Föregående

nummer

Onsdag 18 oktober 2017

3/2016

Tema: Den ovillige medborgaren – Identitetspolitik, kunskapsrelativism och hotet mot det demokratiska samtalet
Filosofi & psykologi
David Brooks
Vägen till karaktär
Volante | 393 s | Isbn 9789188123084
Recensent: Kajsa Asplund
Vissa dygder åldras bättre än andra

I en tid som dyrkar jaget och fokuserar på världslig framgång är det dags att börja odla klassiska dygder som ödmjukhet, pliktkänsla och omtänksamhet. Det menar den amerikanske journalisten David Brooks, som i Vägen till karaktär vill uppmana till ett större fokus på moralisk hållning. Resultatet är både inspirerande och motsägelsefullt.

En trend verkar vara på väg att ta form i bokutgivningen. Förra året kom den danske psykologiprofessorn Svend Brinkmanns bok Stå fast (recenserad i Respons 1/2016), där författaren kritiserade självhjälpslitteraturens idéer om ständig utveckling, stark självkänsla och introspektion. 2014 släppte amerikanska filosofen Susan Neiman sin uppmärksammade Why grow up?, där hon slog ett slag för det traditionella vuxenblivandet i en tid som dyrkar ungdomens företräden. Och nu har alltså den amerikanske kolumnisten David Brooks Vägen till karaktär utkommit på svenska. I stort sett utgår alla tre titlarna från samma problemformulering: vi lever i en tid som är fixerad vid jaget, individens självförverkligande och yttre status. Detta föder en evig jakt på kortsiktig belöning och synlig framgång. I längden leder den till att människor drabbas av meningslöshet och en jojo-åkande självkänsla som helt beror av hur lyckade vi framstår just i dag. Dessutom förenas Brinkmann, Neiman och Brooks av att de söker boten i västerländsk filosofi, från Aristoteles och stoikerna till Kant och Hume. Samtliga kommer också fram till att klassiska dygder som ödmjukhet, självuppoffring och principfasthet är vad som krävs för att väga upp vår tids självförhärligande och ständiga strävan efter världslig framgång.

Brooks har valt att beskriva detta förhållande med hjälp av en metafor myntad av rabbinen Joseph Soloveitchik. Den går ut på att det i Bibelns skapelseberättelse finns två närmast motsatta bilder av Adam (vad Eva är av för natur framgår inte). Adam I strävar framåt och uppåt i jakt på status och framgång. Hans mer timida alter ego Adam II fokuserar däremot på att göra gott och vara god, tjäna ett högre syfte och samtidigt blicka inåt. Enligt Brooks lever vi i dag i ett samhälle som nästan enbart uppmuntrar Adam I. Den som är karriärinriktad och självsäker belönas, medan den som ägnar sig åt moraliska funderingar och betonar sin egen otillräcklighet betraktas som trist. Men ett liv helt i Adam I:s tjänst gör enligt Brooks att livet i slutändan blir tomt och saknar stadig grund. För att nå en mer bestående lycka krävs att vi även bejakar Adam II:s mer lågmälda dygder – och därigenom bygger upp vår karaktär. Brooks ger ingen uttalad definition av karaktärsbegreppet, men han verkar lägga sig nära Aristoteles syn: karaktär handlar om att odla ett antal viktiga dygder genom att regelmässigt agera i enlighet med dem. Detta kommer på sikt, genom goda vanor, att ge personen god karaktär. De direkta referenserna till antikens moralfilosofer är dock relativt få i boken. I stället hämtar Brooks framför allt stoff från den tanketradition som han kallar moralisk realism och som dominerade västvärlden ungefär fram till andra världskriget. Den präglades av en större medvetenhet om de egna begränsningarna, en tydlig skepsis mot självutlevelse och ett ideal om att låna sig själv till ett högre syfte. Detta, menar Brooks, var en moralisk miljö som uppmuntrade Adam II. Det är denna tradition vi borde lära av.

