Människan förverkligar sig själv genom att leva konstruktivt tillsammans med andra

En femtedel av mänskligheten är konfucianer. Det är inte säkert att de vet det själva. Men de är präglade av Konfucius på samma sätt som svenskar är påverkade av Luther, även de som inte är troende. Det gäller 90 procent av Kinas och Taiwans befolkning. Och det gäller de flesta i Japan, de båda Korea, norra Vietnam och Singapore samt den kinesiska diasporan.

Konfucianismens innebörd har skiftat över seklerna. Men dess kärna har inte ändrats. Det är inte uppenbarad religion, eller religion över huvud taget. Människan förverkligar sig själv genom att leva konstruktivt tillsammans med andra. Hon når insikt genom studier och självreflektion.

All konfucianism går tillbaka på en text som är minst 2 100 år gammal. Den har tolkats, mottolkats och omtolkats otaliga gånger sedan dess. På kinesiska heter den Lunyu 論語, som betyder ungefär »dryftade yttranden«. Den består av citat av vad Konfucius sade, vad hans lärjungar sade och korta beskrivningar av hur han levde och undervisade. Med Antiken som förebild har den i Väst kallats Analecta. När Torbjörn Lodén nu översatt den till svenska får den heta Konfucius samtal.

De traditionella datumen för Konfucius levnad är 551–479. Det mesta tyder på att de är korrekta och att en filosof som på kinesiska hette Kong Qiu och titulerades Kong Zi eller Kong Fuzi »mästaren Kong« (därav det latiniserade namnet) verkligen levde då. Vi vet att han i slutet av sitt liv drog till sig lärjungar som följde honom medan han reste runt i de småriken som var Kina på hans tid, på jakt efter en furste beredd att sätta hans läror i verket. Vi vet att ingen ville det och att Konfucius under sin levnad var ett misslyckande. Det skulle dröja flera hundra år efter hans död innan hans filosofi fick något inflytande. När det väl skedde kan man inte klaga på genomslaget. Konfucius tankar har präglat Kina mer än någon annan filosofi. De enda tankesystem som kommer i närheten är buddhismen och daoismen.

Lunyu skrevs inte av Konfucius, lika lite som Jesus skrev evangelierna. Den sammanställdes efter hans död, av hans lärjungar eller av hans lärjungars lärjungar. Det var säkert som det brukar vara, att man började skriva ner vad mästaren sagt när minnet hos de efterlevande började svikta.

Lunyu består till helt övervägande del av yttranden av Konfucius, oftast föregångna av det lakoniska Zi yue 子曰 »Mästaren sade«. Det som sedan följer är sällan längre än tjugotalet tecken, ofta ännu kortare. Ibland återges även frågan, vem som ställde den och en kort beskrivning av sammanhanget. Yttrandena är ordnade i tjugo kapitel, men redigeringsprinciperna är inte uppenbara. Vi har här att göra inte med hegelska tankekatedraler, inte med sartresk filosofi-som-skönlitteratur och inte heller med berdjajevska ruminationer. Ska Lunyu till formen – och endast till formen – jämföras med något i den västerländska traditionen är det med till exempel La Rochefoucaulds maximer eller Nietzsches aforismer.

Hela verket väger in på bara 15 900 tecken (inte olika, utan totalt). Det är bara två tusen fler än det finns bokstäver, inklusive blanksteg, i denna anmälan. Lunyu måste inte läsas i en följd, än mindre i ett svep. Det går att dyka ner i den var man vill och sen hoppa vidare till något annat ställe. Läsaren blir på så vis medskapande. Det gäller väl alla texter av halt, men för Lunyu i sällsynt hög utsträckning.

Från 1313 och till examinationssystemets avskaffande 1905 utgjorde denna text (tillsammans med andra) grund för frågorna i detta. Vägen till bildning krävde att den inlärdes utantill. Än i dag – trots maoismens tidvis grundliga försök att utplåna all klassisk bildning i Kina, och särskilt konfucianismen – kan många kineser citera avsnitt ur Lunyu. Andra delar av den har blivit talesätt som folk använder utan att veta var de kommer ifrån. Även Maos egen tidiga bildning, från 1901 i en byskola i provinsen Hunan, utgjordes av utantillinlärning av Lunyu.

Det är denna kanoniska text som Torbjörn Lodén nu översatt till svenska och det är en kulturgärning som han utfört. För att gå i land med den räcker det inte med »att kunna kinesiska« utan man måste också behärska klassisk kinesiska, närmare bestämt flera varianter av den. En modern kines kan inte läsa Lunyu. Hen kan endast förstå den med hjälp av översättningar till modern kinesiska och med en notapparat som förklarar vad tecken som inte längre används betyder och hur sådana som alltjämt används men som på Konfucius tid hade annan betydelse ska läsas i detta verk. Över århundradena har kommentarer till kommentarerna tillkommit och texten formligen badar nu i dem.

