Visst lyser det om bråkstaken Lucidor

Sextonhundratalet kan tyckas mörkt, kanske för att man tänker sig dess människor som de ter sig på barockens målningar, där gammal fernissa lägger en hinna över ögonens ljus och bakgrunderna i rött och guld. För Sverige var det en tid av luthersk ortodoxi, av stormaktstida expansion och vittra upptäcktsresor i det egna språket. Landets bildade elit såg svenskarna som Guds utvalda folk och Sverige som det nya Rom. Man kunde inte avhålla sig från att tänka på romarriket. Och så började poeterna lära sånggudinnorna »Dikta och Spela på Svenska«, som pionjären Georg Stiernhielm uttryckte det. Många poeter kände sig kallade att träda med i dansen. Vissa hittar man bara i sedan länge gömda tryck, andra har behållit sin ställning. En av dem kallade sig vid något tillfälle för Lucidor, den belyste eller upplyste. I verkligheten hette han något så vanligt som Lars Johansson (1638–1674), och liksom många med det förnamnet tycks han ha kallats Lasse. Om honom finns mycket forskning, men det är länge sedan något skrevs för en bredare publik. Nu har historikern Annika Sandén utkommit med en vacker biografi, Jag, en olycklig spåman, som placerar denne poet i sitt historiska sammanhang.

Det är alltid svårt att bestämma hur man ska omtala en person som är död sedan nästan tre och ett halvt sekel. Sandén kallar sin huvudperson för Lasse. En recensent kan inte vara lika intim, så jag väljer Lucidor. Under det namnet är han mest känd, även om de moderna läsarna kanske inte är så många utanför forskarnas och studenternas skara.

Lucidor levde ett dramatiskt liv. Om sig själv använde han gärna epitetet »den olycklige«, men det är värt att påpeka att han kom från goda omständigheter. Olyckor, dysterhet och problem upplevde han dock ändå. 

Fadern var officer och morfadern blev amiral och adlades under namnet Strusshielm. Långt före Lucidors födelse gifte hans farmor om sig med en skeppsbyggare, som snart dog och lämnade åt henne att bygga Gustaf II Adolfs regalskepp. Ett av dem hette Vasa. Detta kan man inte låta bli att nämna, både för den roliga detaljen och för att poängtera att båda sidorna av Lucidors släkt var verksamma i fartygsbranschen, vilket var ganska typiskt i stormaktstidens Östersjörike. Sandén visar för övrigt stor förtjusning i utläggningar, som ibland är upplysande och roande och ibland går väl långt, som när hon i ett kapitel inleder en intressant diskussion om våldet i 1600-talets samhälle men övergår i en tio sidor lång utläggning om synen på dueller. 

Liksom många av sina samtida var Lucidors familj geografiskt rörlig. De flyttade tidigt från Stockholm till ön Usedom, som då hörde till Sverige men i dag ligger i Polen. Föräldrarna dog när barnen var små, och morfaderns familj tog ansvar för dem. I sitt testamente utnämnde han greve Carl Gustaf Wrangel, en av landets främsta härförare, till barnens överförmyndare. Stormaktstidens samhälle vilade på nätverk, och en sådan beskyddare var guld värd. Inte ens Wrangels inflytande kunde dock hålla ordning på de besvärliga bröderna Johansson. Systern tycks ha varit mera lätthanterlig. Pojkarna gick i skola, och som sjuttonåring skrev Lucidor in sig vid universitetet i Greifswald. 

Antagligen studerade han, men han hade också andra nöjen. På nyåret 1657 var han inblandad i ett krogslagsmål, enligt ögonvittnen full som ett ägg och med värjan i högsta hugg. Universiteten hade sin egen jurisdiktion och kunde utdöma allt utom dödsstraff, och Lucidor figurerar ofta i rättsprotokollen. Den här gången slapp han undan med några dagar i fängelse, vilket inte avskräckte honom från vidare slagsmål. Tillsammans med vänner skymfade han borgare och ropade öknamn efter dem – en vanlig studentsport som var nog så upprörande i 1600-talets hederskultur. Efter några år bytte Lucidor lärosäte, dock inte levnadssätt. Också i Leipzig hamnade han i bråk och var 1659 en av ledarna vid ett stort studentupplopp 1659. Som vanligt nekade han inför rätten – han var en ordets man – men dömdes till två års förvisning från universitetet.