Precis som de grekiska moralisterna tar Brooks hjälp av exempel för att belysa sin tes. Boken beskriver ett tiotal personer ur det förflutna, både kända och mindre kända. De är sinsemellan mycket olika, men förenas enligt Brooks av just att de hade stark karaktär. Vi får bland annat möta Dwight Eisenhowers stränga, men kärleksfulla mor Ida, den pliktmedvetna aktivisten och statstjänstemannen Dorothy Perkins och den självrannsakande 1700-talsförfattaren Samuel Johnson. Brooks beskriver dem alla i en idealiserande ton, stundtals nära idolporträttets. Överlag är stilen storvulen och lätt högtravande. Brooks konstaterar till exempel att de människor han beskriver förenas av att de ”reste ner i ödmjukhetens dal för att stiga till lugnets och självrespektens höjder.”

Trots idealiseringen är det svårt att inte bli inspirerad av både personporträtten och Brooks ofta skarpsynta betraktelser över olika klassiska dygder. Boken lyckas förmedla den stillsamma lycka som uppnås genom att underkasta sig en viktig uppgift, snarare än att försöka visa upp allt man gör för omgivningen. Samtidigt är det svårt att komma ifrån att resonemangen innehåller en rad motsägelser. Å ena sidan ondgör sig författaren över nutidens stora fokus på jaget och uppmaningen att följa sin egen inre röst. Å andra sidan uppmanar han läsaren att lägga Adam I:s strävan efter yttre framgång åt sidan och i stället ägna sig åt ”den inre kampen”. Någon form av introspektion måste väl i så fall krävas? Det är dessutom svårt att ställa upp på Brooks strikta uppdelning mellan inre och yttre framsteg. Den inre resan är oftast behjälpt av en motsvarande yttre. Redan Aristoteles framhöll vikten av erfarenhet för att bygga karaktär. Yttre framgångar innebär vanligen tillgång till fler sammanhang och situationer, vilket rimligen ger stoff åt karaktärsdaning. Den som gör karriär kan dessutom mycket väl göra det av längtan efter att få sprida en viktig idé eller utveckla sina egna färdigheter till gagn för andra. Att som Brooks skriver ”offra världslig framgång för en inre seger” kan bli ännu mer navelskådande än det leverne som författaren kritiserar.

Brooks är också märkligt blind för baksidorna med det äldre moraliska systemet – vissa dygder verkar åldras bättre än andra. Stundtals får man en ond aning om att karaktärsdaning enligt Brooks ligger snubblande nära ett förtryck av oliktänkande. Boken är full av exempel på personer som kraftfullt slagits tillbaka när de försökt sig på en kreativ idé – enligt författaren en del av karaktärsutvecklingen. Den moraliska realismen hade säkert många fördelar, men en blomstrande flora av okonventionella tankesätt var nog inte en av dem. Att våga yttra och testa en ny och ofärdig idé kräver trots allt en någorlunda liberal omgivning och dessutom en viss ”tolerans mot sig själv” något som Dorothy Perkins enligt boken blev så hårt tillrättavisad för.

Vidare slås man under läsningen av att flera av de beskrivna personerna hade svåra problem med sina nära relationer. Ofta verkar det ha varit till följd av en stelbent tillämpning av någon av de principer som enligt boken bygger karaktär: sinneskyla, självspäkning och en akut medvetenhet om egna och andras synd. Karaktärskulturen verkar lätt kunna slå över i ridigitet och regelstyrning, men det är inget som Brooks problematiserar. Inte heller ägnar han större utrymme åt risken att ett system där alla ska acceptera sin egen litenhet cementerar rådande maktordningar. För att en underordnad grupp ska kunna kräva förändring är det rimligen nödvändigt att våga se sig själv som viktig och värdefull. Visserligen konstaterar Brooks att den tankevärld vi levt med sedan mitten av 1900-talet möjliggjorde genomslaget för feminismen och medborgarrättsrörelsen, men detta nämns ganska flyktigt, som om det rörde sig om ett enskilt undantag snarare än om ett grundläggande problem med den äldre moraliska miljön.