Med alla dessa är Lodén förtrogen. I sin översättning har han stött sig på Zhu Xis 朱熹 under många sekler stilbildande tolkningar från 1100-talet, men även på mottolkningar gjorda på 1700-talet. Mest avstamp har han funnit i Yang Bojuns 楊伯峻 utgåva som kom 1960, och som summerar och sovrar bland tidigare kommentarer. Lodén följer de traditionella utgivningsprinciperna också såtillvida som han i sin översättning återger originaltexten i större typsnitt och sina kommentarer i mindre.

Lodén var akademiledamoten Göran Malmqvists efterträdare som professor i Kinas språk och kultur i Stockholm 1990–2014. Han skrev sin doktorsavhandling om debatten om proletärlitteratur i Kina 1928–1929 men har därefter kommit att intressera sig för konfucianismen, närmare bestämt för filosofen Dai Zhens 戴震 (1724–1777) tolkningar av den. Lodén har förutom sina vetenskapliga skrifter författat populärt hållna böcker om Kinas idéhistoria.

Lodén inleder Konfucius samtal med en beskrivning av Konfucius och hans tid, av Konfucius idéer, av konfucianismen (bättre uttryckt, de många konfucianismerna) och av textens tillkomsthistoria. Detta är allt elegant sammanfattat och utan krångligheter. Verket avslutas med en kommenterad litteraturförteckning och ett personregister; ingendera är vi bortskämda med i svenska fackböcker.

Läsaren får också ett appendix om Konfucius lärjungar, vad de hette, var de kom ifrån och hurdana traditionen anser att de var. Detta är av intresse därför att Konfucius som alla begåvad lärare förklarade samma sak på olika sätt beroende på vem han talade med. Detta ger texten en dynamik, som tack vare detta appendix även förstagångsläsaren kan uppskatta.

I sina kommentarer till olika passager och till sin egen översättning väjer Lodén inte för aspekter på Konfucius tänkande som kan stöta samtida svenskar: elitismen, betonandet av hierarkier eller den nedsättande synen på kvinnor. Lodén försöker inte heller av missriktad pietet förklara passager som inte går att förklara. Ställd inför dem konstaterar han att vi nog får nöja oss med att vi inte förstår: förmodligen är texten förvanskad eller ofullständig.

Nyckelbegrepp i Konfucius tänkande och alla namn återges med kinesiska tecken. Det är nödvändigt när det gäller ett språk så fullt med homonymer som det kinesiska, men ändå är det (annars) dessvärre ovanligt i böcker om Kina i Sverige. Naturligtvis sker det här med de traditionella, oförenklade teckenvarianterna.

Allteftersom centrala idéer i Konfucius tankevärld dyker upp förklarar Lodén dem. Läsaren uppmärksammas på hur Konfucius levde i både symbios och konflikt med de samtida daoisterna daojia 道家 och hur hans idéer under kommande århundraden ska förgrena sig hos efterföljarna Mencius 孟子 respektive Xunzi 荀子. Tillsammans med inledningen formar sig översättningen på så sätt till en kinesisk idéhistoria i bonsai-format.

Lodén slår fast svenska översättningar av nyckelbegrepp som dao 道 vägen eller den rätta vägen och yi 義 rättrådighet samt och framför allt ren 仁  godhet och junzi 君子 den ädla människan. Den lodénska terminologin har förutsättningar att bli utgångspunkten för seriösa diskussioner om konfucianismen på svenska språket, där en enhetlig terminologi hittills saknats.

Hur är det då med översättningen, är den vacker och är den trogen? Lodén följer originalet nära och för att begripligt återge vad det faktiskt står i en för moderna svenskar fattbar språkdräkt får Lodén ibland göra avkall på stilen. Det svenska språket, med sina bestämningar, tempus och böjningar (som kinesiskan helt saknar) och sina även i övrigt ganska måttlösa krav på redundans gör det överhuvudtaget svårt att återge kraften i originalets pregnans och lakonism.

Lodéns översättning har därmed inte den skönhet som ofta finns i Alf Henrikssons och Hwang Tsu-yüs 黃祖瑜 översättning, vilken tillsammans med Bernhard Karlgrens partiella från 1929 och 1968 är den enda som hittills funnits till svenska. Å andra sidan ger Henriksson inte alltid en korrekt uppfattning av vad det faktiskt står i originalet. Inte så konstigt; han kunde inte kinesiska och fick förlita sig på språkbäraren, den spränglärde Hwang.

Två passager får illustrera en Lunyu-översättares utmaningar.

13.16 lyder i original: She gong wen zheng. Zi yue: jin zhe yue, yuan zhe lai. 葉公問政。子曰：近者悅，遠者來。 Översatt tecken för tecken (min) får vi: She-hertig-fråga-styre-mästare-säga-nära-are-glädjas-fjärran-are-komma.

Henriksson-Hwang:
Hertigen av She frågade om statskonsten.
Mästaren sade: God styrelse råder då närboende gläds och fjärrboende dras närmare.

Lodén:
Hertigen av She frågade om konsten att regera. Mästaren sade: »Det är att göra dem som finns nära Dig glada och få dem som finns långt borta att vilja komma till dig.«

Här är Henriksson-Hwang, med det nyskapande och/men lyckade »närboende« och »fjärrboende«, elegantare och närmare originalets pregnans, därtill mera poetiska med sin arkaiserande »statskonsten«. Lodén byter i sin översättning »statskonsten« till »konsten att regera« rätt och slätt och blir därmed av med konnotationerna till Machiavelli eller gamla greker. Lodén inför ett antal pronomen och verben »göra«, »få« och »vilja« som alla saknas i originalet. Båda översättare tvingas lägga till bestämningar som inte finns i texten, därför att svenskan kräver det. Henriksson-Hwang lägger till »god styrelse råder när« medan Lodén tillgriper det mer anspråkslösa, och bättre: »Det är att göra«. Man kan fråga sig varför Lodén behöver citattecken efter kolon. Det ligger i sakens natur att de blir många i översättningen av denna text och de stör ögat en aning. Henriksson-Hwang klarar sig utan dem.

Vi tar en till – 17.2 som råkar höra till de mest kända och diskuterade meningar som nedtecknats på det kinesiska språket: Zi yue: xing xiang jin ye, xi xiang yuan ye. 子曰：性相近也，習相遠也。 Tecken för tecken får vi : Mästare-säga-natur-ömsesidig-nära-är-övning-ömsesidig-avlägsen-är.

Hwang-Henriksson:
Mästaren sade: Av naturen är människorna
nästan lika. Det är deras leverne som skiljer
dem vida åt.

Lodén:
Konfucius sade: »Till naturen är vi människor ganska lika, men vår praktik gör oss olika.«

Här noterar man först att Lodén översätter »Mästaren sade« med »Konfucius sade«, vilket måste vara en lapsus. Båda troperna förekommer i Lunyu och Lodén diskuterar på annan plats i sin översättning vad som kan vara skälet till att än den ena än den andra används. Då hade man kunnat vänta sig att han skulle skilja dem åt i sin översättning, men så har inte skett här. (Samma lapsus återkommer i 17.3.) Lodéns »praktik« synes mig närmare originalet än Henrikssons-Hwangs »leverne«, ty originalet implicerar medveten (eller för den delen påtvingad) övning, inte bara leverne. Henrikssons-Hwangs »skiljer dem vida åt« kommer kanske närmare yuan 遠 »avlägsen« än Lodéns »olika«. Men Henriksson-Hwang inför också ett »nästan«, som inte finns i originalet.

I en efterskrift skriver Lodén att han avser att gå vidare med att översätta även Mencius (Mengzi 孟子), Det stora lärandet (Daxue 大學) och Medelvägen (Zhongyong 中庸). Han skulle därmed ha översatt alla verk som ingår i De fyra böckerna (Sishu 四書) vilka utgjorde all intellektuell bildnings grund i det gamla Kina.

Lodéns översättning av De fyra böckerna torde bli riktgivande för receptionen av konfucianismen på svenska under lång tid framåt, och de kommer att användas i undervisningen i kinesiska på akademisk nivå. Då blir det kanske dags för en andra upplaga av Konfucius samtal och då skulle man kunna rätta till de tryckfel som smugit sig in här och där i texten.

Lodéns översättning utgör en mycket betydande prestation. Går han omsider i mål även med resten av De fyra böckerna, blir det dags att ta till ännu fler lovord. Det är bara att gratulera såväl översättare som läsare.

Den som läser Konfucius samtal för första gången kan ha svårt att förstå hur detta verk gjort ett sådant intryck på stora delar av mänskligheten. Innehållet kan förefalla banalt. Men ger man texten tid växer den in i en. Dess fragmentariska karaktär gör att Konfucius gestalt framträder tydligare än om vi haft fullödigare beskrivningar av hans filosofi och av honom själv. Fram träder en människa som älskade lärandet. En människa med civilkurage och med psykologisk blick. En människa för vilken livet inte gick ut på att lyckas utan att så långt han förmådde vara trogen sig själv och sin kallelse, den nämligen att genom studium av den egna civilisationens skrifter och genom vad Lodén med en lyckad formulering kallar »personlig förädling« bli en »ädel människa«. Petimäter var han minst av allt. Konfucius var aldrig tvärsäker.

Tyvärr kan man inte säga det om alla dem som under fler än två årtusenden skulle åberopa sig på Mästaren. Det gäller inte heller idag, när en auktoritärt och nationalistiskt färgad Konfucius åter är högsta mode i Folkrepubliken Kina.

Publicerad i Respons 2017-3