Om detta verkar illa så var det inget mot bröderna Olof och Erik, som var ena riktiga värstingar. Olof seglade så småningom till Amsterdam och sedan vidare till Ostindien. Erik var så störig att pojkarnas svåger försökte få in honom på tukthus. I stället for han till Stockholm och inledde en kriminell bana som silver- och byxtjuv, hamnade verkligen på tukthus men avpolletterades till allas lättnad slutligen till Västindien. 

Av bröderna Johansson var Lars alltså den som var bäst socialt anpassad. Språkligt begåvad var han också och ägde skaldegudens gunst. Från Leipzig begav sig poeten till Frankrike och sedan i sällskap med en teatertrupp hem till Sverige. Riktigt hur nära hans beröring med skådespelarna var vet man inte, men Sandén leker med tanken på en identifikation med denna ambulerande skara, som stod utanför samhället. 

I gryningen drog Lucidor sin värja samtidigt som han än en gång skymfade löjtnanten Arvid Christian Storm, och så korsades klingorna nere i den mörka källaren.

I slutet av 1660-talet dyker Lucidor upp i Uppsala, där han undervisar i språk och har funnit en beskyddare i den ännu ganska unge polyhistorn Olof Rudbeck, som rekommenderade honom till universitetets språklärartjänst. Han fick inte tjänsten, men under de närmaste åren skrev han visor och tillfällesdikter, alltså dikter framför allt till bröllop och begravningar. Han har ibland setts som en företrädare till Bellman, och sant är att båda skrev dryckesvisor. I Fredmans epistel nummer 24 målar den senare upp en framtidsvision med billiga brännvinspriser: »Jag skull’ supa om ni tror, / Liksom Runius, Lucidor«. Därmed utpekar han två litterära föregångare, som han kanske inte visste så mycket om. Sandéns framställning låter dock ana att Lucidor delade en av Bellmans egenskaper, nämligen att inte riktigt förstå sig på samhällets och litteraturens regler, vare sig skrivna sådana eller underförstådda.

I tillfällesdiktningen fanns krav på vad man fick säga och hur det skulle uttryckas, framför allt när man vände sig till högadeln. Hösten 1669 trampade Lucidor rejält i klaveret med dikten »Giljare Kval«, som skrevs till ett adligt bröllop. Brudgummen blev nämligen fly förbannad. I hans ögon var dikten en förolämpning, ty den saknade den värdighet som krävdes för ett adligt bröllop. Poeten slängdes i fängelse och en långvarig rättegång följde. Enligt långt senare källor (1740-tal) var det i fängelset Lucidor skrev sin mest kända visa, »Skulle jag sörja så vore jag tokot«. Det är möjligt, men långt ifrån säkert. Så är det ofta med 1600-talet – i många fall vet vi inte. Då blir författaren frestad att gissa, men det bör man låta bli.

Fri blev i varje fall Lucidor. Domen föll sommaren 1670, och sedan bodde han mest i Stockholm, var ofta fattig men kanske just därför litterärt produktiv. Nu var han en känd person och blev föremål för många anekdoter, särskilt sådana som anspelade på hans fattigdom, slagfärdighet och ointresse för pengar. De förra stämmer säkert väl, men som framgår av verk av både Stina Hansson och Magnus von Platen var Lucidor något så ovanligt som en yrkesförfattare. På den tiden författade många unga män för att meritera sig inför ett ämbete, men Lucidor skrev inte som framtidsplanering utan mot kontant betalning. Det var också det han varit ute efter med »Giljare Kval«. 

Lars Johansson – kallad Lucidor – blev inte gammal. Han var knappt 36 år då han en sensommarkväll 1674 satt på källaren Fimmelstången, sur och berusad, och genomlevde en märklig vaknatt med sina dryckesbröder. Han förolämpade dem grovt och var knappast något trevligt sällskap. Varje smädelse gick deras ära förnär, och äran var viktig för tidens människor. I gryningen drog Lucidor sin värja samtidigt som han än en gång skymfade löjtnanten Arvid Christian Storm, och så korsades klingorna nere i den mörka källaren. Lucidor skadade Storm, och denne vräkte omkull motståndaren i öppna spisen. »Jag är stucken!« ropade Lucidor och dog kort därefter. Kroppen uppvisade fyra sticksår och ett krossår i bakhuvudet. Löjtnanten fängslades, men lyckades fly. 

Lucidor var död. Ett våldsamt och stökigt liv hade ändats, och hans samtida tänkte säkert på Bibelns ord att den som tar till svärd ska förgås med svärd. Om hans liv vet vi egentligen inte mycket – Sandéns framställning är full av ord som »antagligen« och »kanske« – men om hans död är vi väl underrättade. Rättegångshandlingar är de vältaligaste källorna till Lucidors liv – så var det vid universitetet och så var det när de stockholmska rättsinstanserna diskuterade »Giljare Kval« – och nu kan man följa vad som sades och gjordes under hans sista timmar. Det är ett titthål in till en annan tid, och Sandén gör det mesta av materialet. Sex kapitel bär titeln »Fimmelstången«, och under bokens gång förs vi då och då tillbaka till den där augustinatten. Det är dramatiskt, men det understryker också bilden av Lucidor som kolerisk slagskämpe. 

Det händer att de tidigt bortryckta definieras av sin död. Oavsett hur de varit i livet återverkar deras plötsliga slut synen på verket. Inte minst gäller det kvinnliga författare. Edith Södergran var en kosmopolitisk modernist som tyckte om katter och fotografi, men döden i tuberkulos ligger ändå som en skugga över hennes liv. Karin Boye var en trevlig sällskapsmänniska som ofta skrattade, men inte sällan präglar självmordet mötet med hennes verk. Samma sak är det med Fimmelstången. Valven sluter sig över visorna. 

Det är förståeligt att den som skriver en biografi om ett fläckvist dokumenterat liv som Lucidors vill göra det mesta av dramatiken, men jag undrar hur vi sett på honom om studentbråken, de besvärliga bröderna och värjfejden mellan krogborden kunnat balanseras av andra uppgifter – brev, kanhända, eller tillförlitliga berättelser från nära vänner. Nu finns inga sådana källor. På några ställen försöker Sandén använda tillfällesdiktningen som biografisk källa, ibland i direkt polemik mot etablerade barockforskare som Kurt Johannesson och Stina Hansson. Sandén är en erfaren historiker, som i sin bok Fröjdelekar (2020) skrev om stormaktstidens nöjen och grundligt vederlade alla rykten om att det var en tråkig tid. Självklart vet hon att tillfällesdikter egentligen skrevs enligt formler, men hon vill så gärna få mer kunskap om Lucidor – var han lång eller kort, hur lät hans röst, hade han skägg? Det finns inget porträtt på honom, så vi kan bara gissa. Och hur kände han? Det är biografens uppgift att borra sig så nära sin huvudperson som möjligt. Sandén försöker komma in under huvudskålen. »Vad tänkte Lasse i denna stund?« frågar hon sig vid ett par tillfällen. På det har vi inget svar. En högreståndsman i 1600-talets strikta ståndssamhälle tänkte (också om han var på dekis) nog helt andra saker än vi kan föreställa oss. 

Lucidor levde under en märklig tid när Sverige var på väg upp som stormakt och man ville bygga en egen litteratur. Poeten är ett helt annat slags gestalt än många av tidens stora – inte härförare som Wrangel, inte lärd som Rudbeck, inte den svenska litteraturens fader som Stiernhielm. Någon karriär fick han aldrig till – om han tog två steg framåt fick han raskt ta åtminstone ett tillbaka – och in i det sista betraktades han som student, fast han var överårig och fått lämna universitetet i hast. Han lämnade inga dater ristade i sten, men han lämnade sin diktning. En del känns synnerligen gammalt, men mycket är fortfarande njutbart. Det gäller kanske särskilt visorna. Själv är han ett bevis på att inte alla stormaktstida diktare var förnuftiga och skrev för sin framtid, utan även efter ungdomsåren kunde författa för en handfull daler. Man blir nästan lite upplyft.

Visst lyser det om honom, bråkstaken Lucidor, när han rör sig genom litteraturen. Pseudonymen passar honom utmärkt.