Vidare är det förvånande att en politisk kommentator som Brooks i princip inte alls tar upp ekonomins roll i formandet av dygd och karaktär. Det verkar ofrånkomligt att personkult, statusjakt och karriärhets är intimt förknippade med konsumtionssamhället och en ekonomi där isärdragningen mellan rika och fattiga blir alltmer påtaglig. Brooks nämner dock inget av det när han ondgör sig över att dagens studenter mest fokuserar på framtida inkomst. Är det verkligen ett individuellt problem att människor satsar på yrken som ger status och ekonomisk trygghet, när samhället alltmer signalerar att var och en måste klara sig själv?

Trots invändningarna är det uppenbart att Brooks, liksom Brinkmann och Neiman, har fått korn på något som skulle kunna ha betydelse för hur vi angriper den lättare psykiska ohälsa som ständigt verkar öka. Det är slående vilken förtröstan som finns i de mer kollektiva förklaringsmodeller för mänsklig ofullkomlighet som Brooks för fram. Där dagens psykoterapi uppmanar individen att söka orsaken till sina problem i det egna sättet att tänka och bete sig, lyfter boken fram allas vår bristfällighet: människan är ofrånkomligen full av brister och fel och det enda vi kan göra är att kämpa med oss själva. Det låter kanske deprimerande, men känns tvärtom trösterikt. Skulle det vara möjligt att använda Brooks resonemang som ett verktyg för att hjälpa människor att må bättre, på samma sätt som österländsk filosofi letat sig in i form av mindfulness, meditation och yoga? Å ena sidan skulle det kunna vara en fördel att Brooks hämtar sitt stoff i västerländsk tanketradition, för vi känner igen logiken, begreppen och tankemodellerna. Å andra sidan är det snårigare, för begreppen har en ballast av historiska konnotationer som ibland begränsar deras förmåga att nå in. Det är svårt att se framför sig att nutidsmänniskan skulle tilltalas av en moralfilosofi som bygger på begrepp som plikt, synd och självförsakelse. Tyvärr verkar Brooks försöka sälja in den moraliska realismen som helhet, men det är varken möjligt eller önskvärt att gå tillbaka till det värderingssystem som rådde före andra världskriget.

Frågan måste snarare vara om det går att plocka valda delar av den gamla moraliska realismen för att hitta en tredje väg framåt. På ett sätt har det redan börjat hända. Vissa inslag i den moralfilosofi som Brooks förespråkar har redan hittat sin väg in i mittfåran genom storsäljande böcker inom psykologi. Exempelvis fick dygden självdisciplin ett ordentligt uppsving genom Walter Mischels bästsäljande Marshmallowtestet, och författare som Charles Duhigg har länge sjungit de goda vanornas lov. Dessutom har kognitiv beteendeterapi, KBT, på senare år lånat tankegods från österländsk filosofi som på vissa sätt påminner om Brooks recept för karaktärsdaning. Bland annat betonar man i dag alltmer vikten av att distansera sig från jagets önskningar och i stället agera i enlighet med sina grundläggande värderingar. Här får man medge att KBT-företrädarna varit mer marknadsanpassade än Brooks, genom att välja begrepp som värderingar snarare än dygder eller plikter. Fortfarande saknas dock den kollektiva medvetenhet som Brooks för fram.

Det råder ingen tvekan om att Vägen till karaktär har flera viktiga poänger när det gäller förståelsen av nutiden, inte minst av att så många människor mår dåligt fast de på ytan har det så bra. Samtidigt är det svårt att se att den moraliska realismen skulle kunna göra comeback i sin helhet, som Brooks tycks hoppas. Några av de gamla klassiska dygderna, som självdisciplin och goda vanor, är redan tillbaka. Andra delar, som kravet på inordning och undertryckandet av känslor, är varken troliga eller önskvärda som inslag i framtidens moraliska miljö. Men några av de egenskaper som Brooks slår ett slag för, som ödmjukhet, principfasthet och medvetenhet om vår gemensamma kamp mot våra dåliga sidor, förtjänar verkligen att få en renässans. Med tanke på trenden i bokfloran är det inte otroligt att det sker.

Kajsa Asplund är psykolog och doktorand i företagsekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm.

 

– Publ. i Respons 3/2016

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet