidens och vetenskaplighet, som nått in i de beslutande församlingarna. Med hänvisning till Johan Edman, en historiker som studerat narkotikadebatten, skriver Linton att tanken på sänkta straff faktiskt är tabu i Sverige. Det går helt enkelt inte att som svensk politiker förespråka en liberalisering. Tvärtom är det alltid okej att föreslå hårdare straff. Ingen ifrågasätter detta, ingen ställer frågor om evidens, eller hänvisar till att det skulle vara populism, visar Edman.

Men någonting har faktiskt hänt efter millennieskiftet. Det finns en uppluckring i den svenska hållningen, menar Linton. Våra nordiska grannländer har redan övergivit den bokstavliga tolkningen av ett narkotikafritt samhälle och det finns tecken på liberaliseringar eller i alla fall ett avsteg från den mycket repressiva politik som varit Sveriges de senaste årtiondena. Linton kopplar med hjälp av den forskning han tagit del av detta till att narkotika inte längre är en perfekt fiende.

Möjligen, menar en av de forskare som han talat med, kommer den svenska stenhårda linjen mot narkomaner i framtiden att ses med samma ögon som vi i dag ser de svenska steriliseringslagarna. Det finns faktiskt fler likheter än man kan tro med just folkhemspolitikens skötsamhetstänkande. Idén om ett stort och inkluderande vi, som bara bjuder in dem som skärper sig är gemensamt: Sköt dig och kom in i värmen – eller ta konsekvenserna! Den som inte är drogfri, som inte sköter sig, har med andra ord gjort ett val och bör själv ta ansvar för följderna. Att medicinsk forskning i dag menar att det är problematiskt rent medicinskt, eftersom beroendet förändrar hjärnans belöningsstrukturer, spelar då mindre roll.

Dagens forskare är inte helt eniga om hur narkotikapolitiken kommer att tolkas i framtiden. Och återigen visar Linton sin fingertoppskänsla för temat. Tillsammans med sociologiprofessorn Bengt Svensson resonerar han sig fram i materialet och tolkningarna. Inget förblir svartvitt, utom möjligen det faktum att människor som i dag befinner sig på samhällets absoluta botten lämnas åt sitt öde, ja faktiskt lämnas att dö till följd av den politik som förs, och det utan att de flesta bryr sig. Så stark har avhumaniseringen av narkomanerna faktiskt varit, att deras död egentligen inte ses som ett särskilt stort problem.

I dag är narkotikapolitik inte längre ett politikområde som spelar roll. När narkotikan förlorade sin roll som perfekt fiende är det helt enkelt inte längre relevant för många politiker. Det område som en gång i tiden kunde mobilisera väljare och engagemang lockar inte längre. Kvar sitter narkomanerna. På ett internationellt plan är det å andra sidan många som vänt och ändrat inställning. Det är enligt Magnus Linton i dag få som tror att det går att stoppa narkotikan utan att det får alltför stora konsekvenser för den personliga integriteten. Dessutom riskerar en sådan restriktiv politik att göda kriminalitet och narkotikakarteller. Man kan inte heller hantera all världens brukare av narkotiska preparat som kriminella – det är inte rimligt, slår till exempel Kofi Annan fast i en rapport från 2011.

Man önskar att också de som varnar för liberaliseringar, politiker som i en rad kommuner i Sverige har motsatt sig sprututbyte och allt annat som skulle kunna tolkas som en liberalisering eller uppluckring av den svenska visionen om ett narkotikafritt samhälle, faktiskt läser boken. Magnus Lintons förening av forskning och människoöden drabbade av narkotikan borde nå en stor publik, inte minst politikerna. Forskningen om narkotikans verkningar borde få spela en större roll och inte enbart bli en intern forskningsangelägenhet.

Jenny Björkman är fil. dr vid Uppsala universitet, knuten till Samtidshistoriska institutet, Södertörns högskola, samt kommunikationsansvarig vid Riksbankens Jubileumsfond.

 

– Publ. i Respons 6/2015

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet